Jag är rädd
Började dagen med en ljuvlig promenad genom ett vackert Stockholm, från Skanstull vid 7.15 och en timme senare framme vid jobbet på Östermalm. Man kunde tänka sig alla möjliga musikpålägg på en sådan här promenad, Berghagen med Stockholm i mitt hjärta eller Zetterlunds Sakta gå genom stan, men inget av det.
Jobbarkompisen som jag mötte upp med hade läst metro. Massa våldtäkter på sista tiden. Och man är rädd. Man är rädd när man åker hemåt efter 8 på kvällen.
Försökte i helgen intala mig att det var fånigt när jag kände pulsen stiga och adrenalinet spruta ur öronen på väg till t-banan i kompisens förort, men jag visste att jag inte var fånig. På morgonnyheterna hade det hänt någon och hotet var reellt, rädslan befogad.
Och ikväll skall vi på fest, fira en kollega.
Jag VILL vara med och glädjas med honom.
Men samtidigt... förrutom att jag inte vill gå för att jag inte har nått att känna mig fin i så finns hela den där grejen med att jag vet att det kan bli sent, så där riktigt jäkla efterfestsent om man skulle vilja.
En del av mig vill det. När jag är stressad blir jag extra oerhört lycklig, befriad och otvungen när jag dricker alkohol så på det viset skulle min kropp gärna släppa loss i en rejäl bläcka. Men inte låter det som "the right thing to do" just för att det finns en förädisk lycka där och för att jag vill vara pigg imorgon. Jag har inte råd att vara utan en enda dag av mitt liv och dessutom skrämmer det att släntra sig hem till förorten onykter.
Varje begången våldtäkt/våldtäktsförsök är ett för mycket.
Och på varje ett av dessa finns förutom cirklar av närstående som direkt påverkas också tusentals människor som blir räddare för sina medmänniskor.
Det finns inte en hane över 10 som jag inte kan bli rädd för i en tunnelbanevagn eller på en gångbana.
Jag är rädd för det jag -mig veterligen- aldrig ens varit i närheten av att hända.
På något sätt har det ju då även drabbat även mig.
I can sense your fear! som Sithlorden skulle sagt med ett omsitligt äckelnöjt tonfall.
Och jag vill vara en sån där timotejreklam-tjej i vit klänning och långt böljande hår som springer över en sommaräng. Och samla ihop mig med andra Timotejkvinnor och tralla-spralla i horder på alla bakgator vi kan hitta och strö rosenblad och göra världen vacker. Reclaim genom att vara orädd och älskande.
Kan man tänka sig att killarna på stan skulle hänga på och tralla med?
Det är ju egentligen deras förtroende som behöver upprättas även om den som är rädd lider mer uttalat än den som andra är rädda för.
Det ar laskigt nar det hander i naromradet, helt klart. (Vi hade en "vag" i Sollentuna forra sommaren) Men jag tror det basta man kan gora - for sig sjalv - ar att inte lata sig skrammas av det. Trots allt, risken for en sjalv ar varken storre eller mindre an for tre veckor sedan. Eller for ett ar sedan. Siffrorna Metro malar upp ar anda, hur morbit det an kan lata, 'normalt' for den har tiden pa aret. Rent krasst, sa har ar det varje ar, sa jag tror det ar upp till oss sjalva att avgora hur vi vill lata det paverka oss och vart liv.
Jag tycker att det är lite intressant att iaktta att det här med rädslan går i vågor, samma vägar, samma omständigheter, men helt olika sätt för mig att förhålla mig till dem.
Jag har iakttagit hos mig själv att jag just nu är inne i en fas där jag är stormskraj, så där så att jag faktiskt känner att det inte är värt det att träffa kompisar på kvällstid för att obehaget är så stort när jag skall bege mig hemåt. Och jag vet samtidigt att det inte är första gången jag är inne i en sådan här massiv skrajfas. Förra gången var direkt efter skilsmässan eller kanske perioden mellan att exmaken "gjorde slut" och till slut flyttade ut som ju var en rätt bedrövlig period i mitt liv.
Jag har undrat vad den fasen har gemensamt med denna eftersom jag mest tycker att faserna är otroligt olika, men så slog det mig att det som är lika tydligt då som nu är att tvåsamhetsalternativet är så levande. Det alternativet fanns inte i mitt medvetande under solo-perioden och det var bra med det, ingen idé att vara rädd - hade bara att gilla läget. Men nu är det annorlunda, jag ser ett alternativ i huvudet som gör att det NÄSTAN finns. Den där möjligheten att bli uppmött vid t-banan eller att man t.o.m. skulle haft sällskapet hela vägen från stan.
Jag har nedräkning nu till att det blir så, men samtidigt kommer det inte bli så eftersom detta med kollektivtrafik blir en helt ny fråga när det är ett gäng rapsfält mellan närmaste station och hemmet.