Min chef sa till mig

Hej Linda! Jag heter Paola och känner inte dig, men jag känner Carina och jag vet inte..kanske du var med på hennes övverraskningsfest när hon fyllde 30? i så fall KANKSE vi har träffats. I alla fall..jag har halkat in på din blogg via Carinas och jag vill bara säga att du måste vara en otroligt vacker, levande och varm människa. Detta trots att mitt intryck är att du inte är särskilt snäll mot dig själv. Du ska vara stolt och nöjd över dig själv, och detta betyder INTE högmod eller arrogans utan egentligen bara att du ska vara tolerant med dig själv som du är med andra, och älska dig som din familj gör.
Ok..lite skumt att skriva till nån jag inte känner, men efter att ha läst din dagbok så känns det liksom som om jag känner dig litegrann!

Ha det så bra!!

Tack

Tack för att du tog dig tiden att formulera dig och modet att skicka dem till mig. Du har rört vid ett hjärta idag. Tack!

Jag kunde inte komma på Carinas överraskningsfest så vi har inte setts vad jag vet, men en människa som värmer en annan med sådan ärlighet kan inte vara annat än en vän.

Jag tror det kommer gå jättebra för dig i Skåne! En sak som jag glömde skriva apropå din pappa..du skrev nån stans att om han dör så vill du dö. Jag förstår känslan, men man klarar mycket mer än man tror. Jag förlorade min mamma i cancer för tio år sedan. Om detta hade hänt idag hade jag kunnat vara mycket mer behjälplig, och hanterat rädsla och sorg på ett annat sätt..men jag gjorde vad jag kunde och jag är tacksam över att mamma kunde vara hemma och dö i sin egen säng. Jag hade en period efter mamma dött när jag anklagade mig själv för att jag sörjde- för att sorgen var egoism eftersom jag inte hade velat dö istället för mamma.
Vad jag vill säga är att även om du tycker att du är svag och otillräcklig så kommer den villkorslösa kärlek du känner för din pappa alltid att låta dig göra ditt bästa. Mer än så kan man inte begära av sig själv.

Hoppas jag inte deprimerade dig nu, det var inte meningen..tvärtom! God natt och sov gott!!

Hej igen!
Nej det är egentligen inte så deprimerande att livet inte är så där medvind alltid, man skulle bli uttråkad om det var lätt att leva.

Inget är sannare än det du skriver att man alltid klarar det man måste klara. Andra runtom kommer å andra sidan alltid förundras för att det är hemska tankar att något riktigt illa kan drabba vem som helst, det finns i princip ingen sorg eller olycka som inte "kunde varit jag". När man är uppe i det så har man egentligen inte mycket till val, antingen får man väl ta livet av sig eller så får man överleva det. Att ta livet av sig har alltid varit ett alternativ att hålla öppet för mig, inte minst för att det ger tanken frihet att åter och återigen välja LIVET.

Den gång som det faktiskt var ett reellt levande alternativ så skrämde det mig så mycket att jag sökte hjälp. För nånstans visste jag att även om det skulle hjälpa den övermäktiga smärtan i nuet så skulle det vara en överdoserad flykt, jag ville bara fly från mitt liv just då, inte på alla sätt eller för all tid.

På senare tid har jag tänkt om min pappa att det är lite som i den där Tove Jansson-berättelsen, att man blir fri först när katastrofen kommit för då har man inget att alltid gå och oroa sig för.

När det gäller döden har jag också funnit ett slags lugn just nu. För jag ser det mest som att man förlorar sin kropp. Kroppen har en oerhört betydelse för vårt varande, men den är inte allt när det gäller vår känsla av gemenskap och närhet. Ändå är det det man saknar när nån går bort, det som man aldrig fick SE reaktionen på, den handen som inte längre finns att hålla. Den kärlek som man inte längre kan kanalisera på samma sätt som man är van vid, med ett telefonsamtal eller en kram.

Jag är rädd att förlora pappa. Rädslan är rent egoisistik. Jag vill ha honom. Jag vill känna mig go och finnas för honom och jag vill att han skall finnas för mig.

Han är en mycket betydelsefull person i vem jag är och vad jag vill vara och bli. Känslan att jag älskar honom kan aldrig försvinna och den kärleken kommer alltid vara en del av att vara jag.

Och det känns mycket märkligt att prata om en människa på detta sätt medan han fortfarande själv lever och tror på framtiden, men samtidigt är det skönt att våga det att släppa ut och formulera en del av den skräck jag känner för det ofrånkomliga. Även om hjärtmedicinen äntligen hittar sin rätta dos (det som inte hänt på 3,5 år nu) och jag får ha honom i 10-20-30-40 år till så kommer det en dag.

Och den dagen vill jag inte tänka på nu.
För nu är en helt annan dag.
En dag när jag KAN ringa honom.
Idag skall jag ringa honom

Exakt- det viktigaste är här och nu och att njuta av allt man kan njuta av! Typ SOL och 22 grader ute today!!

Ha det!