Intressant teori att spinna loss i

"Jag skulle vilja säga, att man också har en skyldighet att vara frisk, skyldighet mot sig själf, mot andra och mot samhället. Läsaren kan själf roa sig med att 'lägga ut' denna text. Här vilja vi blott framhålla, att de, som äro eller vilja blifva folkets ledare, i detta afseende ha en maktpåliggande plikt. Ofvanifrån sprider sig ondt och godt i ett folk: lättja, vällefnad, njutningslystnad, klemighet, svaghet; men också enkelhet, renhet, hurtighet, mod, styrka, hälsa och karaktär. Folkmassans egenskaper äro desamma, som ledarnas voro en mansålder eller längre tillbaka."

s. 4 i Hugo Tolls bok "Den personliga hälsovårdens principer: en bok för friska" (Stockholm: 1913)

När man läser en sådan här sak mer än 90 år senare (hur mångamansåldrar är det förresten) så känner jag dels att det där med skyldighet i mina öron handlar mer som skuldbeläggande än om personligt ansvar. Kanske klingade det annorlunda förr?
Det intressantaste är dock tanken hur ett ledarskap påverkar människor. Min första tanke var att det var rätt befängt, men i nästa ögonblick slog det mig hur sant det var.

Det är skillnad att ha en chef som går hem i tid efter arbetsdagen som låter jobb vara jobb och som ser att det i livets helhet ändå är en världslig sak utan att för den sakens skulle sunka till ambitionerna. Tänk om Göran Persson inte sagt att han äter ost när han är stressad utan istället sagt att han är människa och han delegerar arbete till ett par nyanställda assistenter (som hans lön täcker upp för) för att kunna ha tid över att ha fritid och känna sig avslappnad och närvarande i de möten med människor som utgör så stor och viktig del av hans jobb?

Tänk om inte höjdarna köpte dildos, besökte diverse difusa(en del märker inte ens att de är "porr-relaterade") klubbar och bjöd varandra på resor, lägenheter och annan sk representation för den gemensamma kassan, skulle man då inte vara beredd att ge mer till den? Skulle man då verkligen själv sukta lika mycket efter att också kunna ha tillgång till en peng som man inte ärligt förtjänat, men inte skulle ha några problem att (ärligt?) förslösa.

Vem är det som skapar stommen av karaktär, dygd och rakryggat ansvarstagande i en tid då de där orden inte längre finns, men dess innehåll inte desto mindre har en poäng?

Vem lär oss hur det ser ut "i verkligheten",
vem skapar kulturen och tidsandan,
vem skapar ramarna för vad som är ok?

Det är nog i de allra flesta fall ledarna - de som kanske skall definieras efter sitt mediautrymme snarare än antalet underhuggare och årsinkomst. Och det märkliga är att de tror att de kan styra upp världen genom att kalla alla för fuskare. Folk fuskar med skatt, med sjukersättningar och a-kassor. Fusk som skall stävjas genom att alla skall misstänkliggöras. INTE genom att se varav behovet av att hitta systemluckor kommer sig, varför är systemen inte anpassade till människors verklighet och när kom allt att handla om statistik istället för individer?

Om vi alla bara är brickor som kan räknas som pluppar i ett rutmönster i nästa valdebattvända och en del kommer säga att vi utifrån ett perspektiv stod fel när borgarna hade makten och ur ett annat att vi stod fel när sossarna hade den. Och alla bara talar och talar om vart de vill att jag skall stå utan att själva stå nånstans så att jag kan veta vart jag har honom/henne och känna förtroende, känna att jag överhuvud taget vill vara med.

Kan ingen bara säga att det finns en himla massa bidrag i det här landet, vi är 9 miljoner bidrag till att bygga ett samhälle att leva och växa i. Kan man inte finna se och känna igen den kraften så måste det väl bero på att man inte har ett uns av den själv.