Provade Qi Gong igår

Det var första gången och vi var ett litet gäng som stod i en park.
Och jag försökte se min kropp inifrån istället för att undra hur den tog sig ut.

Det var andning och mjuka rörelser för att liksom centrera sig i sig själv, långt ifrån gårdagens kvällstidningslöp som skulle hjälpa en att hantera semesterstressen med hjälp av piller och pulver.

Så kände man hur och var i kroppen man hade nån spänning och så sa ledaren att man nu skulle andas och låta andningen flyta genom spänningen och jag stod där och andades med magen och kände spänningen i skulderpartiet och undrade hur sjutton jag skulle kunna få upp andningen dit. Jag uppfattade nog att spänningssmärtan var som en ryggsäck och tyckte att det skulle vara lättare om jag liksom bara tog av den ryggsäcken.

Jag har lite märkligt sätt att relatera till min kropp,

Kanske lekte jag för mycket med Cindy som barn, det var ju där praktiskt att om man inte fick på kläderna så kunde man ju plocka av en arm och trä i den i ärmen först och framförallt hade hon ju ett rejält huvud som man i princip alltid fick ta av för att få på kläder som skulle träs den vägen.
Kanske är jag bara en produkt av ett västerländskt tänkande där själen/personligheten/jaget handlar om det man tänker och om hjärnan, mer än om chi i magen.

I vilket fall så har jag trots alla Extreme Makeover-program inte löst hur jag skall kunna fortsätta tänka bort en kroppsdel som det är problem med. En slutsats som man skulle kunna dra är att det kanske beror på att det är just i den tänkade delen som felet sitter.