Rena snurren

De senaste två veckorna har varit ganska omtumlande för mig. Det handlar om att jag började läsa Debbie Fords bok Krama din skugga som jag velat läsa sedan jag såg henne i en Oprah-show för kanske 7 år sedan eller så.

Med den bokens nya glasögon att se världen genom så händer en del spännande saker. Skall jag beskriva hennes tanke lite kort så går den ut på att allt det du uppfattar hos dina medmänniskor är sidor som du själv har. Om du inte haft dem skulle du inte känt igen dem. Tycker du att någon är ful, framgångsrik, självständig, fylld av humor, besvärlig, fördomsfull, vacker så säger det mest någonting om dej själv.

En rad egenskaper som man har gömmer man undan, man har hört nångång att de är fel eller så har man tolkat det som att den egenskap man har behöver döljas av någon anledning. På så sätt får man en säck att släpa på, en säck med saker som man inte känns vid och inte vill rota i, inte ens vill kännas vid att man bär på.

Men plockar man fram de sidor av sin person som finns där så kommer man också se att även den värsta sida man kan tänka sig innehåller en positiv gåva som man inte får tillgång till förrän man känns vid att man har den.

Boken plockar därför fram frågor som: Vad är du rädd att andra skall få veta om dej? Säg "JAG ÄR..." framför alla egenskaper som på något sätt känns laddade för dej tills de blivit ett avslappnat allmängods. Hon tror inte enbart på positiva affirmationer utan menar att det är som att lägga glass på lort, hur mycket man än lägger på så är det fortfarande lort i botten, den lorten behöver man ta tag i först.

En annan övning var att slappna av och föreställa sig att man kommer på en buss. Man kan gå runt på bussen och iaktta vilka människor som man ser där. Och så kan man tänka sig att bussen stannar till och att någon av personerna kommer fram till en och börjar prata med en. Och man kan fråga den personen vad den behöver för att känna livsglädje.

Dessa personer på bussen är bilder av de egna underpersonligheterna, de olika egenskaper och drag man har. Och det är denna visualisering som tagit överhanden i mitt liv just nu och det är himla häftigt för det finns så många märkliga typer som bara behöver bli sedda för att hela bussturen/livet skall bli mycket roligare och mer harmoniskt. Jag har en chafför som har tänkt ut en plan för mig och kör på utan att lyssna på någon av de andra och hon behöver distraheras lite och se att det spelar ingen roll om hon tänkt ut det bra för alla behöver få sin tid på sig att känna att de är med på det. Men hon är fokuserad och benhård. Hon var den första som klev fram för min inre syn och hon skrämmer skiten ur mig. Jag mådde så illa när jag skulle visualisera att jag mötte hennes blick att jag mådde så illa att jag fick kravla mig ur sängen där jag legat och läst och sätta mig på alla fyra på golvet och hosta upp den där personen. När lugnet lagt sig i mig så kunde jag knappt sova för att den där chaffören satt och pladdrade så glatt med en annan person som klev fram.

Och efter detta så har det dykt upp fler och fler, mer eller mindre laddade personer, en kväll kom döden hon var helt utmärglad, men när jag försökte se och bemöta henne och se vad hon hade att tillföra min bussresa så visade det sig att hon hade med sig livskraften och när jag såg det så fick hon mer färg och där finns nu en djupt allvarlig värdighet, snarare än ett monster.

Utöver detta så har jag suttit på t-banan på väg till och från jobbet och försökt se mig själv i folk runtomkring mig. Och det skapar en fantastisk morgonkänsla i mig att kärleksfullt söka se vilket samband jag har med dem runt omkring mig.

Imorses såg jag min hjälplöshet komma gående och sedan dess mår jag illa. Jag vet inte vad min hjälplöshet innehåller för skatt åt mig, jag tror att det kan vara att våga öppna mig och be om hjälp, men jag vill fortfarande inte riktigt acceptera att jag har någon hjälplöshet. Det är en svaghet som "chaffören" "inte tänker stanna nån jävla buss för". Och jag vill bara gå hem och spy och få den harmoni med mig som kommer just när man accepterat en sida hos sig och gradvis nu lite allteftersom blir lite mer hel.