En förbannelse
Just nu inser jag att det vilar en förbannelse över min personlighet.
Jag önskar att jag inte var noggrann
och att jag inte behövde ta tillvara bra saker eller ville ha saker som är fina.
ÄNNU ETT ALBUM med bröllopsfoton dök upp.
Helvete.
Ett fint album med insticksfickor som jag kan använda till annat.
Om jag bara plockar ur alla foton i det.
JÄTTEKUL jobb som inte tar någon tid alls. *behöver jag ens skriva ironi här?*
I det här läget hade det hjälpt om jag vore bättre på att prioritera.
Och för en stund sedan hittade jag det där kärleksfulla vykortet till mormor som jag hade liggande utan att få iväg det med posten och så hann hon dö innan det kom iväg medan jag bar det i min väska till och från jobbet ett par vändor.
Kanske inte en förbannelse,
men det är en rätt tung stund just nu.
Kanske kan jag lära mig att skaka av mig (läs: slänga) saker tidigare.
Det är i alla fall en fördel med att ha väntat: fotona väcker inga tårar längre.
Men vykortet gör det...
Det värsta - eller det som berör mig mest - med de gamla fotona är inte längre mitt eget lyckliga leende för det är fortfarande en av mina lyckligaste dagar - eftersom jag envisas med att definiera lycka som rus snarare än harmoni. Och bröllopsdagen var en riktig peak som jag får kicka igång en hel del för att känna i vardagen.
Det som berör mig mest är alla andra som var där. Som fanns med mig och delade dagen, gladdes med mig/oss. Som är indragna i mitt liv oavsett vad som händer. En del som fanns där då finns inte där nu, men många finns där fortfarande.
En del saker består.
Det berör mig.
Ack ja, alla gamla dagböcker och foton man har. Måste vara tusentals bilder.
Min favoritsak i mitt dagboksförråd är den där dagboken med en skoknut i.
Jag var nämligen "tvungen" att klippa av skosnöret för att spara själva knuten som en kille jag gillade hade knutit.
Och knuten finns nu bevarad, fasttejpad någonstans i mitt dagboksbestånd, våren 1988. Där finns nog också skrutten från ett äpple jag fick av honom.
Suck, kärlek - jo jag tackar!