Dagen efter

Jag undrar om man skulle kunna lära sig att tänka efter före.
Om jag liksom i förväg skulle kunna gå in i vad jag i efterhand inser är viktigt.

Igår fick jag presentera biblioteket för utbildningsministern.
Det var ett snabbt, men trevligt, möte.
Jag var nervös, men kände ändå att även om jag tror att det lös om mig att jag var nervös och att jag på grund av detta pratade lite för snabbt och lite för lite inkännande, så blev det ändå en liten rolig stund som man kanske kan minnas och det är ju av vikt i sig.

I efterhand kommer jag förstås på en massa saker som borde ha sagts och nämts att det var viktigt även med andra saker än att det är roligt och trevligt här. Som att även om det är så som vi ser på vårt arbete så är det också oerhört seriöst arbete som vi lägger ner med tydliga och stora ambitioner.

Den sidan har jag alltid lika svårt att presentera. Men jag har den själv bakom sprall och glitter och nu när jag skulle representera även mina kollegor så skulle den definitivt fått lite mer utrymme.

Nåväl, nu blev det som det blev.
En Linda-presentation, någon annan hade gjort det annorlunda
och jag skall peppa mig att det jag gjorde inte behöver vara sämre för den sakens skull, i alla fall behöver det jag gjorde inte vara totalt värdelöst.