Stämningsläge

Läste i Lena Nevander Friströms bok om att varje individ har sitt stämningsläge.

En del är alltid i ett ganska glatt tonläge, medan andra kan vara lite mer i moll. Det är inget som säger att det ena är bättre än det andra, men det kan vara bra för en själv att bli medveten om vart just ens egen rytm befinner sig - inte minst för att kunna avgöra när det förändras.

Och jag har börjat tänka på det om mornarna då pågavännen ringer vid halv sju och kvittrar och pratar om den kommande dagen och har stor glädje oavsett hur mycket jobb det är och också oftast en tanke på vilket projekt som han skall ta sig an när han kommer hem.

Jag däremot, jag ligger länge och eftertänksamt kvar i sängen. Jag känner mig inte färdig med vilofasen och vill inte gå upp förrän jag är det. Det finns inget med dagen som jag direkt går igång på - det spelar ingen roll hur kul det verkar vara. Att tänka på vad som skall hände efter min arbetsdag finns inte. Det känns som att det är en helt svart oöverblickbar sträcka dit - vilket är märkligt eftersom jag verkligen verkligen trivs på mitt jobb.

Och när jag ser detta. Att detta är jag. Så kan jag inte låta bli att undra. Har detta verkligen alltid varit mitt stämningsläge? Jag tycker mig minnss helt andra stämningar och orkar. Är det så att jag är inne i en tung fas eller är det min utveckling som har lett mig hit? Och finns det något jag kan göra åt det?

Lösning?