Lust och prestation

Hade tema livslust med en väninna igår.
Först skulle vi måla hur den kändes och sedan kom vi att prata om den och vad som behövs för att vi skall känna den.

Båda två konstaterade vi att idéer är något vi går igång på.
Det känns lekfullt och kreativt som att allt är möjligt och jag är en del av ett flöde, fantastiskt, kraftfullt...
Men när man sedan "kommer till kritan" och skall förverkliga så känns det plötsligt mest prestation och ångest. Hur kan man skapa någon annan känsla kring själva genomförandet?
Naturligtvis skall inte allting förverkligas, men samtidigt är det det man gör och förverkligar som bygger ens självförtroende och skapar en positiv självbild av vem man är och vad man klarar.

Läser en bok om livskraft just nu, där står just den här metoden för att fokusera sig kring det man vill uppnå. Att GÖRA om än i små steg leder fram till känslan av att ha kraft att genomföra - och få genomfört. Om att alla de där hindren som verkar infinna sig när man väl vill ta itu med något är någonting vi kan notera, känna medvetenhet kring och ju mer medveten man är (om att man vill diska så fort man skall plugga, vill träffa vänner så fort man skall komma igång att träna eller vad det nu är) desto mer kan man märka att det går att bortse från hindret - att man själv skapar det och att man själv är den som bygger in ett hinder i sin omgivning för att skada sin egen process.

Knappt hann jag hem igår förrän jag mötte ett exempel på detta:

Jag har sökt ett par kurser inför hösten för att jag är kurskatalogkåt, inte fullärd och för att jag tycker att det verkar tråkigt att vara arbetslös.

Antagen till samtliga.
Dvs jag kan plugga 30p i höst. Jobba 150% alltså.
Bara spännande saker.

Jag har en utbildning kvar att avsluta också.
En som jag noterat är svår att avsluta när jag inte har möjlighet att gå in och bara fokusera på den.

Naturligtvis finns det ett glasklart svar på hur jag borde hantera detta.
Prioritera att avsluta det gamla innan jag börjar något nytt.
Men............... det nya är ju så nytt, fräscht, rent från prestation och ångest, från känslan av att det ALDRIG BLIR KLART. Jag känner en stor stor glädje när jag tänker på de där 4 småkurserna på distans. Du vet, det kan gå!

Det kan gå, men är jag det minsta rimliga så vet jag att jag just nu håller på att sätta mig i en situation som kommer kännas som att den blir min död om ca en och en halv månad. Så frågan är, nu när jag ändå lärt känna mig så pass väl att jag vet detta, kan jag då göra något för att vara lite lite snällare mot mig. Du vet, tanken finns där redan på väg fram: Jag BORDE klara detta!

Och varför i hela fridens namn BORDE jag det, borde jag kunna plugga (för i sanningens namn har jag en del poäng kvar att plocka för min examen, kanske 30, så totalt skulle jag alltså BÖRA klara 60p på en termin alltså jobba 300%) mer än heltid. Heltid är ju en mått som är fastställt som det man kan jobba om man vill ha ett liv även utanför arbetet. Det vill jag. Om jag skall jobba 300% så innebär det att det blir mitt jobb, min hobby, min avslappning, mitt sociaa liv och min sömn. Det blir allt, överskuggar allt, övertar allt. Det är inte vad jag behöver. Jag vill ha den där känslan av att ha klarat en bragd, den där amerikanska slutscenen med konfetti och allmänt jubel, men jag vill verkligen inte behöva betala så mycket för det....

... har nån sett nån rea nånstans där man kan fynda en sådan känsla?