En tradition med söndagstårar
På söndagskvällarna har jag fått en vana som jag aldrig trott att jag skulle få. Jag sitter och tittar på tv4-programmet 9 månader där man får följa en förlossning varje vecka. Och gråter ungefär lika mycket varje gång.
Första gången var det mest otippat att jag fastnade, jag brukar snabbt zappa vidare, undvika ämnet när folk pratar om det och fly tanken på att detta med förlossning finns över huvud taget. Ett tag var jag också arg. Det där med Bibelns "du skall föda dina barn i smärta" bara för att Gud inte kunde ge någon vettig förklaring till varför vi inte fick äta kunskapens frukt utan bara ett förbud, som han om någon borde kunna räkna ut att man skulle bli nyfiken på, enligt det klassiska konceptet: Vad tänker du på när du fått intruktionen: Tänk inte på en rosa elefant!
Efter ilskan har flykten alltså varit mitt medel att hantera frågan. Tills nu.
Och all eloge till Tv4 för den här programserien, det är inte ett inzoomat blodigt skrev som i högstadiets barnkunskapundervisning eller i dokumentärer som jag skymtat tidigare. Det är en lugn och fin skildring med ansikten på dem som deltar och deras känslor och arbete inför slutklämmen i processen att få en ny familjemedlem och man har också inklippt hur de fräscha i efterhand berättar om hur de såg på förloppet.
Jag gråter lika mycket varje gång. Det är ju något så otroligt. Och ett otroligt fysiskt arbete för kvinnokroppen och psykiskt för att kunna uppleva detta tillsammans med någon annan - för mannens del att delta utan att aktivt kunna problemlösa.
Jag har så svårt att förstå hur en relation kan ta slut efter att ha man har genomgått en sådan sak tillsammans. Det är ju en sådan otrolig närhet och gemensam prestation. Å anda sidan inser jag att jag skulle sagt samma sak om sex innan jag upplevt det, hur kan det ta slut med någon som man varit så nära?
Oavsett allt detta, så vill jag tacka TV4 för att de visat något annat än de klassiska scenerna man redan sett, de köttiga som jag beskrev ovan, men även de där dramaturgiska i filmer med antingen panikdramatik eller ett helgon som pustar en gång och sedan försvinner i ett rosa skimmer med en tvättad baby vid bröstet.
Jag har alltid varit rädd för att vara så där ful inför någon, att liksom inte kunna vara blid och vän, att ha ont och bli arg för att den andre inte har det (istället för mig), få panik över att jag inte har koll och veva omkring mig så att slangar och sladdar och blivande fäder och vårdpersonal flyger, vara utelämnad och väldigt väldigt rädd (sådana där icke-helgonlika känslor och beteenden). Nu har jag sett hur väl omhändertagna och bemötta dessa blivande föräldrar blivit och år av rädsla rinner ur mig sakta vecka för vecka i flytande form.
