"Med livet i kroppen"
"Ett exhibitionistiskt, fåfängt besatt förhållande till kroppen, så som vi oftast får kroppen presenterad för oss, har mer med makt och skadade mönster än med kroppskännedom och frihet i förhållande till den egna kroppen att göra. Detta överdrivna intresse för den yttre kroppen är förmodligen ett knep som jaget tar till för att förneka känslans betydelse.
Det är dessa mönster som görs synliga i samhället. Kanske är det så, att när vi börjar bedöma vår egen kropp, vårt eget kroppsliga och sexuella beteende efter dessa måttstockar, hindrar vi istället den egna kroppen från att följa sin egen naturliga instinkt och fantasi. På så sätt tappar vi förmågan att lyssna till den egna kroppens behov och rytm. Kroppen känner sig kränkt. Den blir ledsen. Den tystnar!
När en kropp känner sig ledsen blir det så att våra kroppsrörelser blir konstiga. Vi rör oss utan harmoni och kontakt med kroppen. Vi rör oss ryckigt och orytmiskt, blir stela, okänsliga och känner inte, har inte kontakt med vissa delar av vår kropp. Musklerna blir stela, hårda, andningen blir låst och kroppsspråket blir stelt och utan energi. Vi får ryggskott, ont i leder, ont i benen, ont, ont, ont. Vi lever och älskar okänsligt, orytmiskt och utan sensualism. En orytmisk kropp och förlorat sitt naturliga flöde, sin lust.
Rytm och liv hör nämligen samman."
Skriver Elisabeth Källar i kapitlet "Med livet i kroppen" i boken Kroppens längtan att leva.
