Motvind

I rapporteringarna från London låter det som att atmosfären ändå är sansad och målmedveten. Det var illa, kunde varit värre och nu gäller det att välja att gå vidare och bita ihop om rädslan i en kämpaglöd för att inte låta den hindra ens vardag och liv.

Aftonbladet.se skriver Så lätt slår de till i Stockholm och det är ju ingen hemlighet att terrorism är lätt att utföra. Har man någon gång åkt buss eller tunnelbana eller tåg i Sverige så har man noterat att ingen kollar igenom väskan och ingen står med bister min och undersöker oss med metalldetektorer.

Vi kan gå fritt var vi vill och hur vi vill.
Och vi kan också skada hur många andra vi vill.
Vi kan vara hur rädda för att bli skadade som vi vill.

Eller så skulle vi kunna braska ut rubriker om hur mycket vi kan göra för varandra. Hur lätt vi kan ge varandra leenden i vardagen och hur lätt vi kan få hjälp om vi ber om den. Det är inte så intressant för medierna att skapa gemenskap, tilltro till omvärlden och hopp inför framtiden. Trycksvärtan gör sig bäst för förmedling av rädsla. Nyhetsinslagens korta bildskildring behöver action som man tror sig få mer av genom zoomade blodfläckar än en saftstund i bersån med grannarna.

Det är så svårt att välja bort att vara rädd.
Rädslan kryper under skinnet på en, sätter sig som en spänning i musklerna och som ett flack i blicken. Jag skulle vilja ha hjälp med detta, inte genom garantier som jag förstår att ingen kan ge. Utan just genom konstaterandet "Vi har bara varandra" och det finns både fara och möjlighet i det. Och genom att skildra de möjligheterna skulle fler kunna se dem och lita på dem. Nu måste vi alla uppfinna hjulet var och en på sitt håll och när hjulet heter gemenskap så tror jag inte att det går att uppfinna det ensam.

Kanske kan bloggosfären skapa en kompenserande motvind mot rädslan