Bakåtblickande

Jag tror att jag alltid varit bakåtblickande,
sökt vem jag är i de uttryck jag tagit mig i det förflutna.
Visserligen även velat använda det jag analyserat till att utvecklas,
men även om utvecklingen gått framåt med mig så är det som att jag hela tiden är vänd med ryggen mot framtiden.

Kanske för att den ger så många val att det skrämmer mig.
Kanske att den är så ljus att den bländar mig
Kanske för att jag helt enkelt inte kan se åt båda hållen på en gång och jag inte lyckats släppa taget om det bakomliggande,
den orsak som skall förklara verkan,
den mening som jag skall ge min tillvaro.

Lunchade med en tidigare jobbarkompis idag.
- Spännande att flytta?!! sa hon

Och jag har hört flera vänner uttrycka det så, medan det för mig betydligt mer handlat - och fortfarande handlar - om att avsluta den här fasen på ett sätt som kan ge mig lugn för framtiden. Med det perspektivet så är min tanke snabbt inne på att jag kommer att lämna, längta och sakna och inte på det där andra som också finns efter flytten, det där med att skapa, upptäcka, bygga tillsammans och leva.