Tack till alla som stör lugnet och som bromsar logistiken!

Man måste alltid prioritera.
Det handlar inte bara om att välja utan också om det svåra i att välja bort.

Till exempel detta med demokrati.
Vill man ha demokrati så måste man välja bort två saker som man ibland vill ha, nämligen lugn och effektivitet. Det går inte att inrymma dessa i en fungerande demokrati eftersom en sådan i sig själv fodrar högt i tak och tid att komma överens i bemärkelsen att majoriteten får bestämma utan att minoriteten känner sig alltför överkörd.

I demokratins namn stiftas nu lagar som urholkar demokratin,
i Danmark åtalas Greenpeace enligt terroristlagarna - var det det man ville?
i USA har bibliotekarier kämpat för att alla skall få tillägna sig information fritt från kontroll. Kanske måste man se det som så att demokratin alltid måste ifrågasättas för att kunna försvaras, måste hotas för att hållas levande. Vi måste ständigt påminna oss om varför det är viktigt att hålla diskussionen levande och komma ihåg att det finns värden som är värda mer än det sköna lugnet och den tidsbesparande effektiviteten.

Jag läste om dödskjutningar i Addis Abeba imorses. Jag vet att det inte var svårt för militären där att känna sig hotad - hamnade själv i en disput med en beväpnad militär som det kliade i skjutfingret på en solig dag i centrala Addis i december. Så jag kan bara skrämt försöka föreställa mig hur det gick till när den gamla viktiga otillfredsställda militärkåren äntligen fick fylla en funktion igen och bevara gatornas lugn från människor som upprördes över valfusket i senaste valet.

Etiopien är så långt borta. Hade jag inte varit där kan jag inte garantera att jag inte hade jag bläddrat förbi den sidan i tidningen. Men ändå är det så nära. Min fasters systrar bor där, hennes bröder och hennes mamma, moster och systerns svågers lilla (i AIDS) moderlösa systertös som våldtogs i ett skogsparti på väg från skolan och som de inte visste om hon smittats hon också. Och det är inte bara för mig som världen är nära.

På väg till jobbet hörde jag skanderingarna utanför Etiopiska ambassaden. Våra landsmän är de som dödats därs landsmän. De som dog är våra grannars tidigare grannar. Hur mycket närmre kan det komma oss själva?

Utanför ambassaden stod en polispiket. En svensk polis stod avslappnat lutad mot den och övervakade demonstrationen. En rätt vacker dag i Sveriges huvudstad. Man behöver inte ingripa mot människor som säger sin mening, de förverkligar bara det som borde vara alla människors rätt - att bli sedd, hörd och tillåtas bidra till samhällsutvecklingen.

Tack till alla som stör lugnet och som bromsar logistiken!
Ni är vår garant för en ljus framtid!