En SÅN dag

Det började igår.
Eller kanske tidigare.
Helgen gjorde stort intryck, pappas iver som gick över till att dra åt alla bromsar för att inte slå över i hjärtflimmer.

Och att jag - nu med pågavännen - börjat bli vuxen, kliver in mer. Och en kompis som uppmärksammade mig på den förändring som sker med våra fyrtiotalistföräldrar nu, de börjar bli äldre, inte orka riktigt på samma sätt. De är ju inte SÅÅ gamla, bara det att det börjar komma små små tecken att de är på väg åt det hållet, lite omständigare, lite gladare för hjälp, omsorg och att man bryr sig.

Pågavännen förlorade sin pappa för fem år sedan och jag inser hur otroligt otroligt rädd jag är att förlora min. Jag förstår inte hur man överlever att förlora en förälder, kanske gör man det bara för att man egentligen inte har något alternativ. För att dagarna går och tillslut fylls med liv värt att bejaka även om tomrummet aldrig riktigt fylls.

Jag har börjat SE mina föräldrar bättre.
Och det där att det är asjobbigt när de tycker saker och mitt behov av att hävda mig gentemot det de säger har bytts mot en nästan osläckbar törst efter att de skall förmedla så mycket av sig själva att de aldrig aldrig kan lämna mig.

Det där att skrämmas av att bli mer och mer lik mamma för varje dag,
har bytts mot en stolthet, jag är på väg åt rätt håll.

Och jag grät i min ensamhet igår.
Över all förändring som kommer att komma i min familj även om jag inte vill det. Och mitt behov att leta garantier för att pågavännen skall finnas där som en ljus trygg hamn när allt stormar inom mig och runt mig.

Så ringde jag upp.
Och han finns för mig.

Och det blev ett långt och sent samtal
och jag hade velat somna i hans famn, men den är fortfarande för långt bort.

Idag är jag stuptrött och gråtmild.
Åt för mycket till frukost, antagligen för att vakna till mer,
istället blev jag så däst och äcklig att jag stoppade fingrarna i halsen för att finna balans.

DET var länge sedan.

Öppnade en bok om hälsa innan jag gick till jobbet.
Där stod det att om varningslampan lyser så skall man stanna och kika i instruktionsboken.

Den lyser.

Och jag är omgiven av instruktionsböcker,
men jag fattar inget om vare sig min modell eller min färdväg så jag lyckas liksom inte gå från tolkning av åtgärder till att verkligen meka till min tillvaro. Jag behöver finna något serviceställe och kör liksom vidare i tunnelseende panik i denna allt högljuddare skramlande kärra.

Jag är bara ledsen
och rädd
och ensam
och liten liten i världen (även om det syns allt mindre hur liten jag är).

Och mitt i den sinnesstämningen ringer jobbtelefonen och det är en person som plötsligt förlorat en nära anhörig. Jag var professionell, men hjärtat gråter nu så att det skvalar i bröstet på mig.

Jag vill hem,
hem till min nalle,
eller ännu hellre hem till det andra hemmet, det lyckliga,
det med famntag och omtanke i.