Med Gud som förklaringsmodell

Jag är ytterst svag för att blanda in Gud och religion som förklaringsmodell för livet och tillvaron. Ett tag i mitt liv tyckte jag att det viktiga var om man kunde ställa upp till försvar för allt som den kyrkliga maktorganisationen och dess företrädare gjort genom tiderna och om jag kunde säga att varje ord i Bibeln är ett ordagrant återgivet ord von oben.

Idag är det på något sätt annorlunda. Allt det där rebellandet är nedplöjt och det som växer är inte behov av ifrågasättande utan behov av vila, träda för bördiga skördar.

Jag kunde fnysa föraktfullt åt det där med att göra det lätt för sig, bara bli förlåten och kunna göra samma elände igen i en evighetsmaskin. Nu kan jag skaka lite på huvudet åt det otroligt svåra i att förlåta sig själv (och andra), släppa gammalt elände och gå vidare med solsken i blick.

Jag ler åt min egen oförmåga att gå genvägar och min tro att den svåra vägen alltid är den rätta. Min starka känsloradar för att finna problem och leda mig till dem snarare än från dem. Och min sätt att snurra till en tillvaro som är gediget lycklig och tillfredsställande till att bli en oroshärd som jag knappt står ut med. Hur olycklig jag än säger att jag är just nu så kommer jag om ett halvår att säga att detta var en av mina lyckligaste perioder. Det är måhända ett sjukt beteende, men HÄPP, sån är jag!

Just nu slåss jag med mig själv för att finna kraft att ta tag i och ansvar för min hälsa. Och så hittade jag av en slump Sascha Qvortrup som beskriver vårt förhållande till vår kropp med termer vi känner igen från religiösa sammanhang. Där maten är synden vi utför, soningen sker i stairmastern på gymmet och förlåtelsen och försoningen finns i den goa duschen och bastun efter ett hårt pass. I den här synen på tillvaron är tjockisar som jag kättare. Vi lever i synd och vi gör inte bot och bättring. Vi är avskum, spetälska att undvika och fly - kanske tycka synd om - men mest av allt förakta.

Att själv leva i det här klimatet gör att det är svårt att få en alternativ syn på sig själv. Jag kämpar med förebilder som Zorns frodiga och Frejas livsbejakande fruktbarhetsbild av kvinnokroppen men det är ju det kristna försakelsens kvinnoideal som är starkast. Min kropp ser ut mer som nån slags bullmamma-modell än som en karriärkvinna i dräkt och klackar. Betyder det att mitt intellektuella jag skall försvinna i amningsdimmor och klemas bort med nybakt när jag ändå står vid spisen och föder barn?

Jag har faktiskt ingen aning om hur jag skall hantera de förebilder som finns och de känslor som dyker upp och den jag ÄR mitt i allt detta. Men än är jag inte riktigt redo att ge upp det jag ser som min mänskliga rättighet att ta tillvara alla mina tillgångar och potentialer (talenter).

Jag är bara inte beredd att sona något som jag inte ser som en synd utan som en del av min person. Lite granna vet jag att det är just själva den här tankemodellen som gör mig fetare eftersom jag får ett sådant innerligt och starkt behov av att provocera den.

Jag vill inte så gärna se en asketisk Gud, jag vill hellre se nått dionysosaktigt som liksom bjuder in alla att känna sig välkomna vid livets festbord att låta sig väl bekomma i alla mänskliga svagheters "hellre en bra"-visor för livet och kärleken. Jag tror att omåttlig livsglädje är ett plus i himlen och att måttlighet enbart är en dygd i de sammanhang då man begränsar sig själv för att ge andra en chans att få del av kakan. Om ingen annan är närvarande kan man äta upp den själv, tycker jag att Gud borde säga, men det gör han/hon inte. Inte en enda gång har jag hört det - jag prövat det åtskilliga gånger, men nää. Det är helt tyst och det enda som hörs är ett uschligt samvete nånstans innanför valkarna.

Detta ver mest mina egna tankar i frågan, nån gång skall jag läsa hela Sascha Qvortrups bok "Kroppens kulturhistorie" och för att jag skall hitta den igen så spar jag dess ISBN här: 87-7457-233-4.