July 2005 Archives

Jobb och jobb

| | Comments (2)

Två nätter i rad har jag drömt om jobb.
Natten till igår var en arbetsdag på storköket som jag brukade sommarjobba på när jag bodde i Göteborg. Det var nutid så jag hade legat av mig när det gällde rutinerna.
Och nu i natt hade jag tackat ja till att hoppa in en kväll på Pripps. Det var också ett par år sedan jag jobbade där och jag var fylld av två känslor, var några av mina gamla jobbarkompisar kvar? och varför sa jag inte bara nej när de ringde mig?

Sist jag flyttade drömde jag om flyttkartonger,
men det har jag inte gjort ännu,
en natt kvar!

Idag skall jag lämna tillbaka mitt modem till UPC,
så det dröjer ett ögonblick innan jag kan skriva igen.
Hej sålänge!

En förbannelse

| | Comments (3)

Just nu inser jag att det vilar en förbannelse över min personlighet.
Jag önskar att jag inte var noggrann
och att jag inte behövde ta tillvara bra saker eller ville ha saker som är fina.

ÄNNU ETT ALBUM med bröllopsfoton dök upp.
Helvete.
Ett fint album med insticksfickor som jag kan använda till annat.
Om jag bara plockar ur alla foton i det.

JÄTTEKUL jobb som inte tar någon tid alls. *behöver jag ens skriva ironi här?*
I det här läget hade det hjälpt om jag vore bättre på att prioritera.

Och för en stund sedan hittade jag det där kärleksfulla vykortet till mormor som jag hade liggande utan att få iväg det med posten och så hann hon dö innan det kom iväg medan jag bar det i min väska till och från jobbet ett par vändor.

Kanske inte en förbannelse,
men det är en rätt tung stund just nu.

Kanske kan jag lära mig att skaka av mig (läs: slänga) saker tidigare.
Det är i alla fall en fördel med att ha väntat: fotona väcker inga tårar längre.

Men vykortet gör det...

Mer fynd i min ägo

| | Comments (0)

Hittade min hemlighetsbok som påbörjades typ 1980 och sista inlägget är från 1994, så här finns alltså hemligheter från en 8-22-åring och det är med stor ömhet och en viss förundran jag läser om hur jag upplevt olika saker. För att ta ett exempel: Under förhållandet med första pojkvännen skriver jag: "Det kommer nog 'hända mycket' (om du hajjar) i vårt förhållande." Jag tror att den där parentesen är rätt onödig... :)

Och så ännu en lapp:
"Låt lustprincipen gälla, det andra blir du bara sjuk av.
Känslan är av naturen & sällan är något i naturen meningslöst
."

Bli vuxen

| | Comments (0)

Under min halv-elva-kaffe-med-likör läste jag vidare i Första hjälpen för insidan (FANTASTISK BOK, är man inte inne på att läsa om depressioner så är bilderna något av det mest underbara man kan tänka sig - många skratt) och hittar följande ord på vägen:

"En tamkatt växer aldrig upp. Blir man ständigt omhändertagen och ompysslad behöver man inte bli vuxen. Och måste man inte bli vuxen så blir man inte det. Kan ruinerna av folkhemmet ha förvandlats till en lekplats för en generation tamkatter, omhuldade av en generation curling-föräldrar och med ett ideal av evig ungdom? Jajamen. (...)
Gamla riter som tidigare ledde in i vuxenvärlden - konfirmation och studentexamen - är numera bara goda ursäkter att festa järnet. Vi har inga fasta jobb, vi har projektanställningar och blir utlasade. Tre år på samma arbetsplats skapar misstänksamhet. Och ett eget hem, ett förstahandskontrakt eller en bostadsrätt är något många drömmer om att få lagom till äldreboendet. Att gifta sig är inte längre en vuxenritual - däremot är eventuellt den första skilssmässan det. Och att röka är inget tecken på att man blivit stor - möjligtvis att sluta."

Lite avvaktan

| | Comments (0)

Inatt drömde jag att det fanns en stor spindel utanför min dörr.
Den var ruggigt stor, benen var väl en 10-15 cm och kroppen var som ett ägg. Inget hushållspapper i världen hade fått mig att greppa den för att döda. Jag bävade inför att höra krasandet, det borde bli hur mycket krasande som helst av en så stor insekt ochförmodligen skulle det kräva en hel del styrka i nyporna, kanske skulle jag till och med behöva stampa på den. Men den var obehaglig och den var i vägen. Jag avvaktade med att öppna dörren. Pågavännen var med mig och jag hade hoppats att han skulle ta bort den åt mig, men istället var han "bara" ett bollplank i mina funderingar i hur jag skulle lösa frågan.

När jag vaknade började jag begrunda drömmen. Jag har hört att djur ofta symboliserar känslor, likväl som att olika personer man drömmer om snarare symboliserar olika sidor av en själv än de verkliga personerna. Så jag funderade på vad spindeln kunde vara för känsla.

För mig är spindeln just nu förknippad med den diskussion som jag hade med en kompis härom veckan. Där det stod klart för mig att min rädsla för spindlar står i proportion till deras storlek och att jag är rädd för spindlar om andra är med medan jag klarar att ta "tjuren vid hornen" om jag är ensam - om än med ett visst obehag. Om någon annan är med ber jag gärna om hjälp och kan även passa på att shåpa mig en aning.

Så, sammanfattningsvis...
Skall jag kliva in i den vuxna rollen och ta tag i det som känns obehagligt men som jag behöver göra för att kunna gå MIN väg, (komma hem)? Och vad ÄR det där egentligen som bilvit så groteskt muterat till ofantliga proportioner?

Det känns för övrigt skönt att pågavännen inte gör saker ÅT mig utan MED mig. Även om jag märkt att jag försöker retardera lite om jag får chansen så låter han mig aldrig hållas med det. Han är guld!

Små lappar

| | Comments (0)

Jag hittar små lappar med små tankar när jag plockar i mitt hem:

"Varför har jag ett sådan't behov av att vara kritisk och ifrågasättande?
Det hindrar mig från att öppna mitt hjärta och helas."

Eller detta skrivet på en tågbiljett mitt i kristid (typ april 2002):

"Helvete helvete
Helvetes jävla skit
Hur skall det gå
Hur mycket är du någon annanstans.

Kränkande
Sårande
VAD ÄR DINA FÖRVÄNTNINGAR PÅ MIN REAKTION DÅ DU TRAMPAR PÅ ALLT SOM HELIGT FÖR MIG...
Hur skall jag markera & skydda mig och samtidigt räcka ut en hand till lösning

ILSKA
hur hanterar vi att utforska våra känslor utan att såra varann

1. Din utgångspunkt
2. Din syn på förhållanden
3. Din syn på det som hänt
sist... 4. Framtiden

Poäng för mig
* TRYGGHET
* TRIVSEL - GEMENSKAP
* VÄNSKAP
*KÄRLEK - BEKRÄFTELSE
* FYSISK OCH PSYKISK NÄRHET

Utan detta ingen familj,
+
En tydlig skiljelinje mellan kris och avgörande avslut.

Den jag vill vara gift med:
En som lever för att ha en bestående grund att stå på

Hur fan kan man vara så dum
att man gör detta
Och hur kan man vara så elak"

Och denna från iår:
"Jag har inget att vinna på att grotta mer i detta
Inte för att jag vill dölja något,
utan för att det är big waste att fokusera på det förflutna som jag inte kan göra något åt.
Kanske kan man inte landa i en the ultimate story lika lite som i en "true story" utan behöver kanske alltid modifiera efter sammanhang. Jag hoppas bara att det inte slutar med för förenklade förklaringar: Det som hände var att jag var ung och dum."

Är det rimligt?

| | Comments (0)

På gymnasiet hade jag en mattelärare som inpräntade att man efter varje tal skulle ta sig en titt på summan och fråga sig Är det rimligt?

En klok sak att göra inte bara när det kommer till matteprovs-situationer.
Som till exempel just nu.

Är det rimligt att äga en hel låda med långkalsonger som inte passar just nu?
Hur många foton från ett bröllop man inte längre lever i resultatet av är rimligt att spara?

Ett rimligt svar är alltid svårt att räkna ut.
Det kräver alltid att man ser på det utan känslor.
Rimlighet handlar enbart om logik.

Och livet är inte alltid logiskt.

Kanske kan antalet flyttlådor ändå bli det...

Vacker sångtext

| | Comments (0)

Saker som jag inte visste fanns svart

| | Comments (0)

Jag kan förstå att det är dyrt att låta tandläkarvård ingå i vanliga sjukförsäkringen och att de medlen behöver dras från något annat om man skall låta tandvården kosta som annan sjukvård.

Det jag inte kan förstå är att någon någonsin valde att plocka ut tänderna ur resten av kroppen. Hur argumenterade man för att ont i foten är mer lidande än ont i tänderna? Hur argumenterade man kring tänderna som lyxkonsumtion och privat angelägenhet när så mycket annat talar för att det är värt för samhället att betala för att det kommer samhället tillgodo i slutändan? Om det ens är detta det handlar om, det är ju inte bara läkarkostnaden man betalar hos tandläkaren utan även moms. Detta förstår jag inte.

Det jag borde förstått, men först i dagarna blivit varse är att det går att få tandvård svart. En bekant som fått kostnadsförslaget 23000 hos folktandvården har nu fått en räkning på 5000 från annat ställe. Det är en rimligare summa.

Så får man vilja vara hur lojal mot statskassan som helst. Min sanning är ändå att lojalitet bara fungerar om den är ömsesidig. Att någon skall behöva betala över 20 000 för en rimlig tandstatus är inte klokt. För en i riksdagen kanske det är en struntsumma, men för vanliga dödliga är detta en ansenlig summa. Skulle jag bli bra på att spara och lägga undan 1500/mån så räcker fortfarande inte ett års försakanden för att komma upp i 23000kr. Är det rimligt?

Och allt som inte är rimligt hittar andra vägar,
en del av dem kan kallas svarta,
men de ger en del människor en ljusning i mörkret.

Man får inget ta med sig dit man går

| | Comments (0)

Men hur kan det då finnas så mycket saker i ett hem?

Det är så märkligt att se hur allt man samlat på sig och tycker är såå viktigt att äga förvandlas till lådform. Svårt att se vad som är så kul med saker när de är förpackade i brunt.

Att se ett hem förvandlas till en lägenhet - vilken som helst.

Jag bär med mig mycket dit jag går.
Men samtidigt är en hel del rensat och jag känner mig mer fri än bunden.

Om övervikt

| | Comments (0)

Läste just att Överviktigas riksförbund har ställt in ett sommarläger för barn. Barn som nu kanske inte får utlopp för det där vi alla vill ha eller ha haft av glada sommardagar, badande och lek vid strand och vattenbryn. Det är så sorgligt att man som överviktig missar så mycket liv för att man ser sig utifrån och inte lever det innifrån sin egen känsla, för att man inte är bekväm med de blickar som finns eller som man känner eftersom man drillats i att man egentligen inte FÅR se ut som man gör.

Personligen tror jag inte att man kan lyckas med en långsiktig viktnedgång om den inte utgår från att man genuint lyckas tycka om sig själv. Att liksom lära känna och förstå och göra det bästa utifrån en stark kärlek till sin kropp som instrumentet att leva ut sin själs musik genom.

Och det är oändligt svårt.
Korta förälskelser har jag haft i min kropp.
Korta möten av förtrolighet.
Men den livslånga respektfulla och lyhörda relationen lyckas jag inte skapa mellan mig - min kropp och min själ.
Jag finner ingen helhet inom mig.
Och söker liksom så många andra tillfredsställelsen utanför mig själv.
Trots att jag egentligen vet att alla svar jag behöver är jag redan försedd med.

Det finns många långa ömtåliga tår och mycket missriktad välvilja i den här frågan. Sanningen är att ingen annan långsiktigt kan "bota" någon från övervikt. Sanningen är att det inte är säkert att sanningen med att leva sitt liv fullt ut är så enkel som "inkomster och utgifter". Sanningen är att det alltid funnits de som är smalare och de som är rundare och det är som det skall vara. Bara för att det går att räkna ut ett medelvärde som man kan kalla normalkurva är det inte säkert att det är där som alla värden skall samlas.

En annan sanning är att en människas bidrag till samtal, samhälle och livskvalité inte avgörs enbart av utseende och kroppshydda. En annan sak är att försöka skapa en alternativ syn på vad skönhet är. Alla behöver känna sig vackra och alla människor ÄR vackra, men få anses tillräckligt vackra för att bli fotomodeller - inte ens fotomodellerna är det ju eftersom deras fotografier retuscheras.

Med allt detta sagt är det dags att balansera frågan åt andra hållet. En kropp som är större än vad knän och hjärta orkar med KAN inte röra sig lika snabbt och smidigt. Alla behöver inte vara snabba och smidiga, men det är en form av livskvalité att kunna och orka om/när man vill. Problemet med övervikt är att det liksom inte går över på en natt inför en prestation man vill/behöver uppnå.

Och i det sockerfyllda samhälle vi lever där vi tagit bort en rad element av naturlig vardagsmotion och istället bekvämliggjort livet med allt från fjärrkontroller och hissar till bilar och jetplan. Den tid då vi behövde anlagen för fetma för att vår mänsklighetens överlevnad är inte nu. Nu ställer dessa anlag istället till en hel del besvär för oss och människor med anlag för fetma behöva hjälp att hitta andra vägar än de som andra kan leva problemfritt. Det som är problem för en kan vara problemfritt för någon annan. Det finns inga absoluta sanningar så vi behöver ta oss tid att hitta de individuella.

I den mån som hjälpen finns att få presenteras den ofta av pinnsmala dietister. Ja, av någon anledning verkar de alltid vara trådsmala, och man skulle kunna tro att man som tjockis är villig att lyssna på en som uppenbarligen lyckats hålla vikten nere. Men ofta fungerar det omvänt, för självbilden är redan skapad. Jag är en tjockis och du är en smalis, jag hör vad du säger men du kan aldrig tillämpa dej på mig, mitt liv är inte ditt och du har aldrig kännt det jag känner. Du kan aldrig lära mig älska min kropp för jag tror att du innerst inne känner avsmak för den, att den i dina ögon bara signalerar förslappning och inget av den frodighet och styrka jag själv upplever under mina kärleksfulla dagar.

Och hjälpen består alltför ofta av tabeller. Livet levs dock inte i tabellform. Vardagen är inte ett schemalgt paradis av förnuftiga beslut, vardagen är fylld av för lite sömn, för mycket stress, missar i planeringen, oväntade händelser och behov av att "festa till det" och skapa höjdpunkter som varierar tempot och hjälper oss mot tunnelseendet.

Mitt i allt detta står överviktigas riksförbund.
Skall de hjälpa dem som inte vill vara överviktiga längre?
Skall de kämpa för att det är OK för att vara som man är?
Hur representerar man alla överviktiga på ett bra sätt, när behoven hos oss är så olika. Och så olika i olika perioder. Ibland vill man bara få vara, ibland vill man ta tag i situationen och försöka skapa sig ett annat liv. Kanske skall viktreducerande processer få sitt eget riksförbund? Men där hade jag inte heller velat vara med, för där finns hela spannet mellan pulver mot beteendets biverkningar och att möta sig själv och lägga om sitt liv på andra nivåer som inte nödvändigtvis handlar om dieter.

Det här blogginlägget leder inte till någonting annat än att jag sorterar mina tankar. Jag behöver mer än jag förmår i den här frågan, men det får vara OK just nu. Jag sitter bland flyttlådorna och prylarna och allt jag har i mitt bagage väger. På något sätt så kan man sortera en del, men det finns alltid en massa som jag tror att jag behöver ha med mig dit jag går...

Väntan

| | Comments (0)

Prinsessan i mig
Vill bli sedd, älskad, respekterad, vördad, hedrad, efterlängtad, åtrådd, välkommen. Allt det där som har med andras bemötande att göra.

Ingen kan vara prinsessa på det där sättet om inte andra erkänner en som prinsessa. Så där är man från flickdrömmens ritande av kläningar och kronor.
Till en fas av väntan.

Likt Askungen missunnad det man förtjänar
Likt snövit oförmögen att själv berätta vad jag behöver för att leva lycklig
utelämnad enbart till att hoppas att någon tycker om min skönhet och kan rädda mig utan att känna mig och utan att veta hur.
Och varje dag växer mina murar tills jag sitter där i ett högt torn, och till och med flugit in en drake för att skydda mig för min rädsla att min längtan är förgäves. Vem hade kunnat tro att någon skulle kunna klättra i mitt långa hår, att låta det växa var bara för att bevisa för mig själv att jag arbetar för att göra något åt min egen livssituation.

Och vad har jag att växa upp till? Drottning, satt att ängsligt och med alla medel försvara mitt revir. Där även de närmaste skall ses som konkurrenter. Konkurrent om det utrymme som bara en strålglans kan ge en. En strålglans som antas försvinna hos en kvinna med hennes stigande ålder. Om man inte släppt någon så nära att man vet att man älskas för sig själv, om man inte själv märkt att man har ett värde i sig själv, oberoende av andras ögon. Om man bara går från prinsessa till drottning till mor utan att någon gång fundera på att bli människa...

Och jag kommer på mig själv med att vara i sagornas väntan...
Väntan på att bli räddad, finna struktur och en plats i livet
Som om inte det självklara alternativet att själv gå upp och göra en schysst frukost och ta itu med dagen fanns.

Det verkar som en dålig idé att ta sig igenom livet på annat sätt än att leva det.
Även de dagar då man bara väntar är levnadsdagar, om än förslösade. Och våra dagar är ändliga och oöndligt värdefulla. Egentligen är de det enda vi har.

Så till syvene och sist är frågan,
vem har råd att vara prinsessa?

Fundering på morgonkvisten

| | Comments (0)

Om jag inte är hemma i min egen kropp
Om jag inte är närvarande i mitt eget nu
Lever jag då mitt eget liv?

Semesterdag

| | Comments (0)

Detta är en dag i ledighetens tecken.
Jag vaknade vanlig tid, somnade om, låg och drog mig.
Åt lite, och har pratat tre telefonsamtal.

Det regnar.
Avslappnat.

Jag skall åka in en sväng och bara strosa och ta en fika.
Det gör inget om jag blir blöt för jag är inte vattenlöslig.

Lådorna här hemma får vänta.
Detta är den första semesterdagen.
Lycka.

"Män och kvinnor stressas av olika saker, vilket avspeglar sig i deras fysiologiska reaktioner. Kvinnor är som regel mer känsliga för belastning som härrör från relationer mellan människor, medan män reagerar med större stresspåslag när de ställs inför att prestera en uppgift. Man fann t.ex. i en studie av föräldrapar som deltog i en läkarundersökning av det gemensamma barnet att mödrarna reagerade med större adrenalinpåslag än fäderna. Likaså har kvinnor visat sig vara mer benägna än männen att reagera med stress när partnern är stressad av sitt arbete. När det däremot gäller att prestera på tentamensprov är mäns stressreaktioner både mer lättutlösta och kraftfullare." skriver Jenny Koertge s.219f i Kvinnohjärtan: hjärt- och kärlsjuksomar hos kvinnor

Och det där jag känt till av egna erfarenheter att det oftast är jag i kärleksrelationen som tar upp problem för att ta itu med dem kan alltså ha en nästintill fysiologisk förklaring. För min egen hälsas skull så BEHÖVER jag måna om relationer som jag är i och som finns i min närhet. På samma sätt kan detta förklara alla gånger min far sagt att jag är överkänslig. Jag är kanske helt enkelt känslig för andra saker än vad han är.

Dagen efter

| | Comments (0)

Jag undrar om man skulle kunna lära sig att tänka efter före.
Om jag liksom i förväg skulle kunna gå in i vad jag i efterhand inser är viktigt.

Igår fick jag presentera biblioteket för utbildningsministern.
Det var ett snabbt, men trevligt, möte.
Jag var nervös, men kände ändå att även om jag tror att det lös om mig att jag var nervös och att jag på grund av detta pratade lite för snabbt och lite för lite inkännande, så blev det ändå en liten rolig stund som man kanske kan minnas och det är ju av vikt i sig.

I efterhand kommer jag förstås på en massa saker som borde ha sagts och nämts att det var viktigt även med andra saker än att det är roligt och trevligt här. Som att även om det är så som vi ser på vårt arbete så är det också oerhört seriöst arbete som vi lägger ner med tydliga och stora ambitioner.

Den sidan har jag alltid lika svårt att presentera. Men jag har den själv bakom sprall och glitter och nu när jag skulle representera även mina kollegor så skulle den definitivt fått lite mer utrymme.

Nåväl, nu blev det som det blev.
En Linda-presentation, någon annan hade gjort det annorlunda
och jag skall peppa mig att det jag gjorde inte behöver vara sämre för den sakens skull, i alla fall behöver det jag gjorde inte vara totalt värdelöst.

Gör en tavla

| | Comments (0)

Jag har lyssnat en hel del på olika sommarprogram den senaste veckan (så fantastiskt att kunna ladda hem så här när man vill - men tyvärr kan man inte göra det så föralltid, det ligger bara ute en månad, om man vill ha med musiken).

En del tar jag mig inte igenom hela på, medan andra väcker tankar att bevara länge. Två tre gånger har jag lyssnat på Michael Azar som pappa menade hade sagt det som han själv skulle velat säga om han hade ett program, så mycket klokskap! Därur har jag citerat en gång, men har anledning att återkomma när jag orkar skriva av typ de sista 30 minutrarna av hans program. Förra året sade Kristina Lugn saker som jag citerade på bloggen och som har varit ord på vägen under hela året och förmodligen ett bra tag till. Och vilket av sommarprogrammen som ger mig de där livskaramellerna iår, det vet man inte förrän man har tagit sig tiden att lyssna på en människa som förberett sig för att öppna sig med det som den anser är av vikt i livet.

Idag har jag lyssnat på Yannick Tregaro och jag tyckte om det jag hörde:

"... jag tycker att livet går ut på att följa sitt hjärta och älska det man håller på med och att våga vara sig själv. Så ta reda på vad du älskar. Vad har du för intressen?(...) Vad är du bra på? (...)

Vad krävs för att göra en superprestation? Se till att skapa dej ett liv där det finns förutsättningar att göra det du älskar. (...) När man är ung vet man ofta inte vad som krävs, när man blir äldre vågar man ofta inte hålla kvar vid drömmen(...)

Inse att ditt liv är som en ram. Innanför ramen har du allting du gör i ditt liv (...) Allt du håller på med. Mår du bra och trivs med ditt liv så är det ju underbart, men känner du dig ofta stressad, kanske du borde plocka bort något inom ramen. Inse att, om du mår bra, då är det lätt att plocka in mer och mer i ramen och då kanske du fyller den så mycket så den går sönder. Du vill inte gå sönder. För att kunna göra en superprestation, måste man ha en ram där det finns tid till allt i den. Men tänk också på att har du en halvfylld ram, hm :) , då är du lat. Du skall ha saker att göra annars utvecklas du inte."

Det känns som en bra dag

| | Comments (1)

En dröm jag har

| | Comments (0)

Tänk ett liv, en dag, en vecka.
Fritt från "att göra"-listor tatuerade innanför ögonlock och direkt etsade på pannbenet.

Sanningen är att jag inte orkar något annat än det livet - EGENTLIGEN.

Skulle inte pågavännen ringa mig 6.20 på morgonen och låta så glad och fylld av energi så skulle det inte gå att gå upp på morgonen. Han visar liksom på hur det kan kännas och hur jag önskar att det kändes. Och jag kan skapa en illusion av det där tillräckligt länge för att ta mig till pendeln. Sedan sitter jag där jag sitter och illamåendet kommer först när jag börjar närma mig jobbet och jag riktigt känner hur sky efter sky av prestationer jag vill åstadkomma slår emot mig för varje steg jag tar. Det märkliga är att det inte är någon annan som gör detta mot mig. Det är jag som lägger saker på mina egna axlar.

Jag har aldrig varit snygg eller poppis, men jag har varit stark, så där rejelt brett-bäcken-bondmora-typen. Jag var så mån om att vara omtyckt att jag drog allas pulkor och snowracrar uppför backen när jag var barn. Nu försöker jag göra samma sak igen. Och jag orkar det faktiskt egentligen inte.

Istället blir det nu så att jag känner mig lite parasit när pågavännen med bjussig energi drar upp mig varje dag när jag bara vill ligga kvar, med omtänksamma och märkliga skämt på morgonkvisten. Kanske kan jag tillåta mig mer just eftersom han finns där, om han inte ringde skulle jag vara tvungen att ta ansvar för det själv. Och det troliga är att det skulle gå alldeles utmärkt. Eller i alla fall fungera - som nu.

Det är så oändligt njutbart att ligga och blunda och lyssna på lugna favoriter. Somna om, blunda och låta tankarna fara, känna hur kroppen känns, långsamt sträcka på den, kura ihop den igen, slumra till lite.

Tänk om två dagar kanske jag kan få ha sovmorgon. Men framförallt om en dryg vecka när mitt hem har flyttat på sig och jag har allt tid i världen att få det iordning, ett liv utan deadline - men inte kortare "att-göra"-lista.

Nästa fredag
det är den dagen jag skall sikta in mig på att drömma om.
Då skall pågavännen jobba och jag kan göra ingenting.
Och det skall jag göra j-t bra!

En tradition med söndagstårar

| | Comments (0)

På söndagskvällarna har jag fått en vana som jag aldrig trott att jag skulle få. Jag sitter och tittar på tv4-programmet 9 månader där man får följa en förlossning varje vecka. Och gråter ungefär lika mycket varje gång.

Första gången var det mest otippat att jag fastnade, jag brukar snabbt zappa vidare, undvika ämnet när folk pratar om det och fly tanken på att detta med förlossning finns över huvud taget. Ett tag var jag också arg. Det där med Bibelns "du skall föda dina barn i smärta" bara för att Gud inte kunde ge någon vettig förklaring till varför vi inte fick äta kunskapens frukt utan bara ett förbud, som han om någon borde kunna räkna ut att man skulle bli nyfiken på, enligt det klassiska konceptet: Vad tänker du på när du fått intruktionen: Tänk inte på en rosa elefant!

Efter ilskan har flykten alltså varit mitt medel att hantera frågan. Tills nu.

Och all eloge till Tv4 för den här programserien, det är inte ett inzoomat blodigt skrev som i högstadiets barnkunskapundervisning eller i dokumentärer som jag skymtat tidigare. Det är en lugn och fin skildring med ansikten på dem som deltar och deras känslor och arbete inför slutklämmen i processen att få en ny familjemedlem och man har också inklippt hur de fräscha i efterhand berättar om hur de såg på förloppet.

Jag gråter lika mycket varje gång. Det är ju något så otroligt. Och ett otroligt fysiskt arbete för kvinnokroppen och psykiskt för att kunna uppleva detta tillsammans med någon annan - för mannens del att delta utan att aktivt kunna problemlösa.

Jag har så svårt att förstå hur en relation kan ta slut efter att ha man har genomgått en sådan sak tillsammans. Det är ju en sådan otrolig närhet och gemensam prestation. Å anda sidan inser jag att jag skulle sagt samma sak om sex innan jag upplevt det, hur kan det ta slut med någon som man varit så nära?

Oavsett allt detta, så vill jag tacka TV4 för att de visat något annat än de klassiska scenerna man redan sett, de köttiga som jag beskrev ovan, men även de där dramaturgiska i filmer med antingen panikdramatik eller ett helgon som pustar en gång och sedan försvinner i ett rosa skimmer med en tvättad baby vid bröstet.

Jag har alltid varit rädd för att vara så där ful inför någon, att liksom inte kunna vara blid och vän, att ha ont och bli arg för att den andre inte har det (istället för mig), få panik över att jag inte har koll och veva omkring mig så att slangar och sladdar och blivande fäder och vårdpersonal flyger, vara utelämnad och väldigt väldigt rädd (sådana där icke-helgonlika känslor och beteenden). Nu har jag sett hur väl omhändertagna och bemötta dessa blivande föräldrar blivit och år av rädsla rinner ur mig sakta vecka för vecka i flytande form.

Ingen människa är en ö

| | Comments (0)

Hörde just den här kopplingen:

Han blev mer och mer ensam
och "got lost"
(förlorade sig själv? gick vilse?)

Vad skall man säga i individualismens tidevarv?
Där det är gemenskapen vi längtar och söker,
men också är rädda för att förlora vår individualitet i.

Ensam är inte stark
i bemärkelsen starkare än när man är i gemenskap med andra
Ensam är stark
för att det kräver styrka att vara ensam
och vi blir alltid det vi måste bli för att överleva

Vaken

| | Comments (0)

Inatt vill jag vara vaken.
80-tals-natt på TV och jag är där, tillbaka.
Så mycket färg, glädje och tro i den musiken.
Så mycket av allt det som format den jag är.

Och så rätt tajmat med tanke på den övertalningskampanj som pågår för att jag skall ha en ny åttiotalsfest innan jag flyttar. Hur kan jag motstå att genomföra den? Kan ni den 13 aug?

Foto som visar mig på förra åttiotalsfesten för drygt två år sedan:

150-5028_IMG.JPG

Lustgård eller synd

| | Comments (0)

I filmen Circle of friends vänder sig prästen i prediksstolen särskilt till församlingens unga kvinnor och säger att Gud äger våra själar och våra kroppar. Att vi kan välja att låta våra kroppar vara en herrens lustgård eller ett syndens redskap.

Och jag liksom bara undrar,
vem som skall avgöra vad skillnaden är.
Knappast han i prediksstolen.

Det min kropp njuter av måste vara lustgården,
och när den inte njuter är det himla synd.

Mr Wrong

| | Comments (0)

Ringde upp en väninna som jag inte pratat med på länge.
På ungefär 1-1,5 år kom vi fram till att det måste varit sen vi pratades eftersom jag hade träffat pågavännen, men att vi inte riktigt var ett stadgat par när vi pratades sist. Och jag lyckades fånga henne i ungefär samma sits som sist i uppbrottstid efter att återigen ha stannat för länge i en relation som inte är rätt.

Och lika glad som hon var för min skull med pågavännen,
lika ledsen och beklämd känner jag mig över att hon inte är snällare mot sig själv.

Det kluriga är förstås att över huvud taget komma i kontakt med en annan människa. Men just för att det är så klurigt så är det desto viktigare att ha tänkt ut vad man vill ha. Vilket liv man själv vill leva, vad som är viktigt för en och vilka egenskaper som man söker i en livskamrat (om det nu är en sådan man söker - men det är det för de flesta jag träffat - vill man leka romen av sig så kan man ju leka på ett mindre genomtänkt sätt eftersom man heller inte investerar så mycket av sig själv och påverkas så mycket av hur mycket man vill och längtar efter NÅGON i sitt liv).

Mår man dåligt i en relation så är det kanske så som i den här kompisens fall att man vill se det goda, ser det goda och överser med det som inte är bra. Och det är rätt så till vida att det krävs mycket vilja i en relation. Finns inte viljan så kan man ha hur kul attraktion för varandra som helst, det kommer ändå konflikter som man inte kan närma sig varandra i om man inte vill det.

En annan kompis till mig sa en gång att det inte handlar om att se den andres omtanke utan att se vad den de facto GÖR med sin omtanke. Får man höra att ens känslor är löjliga och att man själv kunde varit roligare, sexigare och bättre. Förväntas man ställa upp på ett sätt som inte den andre gör någon ansats till att gengälda och kan han inte stå för att han gillar en inför sina polare, så räcker det helt enkelt inte att han säger att han i alla fall vill vara ihop. Man får helt enkelt inte sälja sig så billigt.

Klurigt att man behöver vara så stark och medveten om sitt värde för att kunna möta någon i en ärlig relation. När man samtidigt egentligen mest vill ha en famn att fly in i och stilla sin otillfredsställda hunger efter den kärlek som man inte förmår ge sig själv. Och helst vill väl alla ha den där relationen bara på sina egna villkor och den som inte kan lyfta sig över sig själv och möta någon annans behov kan inte vara annat än Mr Wrong.

Och den där som är fel för någon är vi alla,
förhoppningsfull kan vi även utvecklas till att bli rätt för någon
och finna någon som är rätt för oss.
Det är en dröm, en svår sak, men ingen omöjlighet.

Det är ett mirakel när det händer,
men livet är fullt av mirakler!

Om det var upp till mig

| | Comments (0)

Man skulle kunna tro att det är upp till mig.
Men jag vet att det inte är så som Mr Right vill ha det och jag har fullt förtroende för att han bättre än jag vet att välja tillfälle.

Men om det var upp till mig så har jag ett par ord som jag skulle säga. Nämligen nått sådant här:

Där jag ser hinder,
ser du utmaningar
Där jag ser problem,
ser du dolda lösningar
Där jag känner oro,
visar du mig lugn
Där jag fördömer min svaghet,
visar du att du ser min styrka
Där jag begraver mig i rädslor,
skymmer du dem med din trygghet
Där jag ser hopp
bekräftar du dess rimighet och styrka
Där jag ser lyckorus att missbruka
Visar du hur det kan brukas varsamt
Där jag ser ljus
ser du mig
Där jag ser kärlek
ser du att jag ser dej
Där jag ser ett hem
ser du också ett hem
Där jag ser en framtid
ser du mig
Där jag ser dej
ser du mig vid din sida
Där jag ser ditt liv
ser jag vart jag vill vara

Jag älskar dej

Allt som hänt har fört mig hit
Gud har gäckat mig med flit
Det jag känner här just nu
är att jag kan bli din fru
Det fanns en gång löften som jag bröt
Det fanns sådant som bort flöt
Men jag vill här nu dej lova
Det förflutna är en gåva
Nu så vet jag mycket mer
vem det är du smycket ger

Jag vill ge dej hjärtats ord
och vandra med dej på vår jord
Jag vill bjuda upp till dans
som om aldrig slutet fanns
Jag vill alltid bara börja
aldrig avsluta och sörja
Jag har lärt att livet inte är riktigt så
Men avigheter möts lättast två

Här står jag nu som ni sett
och är redo att bli ett
Ett är hjärtat, två är slagen
Detta är den första dagen
Min och din blir mycket vårt
Såväl det lätta som det som är svårt

Jag älskar dej

Och där är kärlek

| | Comments (0)

Sök upp din skam,
gräv i den
och du finner ilska

lev ut den
och du finner sorgen

och sedan kan du bara skrapa lite på sorgens yta
för att finna kärleken.


Ungefär så där sa dagens sommarpratare Ylva Eggehorn.
Tänkvärt för en som skäms för så mycket.

Vårt fosterland och Descartes?

| | Comments (0)

"Någon hör dig, alltså finns du.
Exilen är över.

Människans enda verkliga fosterland är det lyssnande örat."

Michael Azar

Att sköta om sig

| | Comments (0)

"Och ändå är det väl som Karsten Jensen skriver i en av sina böcker, att vi äger ju inte våra kroppar. Vi är snarare deras hyresgäster. En kropp kan inte tillåta sin hyresgäst att missköta sig hur mycket som helst, för då hotas hela kroppens säkerhet och existens. Man får sig ett par varningar - och sen blir man vräkt. Kroppen säger ifrån helt enkelt."

Babben om utbrändhet i sitt sommarpratar-program

Helt pantad?

| | Comments (0)

Det kanske inte är så pantat att vara pantad ändå...

Lust och prestation

| | Comments (0)

Hade tema livslust med en väninna igår.
Först skulle vi måla hur den kändes och sedan kom vi att prata om den och vad som behövs för att vi skall känna den.

Båda två konstaterade vi att idéer är något vi går igång på.
Det känns lekfullt och kreativt som att allt är möjligt och jag är en del av ett flöde, fantastiskt, kraftfullt...
Men när man sedan "kommer till kritan" och skall förverkliga så känns det plötsligt mest prestation och ångest. Hur kan man skapa någon annan känsla kring själva genomförandet?
Naturligtvis skall inte allting förverkligas, men samtidigt är det det man gör och förverkligar som bygger ens självförtroende och skapar en positiv självbild av vem man är och vad man klarar.

Läser en bok om livskraft just nu, där står just den här metoden för att fokusera sig kring det man vill uppnå. Att GÖRA om än i små steg leder fram till känslan av att ha kraft att genomföra - och få genomfört. Om att alla de där hindren som verkar infinna sig när man väl vill ta itu med något är någonting vi kan notera, känna medvetenhet kring och ju mer medveten man är (om att man vill diska så fort man skall plugga, vill träffa vänner så fort man skall komma igång att träna eller vad det nu är) desto mer kan man märka att det går att bortse från hindret - att man själv skapar det och att man själv är den som bygger in ett hinder i sin omgivning för att skada sin egen process.

Knappt hann jag hem igår förrän jag mötte ett exempel på detta:

Jag har sökt ett par kurser inför hösten för att jag är kurskatalogkåt, inte fullärd och för att jag tycker att det verkar tråkigt att vara arbetslös.

Antagen till samtliga.
Dvs jag kan plugga 30p i höst. Jobba 150% alltså.
Bara spännande saker.

Jag har en utbildning kvar att avsluta också.
En som jag noterat är svår att avsluta när jag inte har möjlighet att gå in och bara fokusera på den.

Naturligtvis finns det ett glasklart svar på hur jag borde hantera detta.
Prioritera att avsluta det gamla innan jag börjar något nytt.
Men............... det nya är ju så nytt, fräscht, rent från prestation och ångest, från känslan av att det ALDRIG BLIR KLART. Jag känner en stor stor glädje när jag tänker på de där 4 småkurserna på distans. Du vet, det kan gå!

Det kan gå, men är jag det minsta rimliga så vet jag att jag just nu håller på att sätta mig i en situation som kommer kännas som att den blir min död om ca en och en halv månad. Så frågan är, nu när jag ändå lärt känna mig så pass väl att jag vet detta, kan jag då göra något för att vara lite lite snällare mot mig. Du vet, tanken finns där redan på väg fram: Jag BORDE klara detta!

Och varför i hela fridens namn BORDE jag det, borde jag kunna plugga (för i sanningens namn har jag en del poäng kvar att plocka för min examen, kanske 30, så totalt skulle jag alltså BÖRA klara 60p på en termin alltså jobba 300%) mer än heltid. Heltid är ju en mått som är fastställt som det man kan jobba om man vill ha ett liv även utanför arbetet. Det vill jag. Om jag skall jobba 300% så innebär det att det blir mitt jobb, min hobby, min avslappning, mitt sociaa liv och min sömn. Det blir allt, överskuggar allt, övertar allt. Det är inte vad jag behöver. Jag vill ha den där känslan av att ha klarat en bragd, den där amerikanska slutscenen med konfetti och allmänt jubel, men jag vill verkligen inte behöva betala så mycket för det....

... har nån sett nån rea nånstans där man kan fynda en sådan känsla?

Trött

| | Comments (0)

Insåg igår att det som gör mig trött just nu inte är det jag GÖR,
utan det som jag skall GÖRA.

Ibland önskar man att man inte var så förutseende, liksom.

Se det som finns att se

| | Comments (0)

Träffade en väninna igår som berättade om ett trauma med en spindel och den efterföljande ångesten för hur schåpig man egentligen framstått. Och en försök till analys av hur mycket händelsen skadat bilden av henne på arbetsplatsen. Hon konstaterade att det i alla fall hade varit värre om hon hade varit medvetet eller omedvetet rent elak mot någon, men sedan kom väl ungefär detta, brist på handlingskraft och självständigt agerande, ihop med något överdrivet skrikande och fäktande så att masken tappades.

Och jag berättade om helgens trauma.
När det väl har formulerats i ord först genom tårar med pågavännen, sedan på bloggen och nu ansikte mot ansikte. Så börjar jag allt mer se en helt annan vinkel på historien och kan knappt förstå mig själv för att det blev så himla jobbigt och upprörande. Men det var det då, så jag fick ju berätta det utifrån det.

Jag avslutade med, hur kan jag vara så rädd för någon som uppenbarligen är så villig att gå mig till mötes för att få alla att trivas och må bra?

Vad är du rädd för? sa väninnan.
Och när jag försökte hyvla bort det som skymde sikten kring vad det där handlar om så fanns en kärna kvar av rädsla för att inte vara älskad. Att vara annorlunda och svår och omöjlig att älska.

Men hon sa ett par ord som jag kan bära med mig,
om att deras gemenskap kan verka färdig och att alla är lika när du kommer ny, men det är inte säkert att det är så som de ser det hela. Och i den mån de gör det så kan de lika väl tycka att det är roligt och spännande med detta nya.

Ja, sa jag, de är ju glada för pågavännens skull, så de vill ju verkligen ta emot mig med öppna armar i familjen.
Såklart, sa hon, och tänk, de kanske är glada att det är just DIG som han har träffat också. De kanske gillar DEJ.

Oj, kan det vara så...?

Och så här dagen efter sjunker det där allt djupare in i mig och jag anar vad en rädlsa kan göra med en människa och med en relation mellan människor. Det är faktiskt ganska illa det här med dåligt självförtroende, det lägger ständiga krokben och skuggar även den soligaste av dagar.

Ni vet, egentligen (där bakom min besatthet av att söka lösningar på problem som kanske finns underliggande, eller som kanske kan komma om jag inte är vaksam nog att undvika dem) är jag otroligt lycklig och tillfreds med tillvaron. Men jag har väldigt svårt att erkänna det för jag vill ju inte att nån som inte har det skall bli ledsen (ren hänsyn alltså) och jag vill inte heller få äta upp det i efterhand (du som var så glad din naive jävel, fattade du inte att du skulle bli olycklig förr eller senare). Och när jag väl noterar detta så kan jag ju lugnt säga att jag inte tycker att det är så farligt att vara utan hänsyn till andra om det innebär att jag sprider sprudel och att det definitivt är roligare att vara naiv än att vara i stridsberedskap. Det vore bättre för mig själ om jag faktiskt tog till mig den lycka som finns att uppleva just här och just nu. Den finns ju inte bara mitt framför ögonen på mig utan uppfyller dessutom hela min kropp.

Sommarläsning

| | Comments (0)

Idag toppade jag min arbetsdag på det bästa sätt man kan göra,
med en uteserverings-stund.
Idag var mitt sällskap en god bok och ett sofistikerat glas vitt.


Senaste veckan har jag satt i mig lite god lättsmält sommarläsning (som jag kan rekommendera) och bjussar gärna på ett par citat:

"Det var så mycket av min självbild som var knutet till äktenskapet att jag inte hade någon aning om vem jag skulle vara utan det. Det kändes som om jag hade tappat kontakten med allt omkring mig och svävade runt i en tom tidlös rymd (...)" ur Marian Keyes Änglar

"Buddisterna säger att allt är förgängligt - det är en tröst. Men inte en lika stor tröst som raffinerat socker." ur Marian Keyes Änglar

"Du är mer än summan av din livshistoria, Bee. Någonstans under hela det där pansaret är du fortfarande samma person som när du var barn, innan du haft möjlighet att begå några misstag. Kom ihåg det. Sluta belasta dig med sånt som du tror att du gjort fel. Sluta vara ett offer för dina egna felsteg. Gör det. Hela ditt liv kommer helt enkelt ... du vet - stagnera om du inte går vidare. Om du inte börjar om. Bee. Snälla. Snälla, försök bli lycklig." ur Lisa Jewell Stjärna för en natt

"I vanliga fall när han vaknade med en tjej bredvid sig i sängen var det som att han dog en smula. Nästan som att komma tillbaka till bilen och hitta en böteslapp på framrutan. Man visste att man ställt sig idiotiskt, man visste att chansen var stor att det här skulle hända, men man hade tagit den i alla fall. Att vakna med Ana hade varit mer som att ha parkerat mitt på en genomfartled och komma tillbaka och upptäcka att någon gett bilen en helservice och vaxning - gratis." ur Lisa Jewell Stjärna för en natt

Synd att klaga

| | Comments (0)

Så jag skall inte klaga,
tycker bara att det är synd att det är så varmt,
det är just nu som jag skall ha fart, med ca en vecka kvar att avsluta det här projektet så hade jag behövt fart och alla förutsättningar för fart.

Istället har jag fysiska förutsättningar och arbetsmiljöförutsättningar som gör att jag är glad bara jag överlever dagen. En arbetsplats med AC hade varit trevligt, särskilt när man skall jobba med äldre dammiga böcker och behöver all luft man kan få.

Men nu är det som det är och ännu en het arbetsdag på biblioteket tar sin början.

Musik till en annan gång

| | Comments (0)

Hörde på Maria Blom som sommarpratare (Kul!) och hon hade valt en hel del mysig musik. Jag skall lyssna mer på den vid tillfälle och skriver upp artisterna här för att komma ihåg:

Peter Lindberg
Emma Nordenstam
Paul Westerberg

Om man bara är sig själv

| | Comments (1)

Länge länge länge har man hört rådet i spalterna,
"Var dig själv".

Och det låter så självklart.
Varje gång man läser det.
Så självklart att man börjat kalla det klichée

Men i själva verket finns det inget som kräver så mycket av en som just detta.
Att stå för sig själv, det man vill vara, kan vara, inte förmår vara, inte är eller är. Varken bättre eller sämre. Utvecklas vidare med sina förutsättningar och samtidigt stanna upp i accepterandet av tillkortakommandena.

Jag vill vara bättre.
Det skulle kunna vara en positiv kraft,
istället leder det mig till att inte se att även mina brister kan innefatta en styrka,
om jag bara erkänner och tydliggör dem,
för mig själv
och min omvärld.

I helgen har jag slagits mot vad jag inte klarade.

En pojk skadade sig i vattnet och blödde från ett djupt hack i pannan. Han är kompis med pågavännens gudson och kom upp till festen vi var på.

Jag var bland de som var närmast när han kom och jag gick med in på en toalett där det fanns ljus och spegel och pågavännens svåger gick med och inspekterade, medan jag tittade och höll om pojken. Han är 11 men reagerade inte med avstånd när en främmande tant höll honom, så jag förstod att han var räddare än vad han erkände. Såret glipade djupt och vi sa att det kanske var så att det behövde sys för att läka snyggt. Och hans mamma ringdes upp för att hämta honom. Och jag smet fegt iväg bakom ett hörn, drog med mig pågavännen och fick sätta mig ner för att inte svimma. Helt skakig. Och skämdes så över att jag inte kunnat göra mer och för att jag smet.

Kände mig så värdelös att jag tappade tron på mitt existensberättigande
och hoppet inför min framtid som inte blir de bilder jag målar upp eftersom jag inte platsar i dem. Jag kan aldrig bli som min egen trygga sjuksystermamma. Alltid lugn och rådigt ingripande, längt från mitt eget skakande och svärtnande för ögonen. Eftersom vi var på en fest som vi lite grann höll i, så gick det inte att omvandla skaket och kroppsspänningen efter kraftansamlingen till befriande gråt.

Dagen efter dök samma svaghet dök upp tillsammans med hans släkt,
Då vi under lunchen kom in på det skedda och andra kunde dra sig till minnes andra skador och blodsprutanden.

Jag tystnade, försökte tänka på annat och skämdes för att jag inte var avslappnad. Pågavännens syster uppmärksammade det med ett "mår du dåligt?"och ett till de andra: "Nu pratar vi om något annat" och en annan hojtade att det ju bara var att säga till om detta. Och jag skakade och kämpade med ett svartnande synfält som tillslut blev allt bredare.

Och så sa någon: Men var inte din mamma sjuksköterska?! Och det var ju min egen fråga till varför jag beter mig så här. Just därför kändes det som ett stick i ryggen att få den kommentaren. Jag är sämre än någon annan.
Och så skämdes jag för att jag själv inte rakryggat kunde presentera mig själv och mitt behov. Och för att jag inte var som de andra.

Efter lunchen gick vi hem och då kom tårarna och orden. Och pågavännen som såg mig, såg helt andra saker i det jag skämdes inför mig själv kring. Att jag ställt upp för killen trots att jag var tvungen att göra det som jag tyckt var svårt. Att jag faktiskt inte tappade greppet inför ögonen på honom utan kunde hålla mig lugn så länge han var med och att det var först när någon annan tagit befälet över situationen som jag tillät min egen känsla att släppas fram. Han såg en styrka.

Vid badet kom sedan en av släktingarna fram och frågade hur det var, att han inte vetat att jag tyckte att det var obehagligt. Att han ju inte tänkte på det riktigt eftersom han själv är jägare och där finns ju allt detta som en del av vardagen. Men att det bara är för mig att säga till och att han nu när han vet inte kommer att prata om det. Och jag känner mig så rörd och fattar inte hur jag kan känna sådan stor rädsla för just honom när han faktiskt allt som oftast låter mig skymta en sådan mjukhet under sin macho-yta.

Det skall nog bli bra detta.
Om jag bara är mig själv.

Mer Värme än bölja

| | Comments (0)

Sitter på jobbet och svettas, ingen luft, ingen svalka.
Arbetsdagen är som en repris - inte ett omtag - men i slow motion.
Ordet värmebölja har nämnts, men om du frågar mig handlar det mer om värme än om bölja.

Snart är det helg!

Motvind

| | Comments (0)

I rapporteringarna från London låter det som att atmosfären ändå är sansad och målmedveten. Det var illa, kunde varit värre och nu gäller det att välja att gå vidare och bita ihop om rädslan i en kämpaglöd för att inte låta den hindra ens vardag och liv.

Aftonbladet.se skriver Så lätt slår de till i Stockholm och det är ju ingen hemlighet att terrorism är lätt att utföra. Har man någon gång åkt buss eller tunnelbana eller tåg i Sverige så har man noterat att ingen kollar igenom väskan och ingen står med bister min och undersöker oss med metalldetektorer.

Vi kan gå fritt var vi vill och hur vi vill.
Och vi kan också skada hur många andra vi vill.
Vi kan vara hur rädda för att bli skadade som vi vill.

Eller så skulle vi kunna braska ut rubriker om hur mycket vi kan göra för varandra. Hur lätt vi kan ge varandra leenden i vardagen och hur lätt vi kan få hjälp om vi ber om den. Det är inte så intressant för medierna att skapa gemenskap, tilltro till omvärlden och hopp inför framtiden. Trycksvärtan gör sig bäst för förmedling av rädsla. Nyhetsinslagens korta bildskildring behöver action som man tror sig få mer av genom zoomade blodfläckar än en saftstund i bersån med grannarna.

Det är så svårt att välja bort att vara rädd.
Rädslan kryper under skinnet på en, sätter sig som en spänning i musklerna och som ett flack i blicken. Jag skulle vilja ha hjälp med detta, inte genom garantier som jag förstår att ingen kan ge. Utan just genom konstaterandet "Vi har bara varandra" och det finns både fara och möjlighet i det. Och genom att skildra de möjligheterna skulle fler kunna se dem och lita på dem. Nu måste vi alla uppfinna hjulet var och en på sitt håll och när hjulet heter gemenskap så tror jag inte att det går att uppfinna det ensam.

Kanske kan bloggosfären skapa en kompenserande motvind mot rädslan

Svår utveckling är diskriminering?

| | Comments (0)

Idag på morgon-ekot sades det att det är arbetslösheten bland handikappade har ökat. Det borde inte vara så här, menade en talesman för denna grupps intressen och pratade om åtgärder så som att ändra arbetsgivarnas syn på denna del av arbetskraften och ordet diskriminering nämndes också

Och i mitt stilla sinne undrar jag...
Media har tidigare rapporterat om arbetslösheten bland ungdomar, bland akademiker och bland invandrare. Skall vi fortsätta att lyfta ut en samhällsgrupp till, hur är det med arbetslösheten för kvinnor, smeder, frimärkssamlare... mm mm mm you name it. Är det inte helt enkelt ointressant att prata om det här fenomenet i sådana här särintresse-termer (eller i termer av diskrimenring!). Det är ju så många som är arbetslösa att frågan kanske inte är: varför finns det inga jobb för den unge, den bildade, den med konstigt namn eller den med handikapp?

Utan kort och gott: VARFÖR FINNS DET INGA JOBB? punkt.
Det är tveklöst så att det finns arbete att göra, men inga anställningar. Skulle det finnas gott om anställningar så skulle de säkert kunna fås av både den ena och den andre.

Om det är en mänsklig rättighet med ett arbete så måste vi nog definiera om begreppet arbete och se det mer som att överleva, inte att någon annan skall anställa en. Man får väl hitta andra vägar om den traditionella inte är framkomlig. Detta är förstås tungt och svårt, men är det verkligen diskriminering?

Om nu egentligen ingen kan lösa problemet
så kan man i alla fall börja kalla det vid sitt rätta namn.

Kan till exempel ingen människa döpa om arbetsförmedlingen till något annat? Det är ju snarare en registreringsmyndighet. De vet att de inte kan förmedla något, men misstänker ändå alla arbetslösa för att vara fuskare. Alla som har varit i kontakt med dem pratar om hunsning när det istället skulle kunna handla om ett möte av coaching och nätverksbyggande. Ett sorgligt slöseri som slår mot de som redan är utsatta. Skämmes ta mig faan!

Har just fått fatt i den fantastiska boken De lägre djurens själslif och finner där dimensioner som jag inte visste fanns, hör bara:

"Sedan gammalt hafva spindlarna rykte om sig för sin kärlek till musik."

Och vidare längre ner på samma sida (s.56):

"Ett estetiskt moment ingår äfven i djurens lekar, och HUBERTS iakttagelser, hvilka bekräftats och ytterligare utvidgats af FOREL, LUBBOCK och ADLERTZ, hafva otvetydigt ådagalagt, att myrorna ofta roa sig på boets yta eller inne i detsamma med lekar och gymnastiska öfningar, under hvilka det ena upptåget aflöser det andra, men hvilka aldrig åtföljas af någon fientlighet eller vid strid och brottning af någon giftsprutning. Ligger måhända icke äfven ett slags frö till estetisk njutning i myggornas danser en lugn och vacker afton, hvilka icke stå i något samband med könsförhållandena, eller i hvirfeldyrkarnes (Gyrinus) sällskapliga upptåg i ett hörn af en lugn vattenyta?"

Ja det blir för mycket att citera i denna bok om jag skall citera allt av intresse; kring hjälpsamma skalbaggar, intelligens hos getingar och individualitet hos myror. Men jag kan rekommendera boken, då det är tydligt att omfattande studier gjorts och de mest intressanta iakttagelser är nogsamt skildrade.

Tajmad men inte harmonisk

| | Comments (0)

Gång på gång har jag stött på fenomenet.
En bok i bokhyllan, sedan 2, 5, 10, 15 år och plötsligt drar jag så ut den för att läsa den och just den dagen förstår jag vad som var meningen med att den blev köpt/sparad på. Just då kan jag relatera till den på ett sätt som jag inte hade kunnat göra tidigare.

Nu har jag börjat dagen med att gråta till Karin Fossums Älskade Poona. En man, ensam sedan många år, med undantag av sin syster som han står väldigt nära bestämmer sig så för att hitta en livskamrat, han åker till ovana trakter och hittar henne. Hon skall komma efter, behöver avsluta det liv hon har. Så åker hon, hem, hem till det nya livet. Han har förberett för att ta emot henne, städat och gjort fint, längtat och målat upp framtidsbilder i huvudet. Han är ofantligt stolt och lycklig. Längtar. Så kommer dagen, så närmar sig tiden för hennes ankomst. Just som han skall bege sig mot flygplatsen för att möta upp ringer sjukhuset - hans syster är i koma efter en bilolycka. Han ber en bekant hämta upp på flygplatsen, men han kommer försent. Något annat händer istället.

Och jag blir så oerhört ledsen. Jag antar att jag identifierade mig för hårt... Jag tyckte att de var värda att få pröva sin dröm och att detta var så oerhört... *finner inga ord*

Det är den första bok av Fossum som jag läser. Annorlunda som deckare eftersom offret hela tiden är så tydligt. Det är aldrig bara likgiligt "den döda kvinnan" och mest märkligt kanske det var att boken slutade utan att dimmorna kring brottet riktigt klarnat. Och det känns obeskrivligt jobbigt, för jag läser ju deckare för att världens harmoni skall återställas i slutet! Där det goda visserligen fått offra, men det onda alltid hinns ikapp av skulden.

Ooops! I did it again!

| | Comments (0)

Nu försvann just ett par hundralappar till Ginza!

"Bara det att jag finns är en kränkning"

| | Comments (0)

Detta sorgliga uttalande gjordes av en man i Människor och tro. Han var homosexuell och valde att inte leva ut denna del av sig själv eftersom han hellre följde Jesus än hade en sexuell relation. Samtidigt såg han ingen möjlighet att råda bot på den han var. Att en del ändå såg blotta existensen av sådana som honom som en kränkning hade han svårt att möta och hantera. Även om han inte ville provocera någon med sin existens, så visste han inte hur han kunde vara något annat än den han är.

Måndag

| | Comments (0)

Längtar efter att alltid vakna med pågavännen.
Han är ett under av positiv energi.
"Upp och hoppa, det är måndag! En helt ny underbar vecka väntar!" inledde han morgonsamtalet imorse och det där sätter sig i själen på en.

Så när jag satte mig med jobbarkompisen för att kika på det nya systemet för att tanka hem Libris-ändringar till den egna bibliotekskatalogen så började vi förväntansfullt sjunga:
Är du redo?
Jag är redo!
HO! HO!

En särskild fördel med just den här veckan är att helgen skall tillbringas i Skåne.
Vackert så!

Flimmerfadern

| | Comments (0)

Min pappa har konverterat 3-4 gånger de senaste 2 veckorna.

Det är mycket.
Jag tror inte att det beror på någon velighet i hans livsinställning,

det är bara hjärtat som behöver sig en rejäl kyss lite oftare just nu.
Jag tycker att det skulle vara bättre om det räckte med mammakyssar så att han slapp åka in till sjukhuset och få el i sig.

Jag har bara bilden av elkonvertering från tv,
där en vit sparriskropp hoppar under de groteska elgrytlapparna som utlöser en starkt omänskligt skump när de trycks mot bröstet.

Innan det hände pappa, så trodde jag bara att man gjorde det på typ döda människor. Särskilt som de alltid ropar till alla andra att inte vidröra. Som om det vore farligt för en levande att få den där strömmen i sig.

Men min lille goe far ligger alltså så där rätt ofta numera. Och det känns så skört och jag skulle vilja hoppa in med full kraft som nån bodygard istället och ta den stöten för honom, men nu görs det ju i kurerande syfte så man får vara tacksam att hjärtat hittills alltid hittat rätt takt av det där. Men ändå...

Min pappa.
Han som burit mig på sina axlar så många gånger.
Och jag vet inte hur jag skall bära honom nu.
Men det kanske jag bara skall sluta fundera över för jag tror att han skulle tacka nej i alla fall för han vill gärna gå själv.

Semesterbild

| | Comments (0)

- Har du packat in! sa kvinnan till mannen i vandrarhemsköket i förmiddags.
- Nää, svarade mannen, jag ställde bara in sakerna där! svarade han och pekade på kylväskan bredvid kylskåpet.

Medan jag diskade efter min underbara frukost såg jag sedan hur mannen försvann och kvinnan packade kylvaror från väska till kylskåp. En tonårig dotter hängde mot en köksbänk och tittade på.

Kan en semesterbild vara mer typisk än denna?

Premiär

| | Comments (2)

Nu har jag just lyssnat på mitt första podcastinlägg.

Det var en upplevelse med Spenattårtan som fick min medhörande blogg-guru att lyfta sina händer mot skyarna och utbrista "Detta är medierevolution! Detta är demokrati!"

"2005-07-01
Marknadsföring på webben: Blogga för att skapa förtroende
En blogg kan ha två syften - ett internt och ett externt. Det menar Henrik Torstensson, en av deltagarna vid paneldebatten om Bloggar för företag och marknadsföring på Bloggforum i Stockholm.
- Framför allt har bloggen stora möjligheter inom business to business, säger han.
Läs hela artikeln

2005-07-01
Goda råd från bloggare: Våga bjussa på dig själv
Webbpennan bad tre erfarna bloggare ge sina tips till företag och organisationer som funderar på att börja använda bloggen i sin marknadsföring.
Läs hela artikeln

2005-06-30
Åtta år med 24-timmarsmyndigheten - webben viktig men inte hela svaret
Grattis 24-timmarsmyndigheten, som fyller åtta år i år. Hur går det för dig? Webbpennan har tagit tempen på projektet som gjort svensk offentlig förvaltning bäst i världen på webben.
- Det händer massor, säger projektledaren Funda Denizhan.
Läs hela artikeln"