Säg inte bara ja till livet, bejaka det!

Jag trodde att alla som gjorde abort, gjorde det med kval men att de valde en självisk väg. Så hände det en kompis och jag förstod henne. Och genom henne fick jag möta min egen själviskhet, min egen vilja att göra det bästa jag kan för det/de liv som jag har ansvar för.

Jag trodde att alla som skilde sig var sådana som inte tog någonting seriöst. Som behandlade andra som slit och släng. Så drabbade det mig och jag fick se idealens krock med en verklighet där man inte förmår mer än man förmår och man inte styr över mer än det man styr över. Och där det inte spelar nån roll vad som är rätt och fel i teorin för att praktiken tar överhanden. Jag fick stå öga mot öga med min egen vilja att bortse från principer som är lättköpta som "generellt bra" till förmån för att leva det liv som fungerar, utvecklar, glädjer och berikar.

Någon skrev i en insändare i Metro att kyrkans ideal var satta för att vi skulle ha något att eftersträva. Att det inte var meningen att vi skulle lyckas, utan att meningen var att vi skall vara ödmjuka för vår mänsklighet.

Jag tror på det där. Att ha ideal, att bry sig om vad man gör med sitt liv, hur man behandlar andra och att veta att man är felbar är det lättaste sättet att närma sig människor som man själv annars lätt skulle bara se felbarheter i.

Men görs det inte oändligt med övertramp här. Visst kan jag behöva hjälp att se mina fel och brister (självkännedom är inte en lätterövrad visdom), men lika mycket som jag behöver lära mig den ödmjukheten, lika starkt måste predikan om förlåtelse och allas tillgång till kärlek höras.

Någonstans måste vi argumentera med utgångspunkt i verkligheten istället för idealen. Vi måste börja här och nu. Hörde en abort/"ja till livet"-diskussion på radio för ett par veckor sedan där man sa att det görs 30 000 aborter per år i Sverige sedan aborterna legaliserades! Det gick förstås att spinna loss på (30 000 dödade småbarn!!) men nästa fakta fanns inget sätt att bemöta nämligen att lika många aborter genomfördes illegalt innan dess (30 000 hotade kvinnoliv som kunnat undvikas).

Kanske skulle alla leva som de katolska prästerna:
Gift dej inte - så kan du inte skilja dej
Ha inte sex med myndiga av motsatt kön - för du kan du hamna i abortvägval

Men allvarligt talat, på vilket sätt bejakar det livet att leva utan livskamrat och att glädjas åt sin kropp enbart i mötet med minderåriga som man inte kan utmanas av eller jämlikt möta på det sättet som man kan med en annan vuxen?