Om övervikt

Läste just att Överviktigas riksförbund har ställt in ett sommarläger för barn. Barn som nu kanske inte får utlopp för det där vi alla vill ha eller ha haft av glada sommardagar, badande och lek vid strand och vattenbryn. Det är så sorgligt att man som överviktig missar så mycket liv för att man ser sig utifrån och inte lever det innifrån sin egen känsla, för att man inte är bekväm med de blickar som finns eller som man känner eftersom man drillats i att man egentligen inte FÅR se ut som man gör.

Personligen tror jag inte att man kan lyckas med en långsiktig viktnedgång om den inte utgår från att man genuint lyckas tycka om sig själv. Att liksom lära känna och förstå och göra det bästa utifrån en stark kärlek till sin kropp som instrumentet att leva ut sin själs musik genom.

Och det är oändligt svårt.
Korta förälskelser har jag haft i min kropp.
Korta möten av förtrolighet.
Men den livslånga respektfulla och lyhörda relationen lyckas jag inte skapa mellan mig - min kropp och min själ.
Jag finner ingen helhet inom mig.
Och söker liksom så många andra tillfredsställelsen utanför mig själv.
Trots att jag egentligen vet att alla svar jag behöver är jag redan försedd med.

Det finns många långa ömtåliga tår och mycket missriktad välvilja i den här frågan. Sanningen är att ingen annan långsiktigt kan "bota" någon från övervikt. Sanningen är att det inte är säkert att sanningen med att leva sitt liv fullt ut är så enkel som "inkomster och utgifter". Sanningen är att det alltid funnits de som är smalare och de som är rundare och det är som det skall vara. Bara för att det går att räkna ut ett medelvärde som man kan kalla normalkurva är det inte säkert att det är där som alla värden skall samlas.

En annan sanning är att en människas bidrag till samtal, samhälle och livskvalité inte avgörs enbart av utseende och kroppshydda. En annan sak är att försöka skapa en alternativ syn på vad skönhet är. Alla behöver känna sig vackra och alla människor ÄR vackra, men få anses tillräckligt vackra för att bli fotomodeller - inte ens fotomodellerna är det ju eftersom deras fotografier retuscheras.

Med allt detta sagt är det dags att balansera frågan åt andra hållet. En kropp som är större än vad knän och hjärta orkar med KAN inte röra sig lika snabbt och smidigt. Alla behöver inte vara snabba och smidiga, men det är en form av livskvalité att kunna och orka om/när man vill. Problemet med övervikt är att det liksom inte går över på en natt inför en prestation man vill/behöver uppnå.

Och i det sockerfyllda samhälle vi lever där vi tagit bort en rad element av naturlig vardagsmotion och istället bekvämliggjort livet med allt från fjärrkontroller och hissar till bilar och jetplan. Den tid då vi behövde anlagen för fetma för att vår mänsklighetens överlevnad är inte nu. Nu ställer dessa anlag istället till en hel del besvär för oss och människor med anlag för fetma behöva hjälp att hitta andra vägar än de som andra kan leva problemfritt. Det som är problem för en kan vara problemfritt för någon annan. Det finns inga absoluta sanningar så vi behöver ta oss tid att hitta de individuella.

I den mån som hjälpen finns att få presenteras den ofta av pinnsmala dietister. Ja, av någon anledning verkar de alltid vara trådsmala, och man skulle kunna tro att man som tjockis är villig att lyssna på en som uppenbarligen lyckats hålla vikten nere. Men ofta fungerar det omvänt, för självbilden är redan skapad. Jag är en tjockis och du är en smalis, jag hör vad du säger men du kan aldrig tillämpa dej på mig, mitt liv är inte ditt och du har aldrig kännt det jag känner. Du kan aldrig lära mig älska min kropp för jag tror att du innerst inne känner avsmak för den, att den i dina ögon bara signalerar förslappning och inget av den frodighet och styrka jag själv upplever under mina kärleksfulla dagar.

Och hjälpen består alltför ofta av tabeller. Livet levs dock inte i tabellform. Vardagen är inte ett schemalgt paradis av förnuftiga beslut, vardagen är fylld av för lite sömn, för mycket stress, missar i planeringen, oväntade händelser och behov av att "festa till det" och skapa höjdpunkter som varierar tempot och hjälper oss mot tunnelseendet.

Mitt i allt detta står överviktigas riksförbund.
Skall de hjälpa dem som inte vill vara överviktiga längre?
Skall de kämpa för att det är OK för att vara som man är?
Hur representerar man alla överviktiga på ett bra sätt, när behoven hos oss är så olika. Och så olika i olika perioder. Ibland vill man bara få vara, ibland vill man ta tag i situationen och försöka skapa sig ett annat liv. Kanske skall viktreducerande processer få sitt eget riksförbund? Men där hade jag inte heller velat vara med, för där finns hela spannet mellan pulver mot beteendets biverkningar och att möta sig själv och lägga om sitt liv på andra nivåer som inte nödvändigtvis handlar om dieter.

Det här blogginlägget leder inte till någonting annat än att jag sorterar mina tankar. Jag behöver mer än jag förmår i den här frågan, men det får vara OK just nu. Jag sitter bland flyttlådorna och prylarna och allt jag har i mitt bagage väger. På något sätt så kan man sortera en del, men det finns alltid en massa som jag tror att jag behöver ha med mig dit jag går...