Flimmerfadern

Min pappa har konverterat 3-4 gånger de senaste 2 veckorna.

Det är mycket.
Jag tror inte att det beror på någon velighet i hans livsinställning,

det är bara hjärtat som behöver sig en rejäl kyss lite oftare just nu.
Jag tycker att det skulle vara bättre om det räckte med mammakyssar så att han slapp åka in till sjukhuset och få el i sig.

Jag har bara bilden av elkonvertering från tv,
där en vit sparriskropp hoppar under de groteska elgrytlapparna som utlöser en starkt omänskligt skump när de trycks mot bröstet.

Innan det hände pappa, så trodde jag bara att man gjorde det på typ döda människor. Särskilt som de alltid ropar till alla andra att inte vidröra. Som om det vore farligt för en levande att få den där strömmen i sig.

Men min lille goe far ligger alltså så där rätt ofta numera. Och det känns så skört och jag skulle vilja hoppa in med full kraft som nån bodygard istället och ta den stöten för honom, men nu görs det ju i kurerande syfte så man får vara tacksam att hjärtat hittills alltid hittat rätt takt av det där. Men ändå...

Min pappa.
Han som burit mig på sina axlar så många gånger.
Och jag vet inte hur jag skall bära honom nu.
Men det kanske jag bara skall sluta fundera över för jag tror att han skulle tacka nej i alla fall för han vill gärna gå själv.