Tomhet

Ännu en gång kliver jag på pendeln och av pendeln, och går till huset som på rutin och in genom min dörr. Och där finns saker jag känner igen. men inget som riktigt rör mig. Det känns bara tomt. Här är det bara jag. Och bara nu.

Min framtid ligger där jag var igår.
Och det är en mycket märklig känsla.

Det är bara tillfälligt för mig,
men jag funderar på om det är så här det känns för alla som beskriver att de känner sig ensamma och deprimerade.

Jag behöver gå förbi min spegelbild och le ett par gånger nu.
Nu är jag helt fri att göra vad jag vill. Ensam utan anpassning och utan någonting annat att relatera mig till. Det finns hopp om att det är något väldigt gott i detta också.