Om man bara är sig själv

Länge länge länge har man hört rådet i spalterna,
"Var dig själv".

Och det låter så självklart.
Varje gång man läser det.
Så självklart att man börjat kalla det klichée

Men i själva verket finns det inget som kräver så mycket av en som just detta.
Att stå för sig själv, det man vill vara, kan vara, inte förmår vara, inte är eller är. Varken bättre eller sämre. Utvecklas vidare med sina förutsättningar och samtidigt stanna upp i accepterandet av tillkortakommandena.

Jag vill vara bättre.
Det skulle kunna vara en positiv kraft,
istället leder det mig till att inte se att även mina brister kan innefatta en styrka,
om jag bara erkänner och tydliggör dem,
för mig själv
och min omvärld.

I helgen har jag slagits mot vad jag inte klarade.

En pojk skadade sig i vattnet och blödde från ett djupt hack i pannan. Han är kompis med pågavännens gudson och kom upp till festen vi var på.

Jag var bland de som var närmast när han kom och jag gick med in på en toalett där det fanns ljus och spegel och pågavännens svåger gick med och inspekterade, medan jag tittade och höll om pojken. Han är 11 men reagerade inte med avstånd när en främmande tant höll honom, så jag förstod att han var räddare än vad han erkände. Såret glipade djupt och vi sa att det kanske var så att det behövde sys för att läka snyggt. Och hans mamma ringdes upp för att hämta honom. Och jag smet fegt iväg bakom ett hörn, drog med mig pågavännen och fick sätta mig ner för att inte svimma. Helt skakig. Och skämdes så över att jag inte kunnat göra mer och för att jag smet.

Kände mig så värdelös att jag tappade tron på mitt existensberättigande
och hoppet inför min framtid som inte blir de bilder jag målar upp eftersom jag inte platsar i dem. Jag kan aldrig bli som min egen trygga sjuksystermamma. Alltid lugn och rådigt ingripande, längt från mitt eget skakande och svärtnande för ögonen. Eftersom vi var på en fest som vi lite grann höll i, så gick det inte att omvandla skaket och kroppsspänningen efter kraftansamlingen till befriande gråt.

Dagen efter dök samma svaghet dök upp tillsammans med hans släkt,
Då vi under lunchen kom in på det skedda och andra kunde dra sig till minnes andra skador och blodsprutanden.

Jag tystnade, försökte tänka på annat och skämdes för att jag inte var avslappnad. Pågavännens syster uppmärksammade det med ett "mår du dåligt?"och ett till de andra: "Nu pratar vi om något annat" och en annan hojtade att det ju bara var att säga till om detta. Och jag skakade och kämpade med ett svartnande synfält som tillslut blev allt bredare.

Och så sa någon: Men var inte din mamma sjuksköterska?! Och det var ju min egen fråga till varför jag beter mig så här. Just därför kändes det som ett stick i ryggen att få den kommentaren. Jag är sämre än någon annan.
Och så skämdes jag för att jag själv inte rakryggat kunde presentera mig själv och mitt behov. Och för att jag inte var som de andra.

Efter lunchen gick vi hem och då kom tårarna och orden. Och pågavännen som såg mig, såg helt andra saker i det jag skämdes inför mig själv kring. Att jag ställt upp för killen trots att jag var tvungen att göra det som jag tyckt var svårt. Att jag faktiskt inte tappade greppet inför ögonen på honom utan kunde hålla mig lugn så länge han var med och att det var först när någon annan tagit befälet över situationen som jag tillät min egen känsla att släppas fram. Han såg en styrka.

Vid badet kom sedan en av släktingarna fram och frågade hur det var, att han inte vetat att jag tyckte att det var obehagligt. Att han ju inte tänkte på det riktigt eftersom han själv är jägare och där finns ju allt detta som en del av vardagen. Men att det bara är för mig att säga till och att han nu när han vet inte kommer att prata om det. Och jag känner mig så rörd och fattar inte hur jag kan känna sådan stor rädsla för just honom när han faktiskt allt som oftast låter mig skymta en sådan mjukhet under sin macho-yta.

Det skall nog bli bra detta.
Om jag bara är mig själv.