Fri tillslut
Endera dagen nu så skall jag skriva mig en essä om min skilsmässa. En berättelse som gått i cirklar och som använt hela känsloregistret och allt mitt förnuft, testat tårkanalfunktionerna och frestat på kroppen. Och det har varit ett intressant förlopp att följa, många gånger har jag tänkt att om det bara inte handlat om mig så hade jag ju varit riktigt nyfiken och stimulerad av vad en kris och en chock kan göra med en människa.
Det som är tydligast är vikten av att berätta sin historia.
Jag, som hört den så många gånger att jag nästan kräks i åksjuka när den ständigt tar ett varv till, kan ändå säga att jag har behövt alla människor runt mig för att kunna skapa mig en historia - göra det till historia.
Från en man på krogen som sa att jag lät bitter över drinken ett år efter skilsmässan, till vänner nära och i bekantskapskretsen som alla varit det bollplanket som jag behövt för att själv få höra hur formuleraingarna ändrats, andra sanningar lyfts fram och gamla prövats och befunnits för svaga och fram till pågavännens respons på det som jag velat förtydliga ur mitt förflutna, min balansgång mellan att vilja visa honom att jag är seriös i mina relationer och tar äktenskap på största allvar samtidigt som jag vill säga att det är bakom mig nu och han är inte en ersättare utan snarare det jag idag ser som själva målet med den här resan.
Mitt i det allra senaste samtalet om det så insåg jag att det faktiskt inte är någon annan som tycker något om det här. Det är inte andras föreställningar om en frånskild som jag slåss emot utan mina egna. Tänk att föreställningar kan vara så starka hos en att man inte ens kan släppa dem när ens eget liv testat dem och funnit dem ogiltiga. Våra fördomar och våra föreställningar är uppenbarligen onekligen oerhört starka saker!!
Och jag känner mig fri när jag vet att det är mig själv jag slåss emot.
Det gör att jag inte är ett offer. Ooavsett om jag vinner eller förlorar så är det i mina händer att hantera alltihop, jag har befälet och kan själv göra ett val.
Väljer jag inte att vinna så är jag ju dum,
men det är inte förbjudet att vara dum!
Hej
Läste ditt inlägg:
http://gnufrutt.blogspot.com/2005/06/its-nice-day.html och blev på himmelens gott humör. Och jag blir hur sugen som helst på att gå hem och lyssna på den käre Billy!!!
Pratade rätt mycket om skillsmässan igår, så här drygt tre år senare så är det märkligt hur den på ett så levande sätt kan både finnas och inte finnas samtidigt.
Imorses tänkte jag att det kanske är så att det är en berättelse som kanske måste få vara levande och föränderlig alltid, jag vill ju inte att det skall sluta med förenklingen: "Det som egentligen hände var att jag var ung och dum", men jag är på väg ditåt för dels var jag yngre och dels känner jag mig själv bättre idag så jag tror faktiskt att den person som jag är idag inte hade blivit vare sig kär eller attraherad av honom.
Samtidigt som att det är en poäng med att hålla berättelsen levande så är det ju inget självändamål. Det är poänglöst att lägga fokus på det förflutna som man inte kan ändra på. Samtidigt är det helt klart en poäng med att kunna bära sitt förflutna med rak rygg eftersom det alltid kommer vara en del av den man är.
Man börjar aldrig någonsin från noll. Inte ens när man föds är man utan förutsättningar, sammanhang och personliga egenskaper. Det innebär inte att man själv kan dra sina streck och säga att här är en ny startlinje - och det kan man göra precis när som helst! Det är bara nån slags spurt-lusta som skall jobbas upp först... Och den har väl aldrig hörts tydligare än i ditt inlägg!! :)