Det mest smärtsamma

Måste vara att stå bredvid
och bara kunna åse en annan människas smärta
utan att kunna lindra eller över huvud taget göra någonting.

Pappa sa igår att han mådde bättre,
men han kom inte själv till telefonen.
Det är ju 4 dagar sedan elkonverteringen nu
och jag har själv bara pratat med mamma.

I vår familj skyddar vi varandra.
Och bär därför en oro för att vi vet att vi inte fått veta allt.

Det finns absolut inget att göra.

Pappa vill gärna till Stockholm innan jag flyttar.
Men vi kan inte planera något.
Inte veta något.
Inte ta något för givet eller självklart.

Det skulle vara vackert i bästa "vila i nuet"-stil.
Om det inte gjorde så ont.

Om vi inte så väl behövde drömmen om att
"den ljusnande framtid är vår".
Jag vill se pappa glad och stark, med barnbarn på knät.
Men...
är det naivt att fortsätta tro,
orkar man fortfarande tro - bakslag efter bakslag?

Och jag ser plötsligt i starkt motljus.
En mening med chock-krisen som skilsmässan var för mig:
Att kunna bara vara för mamma den gången det blir hennes tur att skiljas från sin livskamrat.

Jag orkar inte, vad kan då hennes kropp orka?
Man orkar i vanlig ordning just det man måste,
men inget mer än det.

Ingenting mer.
Inget.