Fyller hela tiden på sig

Ibland kan jag önska att man bara kunde pausa från intryck ett tag och liksom vara i det som finns där. Som när någon berättade att man nuförtiden får lika mycket information på en dag som en 1600-talsmänniska fick under en livstid så kan man undra hur det är meningen att man skall hantera det hela, vårt mänskliga maskineri är ju identiskt med hur det var på 1600-talet så vi har ju ingen ny DNA-struktur eller ny del av hjärnan som kan ta hand om det här nya levnadssättet.

Min 40-minuterspromenad var go. Jag mådde tyvärr illa eftersom jag ätit en för stor helgfrukost innan jag gick ut, men det var ändå gott att vara ute, att få lite flås och ånga och komma hem så här lite småsvittig.

Så varför är jag inte i duschen just nu utan framför datorn?

Jo, för att det med den här promenaden kändes som om jag fann en rytm i mig, men så fort jag kom in på min svale så möttes jag av atmosfäriska störningar. Genom grannens dörr hörde jag mannen skrika att han hatade, att han avslöjat att den han skrek åt var ute efter att döda honom och att han inte tänkte lyssna på vad den idioten än hade att säga för han skulle åka till sin brors land. Jag blev stående utanför min egen dörr bakom trappan sett från hans och undrade om det var sönerna eller nya frun som åkte på den där salvan. Jag hörde hulkanden som fick mig att förstå att det var snygga frun och så hörde jag ett smack som var omisskänligt hand mot hud. Så hördes dörrhantaget och jag smet som en iller in i min egen dörr. Fram till fönstret. Det var han som gått ut (jag önskade så att det varit hon). Han gick lugnt. Hur kan man gå lugnt efter en sådan sak?

Hur kan man över huvud taget någonting efter en sådan sak?

Och nu skulle alla yttre intryck varit utrensade så att jag kunde plugga.
Jag får plugga i alla fall.
För det där kommer jag aldrig att få fason på, vare sig i mitt eget huvud eller genom att knacka på och säga mig vara en hobbypsykolog till deras tjänst.