Språka på kroppssignalska

Språket är viktigt,
kanske blir det mest tydligt när man har ett språk och skall prata på ett annat, främmande. Man har en nyans man kan formulera på svenska, på engelska blir man mer nyanslös och tyska/franska blir det helt tillyxat utifrån de få glosor jag minns, typ "jag arbetar inte på hotell" istället för att kunna säga vad jag verkligen gör. Det blir så andefattigt att det blir tämligfen meningslöst och näst intill osannt.

När jag läste sociologi så nämndes hemspråksundervisning (eller vad det nu kallats när man inledningsvis får gå i en helt finsktalande klass för att stegvis integreras i en svensk) i detta sammanhang. Att det visat sig gå bättre för dem som från början kunnat utveckla en språkkänsla än för dem som fått hanka sig fram och liksom blivit mer halvsspråkiga än tvåspråkiga.

Och allt jag nu i mitt uppsatsarbete läst om lärande och informationskompetens stödjer tankegången. Att det man kan inom ett område formar ens möjligheter att ta till sig ett annat ämnesområde, eftersom man utgår från sina tidigare kunskaper och erfarenheter när man möter ny information i sitt kunskapande.

Det slog mig igår att det inom denna förklaringsram också inryms en annan sak som jag har problem med. Nämligen som följer:

När det gäller känslor - rent psykologiska - så har jag ett hyfsat språk där rätt nyans kan presenteras. Gentemot andra kan jag säga att jag tycker om och förmedla om det handlar om något som personen just gjort, ett personlighetsdrag eller helhet, om det är vänskaplig kärlek, romantisk eller ren sexuell attraktion. Men framförallt kan jag inför mig själv med hjälp av mitt språk försöka fånga exakt vad det är som känns bra eller fel.

När det gäller fysiska känslor så är mitt språk totalt kasst. Vad betyder allt det där med molande värk, stickande känsla, "som att det slår blixtar", domningar osv osv.

Hur lärde jag mig veta skillnad mellan begrepp som glädje, uppsluppenhet och övertrött fnissighet? Mellan förtvivlan, frustration och ilska? Hur lyckades jag relatera min egen upplevelse med det som andra benämnde?

Jag känner mig främmande för min kropp och dess uttryck. Jag har inte dess ord, och de speglas så sällan i andra.

Kanske är det där som kommer med åren, från det att kroppen inte gör sig så påminnd till den där ålderns höst då man bara pratar sjukdomar med sina vänner kanske just för att kunna relatera det man känner till något, liksom tolka och transkibera signalerna tillsammans med någon.

Just nu känner jag mig oändligt ensam i min kropp.
Jag förstår inte vad den säger mig,
och ändå är det jag som skall föra dess talan och ha ansvar för att den får det jag behöver.

Och jag har absolut ingen aning.
Om jag skall försöka på mitt knaggliga språk:

* Det känns som om händerna håller på att bli krumma.

* Och det känns som att Darth Wader beamar in sig i mitt bröst ibland, ett obehag innifrån och att jag måste koncentrera mig för att andas och då kommer andningen i Darth-lilknande andetag samtidigt som om det känns som om hela överkroppen stelnar i ett svart Darth-skal.

Jag hörde om läkarvetenskapen att det en gång i tiden var ett samtal mellan läkekunnig och patient där man tillsammans tolkade och diagnoserna var nära det man kunde relatera till lungsot och hjärtesorg. Därifrån gick utvecklingen till att patienten skulle vara tyst och läkaren ställa en allsmäktig diagnos med en expert-auktoritet som inte kan ifrågasättas och nu är det mer så att läkaren inte har tid så man måste själv komma in och säga vad man vill att de skall köra för tester och skriva ut för medicin.

Och jag vill inte ha nån medicin direkt.
Jag vill bara känna mig på banan.

Kanske är jag överdriven och det inte är så himla farligt,
men i nästa andetag läser jag nån av kvällstidningarnas "KAN VARA DÖDLIG SJUKDOM" om minsta plita och magkurr.

Antagligen skriver de om det för att vi köper det.
Och varför köper vi det?
Kanske för att vi inte kan kroppsignalska?

Och vi vet att vi är duktiga om vi ignorerar och kör på, som om själva livet var ett sådant där marathonlopp som man inte direkt njuter av men KAN pressa sig igenom om man bara är fokuserad och INTE lyder sin kropp...
Men samtidigt finns ett gnagande dåligt samvete för att det KAN innebära att vi en dag inte lever för att kunna säga "om jag bara lyssnat på kroppsignalerna så skulle mina arvingar inte sitta där och dela upp min skivsamling nu"