Saker jag inte förstod - och som jag behöver förstå om och om igen

Hade det varit ett år sedan hade jag varit sur nu.
Istället ler jag - och älskar.

Jag har stora planer för nästa helg. Att samla klanen av avkommor till kalas på det som skulle varit farmors 100-årsdag.

Pratade med mamma och pappa.
Om disputationen igår. Mamma kände igen talen om att släkten inte förstår det som kollegorna typ förstår. (pappa disputerade ju i teoretisk fysik och det är min själ omöjligt att ta till sig hans avhandling, det är en viss skillnad på humaniora och avancerad algrebra). Pappa kände igen min fascination över disputationsformen. Så himla häftigt, sa jag, man blir ju sugen!
- Ja varför har du inte gjort det!? sa pappa

Och hela min kropp skrek att det ännu inte är försent,

men jag tror min sanning är att hur gärna jag än vill så kommer detta inte att vara min väg i livet. Jag vill inte tillräckligt mycket. Inte tillräckligt för att kunna förpuppa mig från mina närmaste där deras knyst - om så av omtanke - blir irriterande störningar i mina forskningsprocesser. Det blir inte så.

Nu var pappa osäker på om de kunde komma nästa helg, det är en disputation på fredag som han vill gå på. En doktorandkollega till hans egen doktorand och lite bra som förberedelse inför den egna doktorandens disputation om ett par veckor. Det är ett måste. Det är roligt, intressant och en klart vettig förberedelse inför det egna förberedelsearbetet, särskilt nu när han varit lite offside på banan de senaste åren. Klart pappsen skall gå!

Det är första gången som jag kunnat se hans beslut att låta jobb gå före familj som en logisk och vettig sak. Jag vill såklart säga att familjen ändå drar i honom, men jag vill inte göra dilemmat värre för honom. I tjugo år har annars min strategi varit att öka dilemmat för att få honom att välja mig/oss. Jag är osäker på om det är det som är kärlek.

Är inte kärlek att glädjas med någons intresse och glöd snarare än att ha som mål att vara det intresset och den glöden? Om kärlek vore att måna om att bli älskad snarare än att älska så skulle det inte vara något man ger utan bara något man vill ha.

Varför vill man så gärna ha, när det värmer en så mycket mer att känna förmågan att ge?

Kanske värmer det just för att det gör en till en lite större människa att ge...

Kanske skrämmer det för att det genast kan komma en Darth-näve om strupen som säger att man kanske utnyttjas då man försakar sin egen vilja.

Just nu är the force with me och jag skall tåga ner i tvättstugan med dess hjälp. Det är gott att vara vardagligt mycket människa.