klick klick

Jag fann en tidskriften Forskning och hälsa från Hjärt-Lungfonden. En intervju med Clarance Crafoord som är läkare och psykoanalytiker. Han har skrivit boken Hjärtats oro efter att ha genomlevt en hjärtinfarkt och mötet med vården och dess betoning på kropp snarare än själ. Att man mår bättre om man förstår molekyluppbyggnaden och mekanismerna och att man glömmer att ge utrymme för den själsliga oron att komma till tals.

Han sa i intervjun att han insett hur rädd han är för döden.

Så har det inte varit för pappa, han är inte ett dugg rädd, men däremot vill han göra mer i livet. Om han inte kan göra det så tror jag inte att han kommer att tycka att livet har en poäng i sig självt.

Mitt tryck över bröstet har inte blivit bättre.
Och nu är jag plötsligt - efter bara ett par klick - medlem i hjärt-lungfonden och kommer att få den intressanta tidskriften i brevlådan med jämna mellanrum, som en påminnelse om min dödlighet, men kanske framförallt som ett tecken på min livsvilja.

Om jag betänker att pappa fick sina uttalade hjärtproblem 25 år längre fram i livet, mormor sina 10 år längre fram och farfar dog av sina också 10 år längre fram så borde jag väl ändå ha ett tag på mig att hinna komma på hur jag skall leva lite mer omhändertagande gentemot min lilla skållade ekorre som tappert strävsamt driver runt runt mina hjärtmekanismer i ur och skur och oavsett vilka dumheter jag hittar på. So help me God.