May 2005 Archives

Jaha

| | Comments (0)

Nu vet man att kärlek och förälskelse inte är samma sak.

Stämningsläge

| | Comments (0)

Läste i Lena Nevander Friströms bok om att varje individ har sitt stämningsläge.

En del är alltid i ett ganska glatt tonläge, medan andra kan vara lite mer i moll. Det är inget som säger att det ena är bättre än det andra, men det kan vara bra för en själv att bli medveten om vart just ens egen rytm befinner sig - inte minst för att kunna avgöra när det förändras.

Och jag har börjat tänka på det om mornarna då pågavännen ringer vid halv sju och kvittrar och pratar om den kommande dagen och har stor glädje oavsett hur mycket jobb det är och också oftast en tanke på vilket projekt som han skall ta sig an när han kommer hem.

Jag däremot, jag ligger länge och eftertänksamt kvar i sängen. Jag känner mig inte färdig med vilofasen och vill inte gå upp förrän jag är det. Det finns inget med dagen som jag direkt går igång på - det spelar ingen roll hur kul det verkar vara. Att tänka på vad som skall hände efter min arbetsdag finns inte. Det känns som att det är en helt svart oöverblickbar sträcka dit - vilket är märkligt eftersom jag verkligen verkligen trivs på mitt jobb.

Och när jag ser detta. Att detta är jag. Så kan jag inte låta bli att undra. Har detta verkligen alltid varit mitt stämningsläge? Jag tycker mig minnss helt andra stämningar och orkar. Är det så att jag är inne i en tung fas eller är det min utveckling som har lett mig hit? Och finns det något jag kan göra åt det?

Lösning?

LITE FÖR STORT

| | Comments (0)

nu ringde en kompis till jobbet.
i söndags fick hon en dotter.
hon lät lugn, harmonisk och allt verkade så naturligt och avslappnat.
Skönt.
Jag gläds med henne.

Samtidigt blir det som en klump i mig.
OM jag får möjlighet att gå igenom det hon just gjort...
Kommer jag då att kunna möta det på samma självklara sätt.
Det är bara FÖR stort att skapa ett liv.

Kelsjuk katt

| | Comments (0)

Jag har svårt att bara fokusera på mitt eget liv och görande när det finns någon i huset att stryka sig mot. Blir jag smekt är jag beredd att släppa allt och bara sträcka mig lång och smidig med blottad mage.

Samtidigt är jag självständig och vill kunna gå mina egna vägar när som helst, hur som helst. Jag har lärt mig av livet att jag inte är en katt, att jag behöver ta lite hänsyn...

Men det har inte fått mig att finna alternativ till det kelsjuka beteendet. När jag varit sambo har jag strykt förbi, suttit i närheten, tetats med att blåsa i nacken, irriterande pillat på partnerns näshår och nypt i rumpan. Jag har helt enkelt visat att jag finns och krävt uppmärksamhet.

När jag blir sambo nästa gång så hoppas jag att jag utvecklar förmågan att skita i att nån gör något annat i andra rummet och ändå fortsätta följa min egen lust, hobby och prioritering i min egna vrå.

När pågavännen drog hemmåt i söndags morse efter en veckas liv tillsammans så var det tomt, men också gott att bara gå min egen väg. Men det var då jag märkte det...

Det är inte baa karlars byxben som jag stryker mig mot - nej, jag har samma beteende gentemot mot kylskåp. Jag vet att det är i ett annat rum och inte direkt bryr sig om mig, men jag tappar ändå mitt eget fokus och behöver liksom stryka förbi kylskåpet med jämna mellanrum, tetas genom att öppna och stänga dörren, leka tittut med allt som finns däri och göra dess innehåll till ett med mig. Gång på gång på gång.

Sanningen ägs inte av någon

| | Comments (0)

Halkade in på den tidigare sända debatten mellan Persson och Reinfeldt i helgen. Båda två sa att de beskrev hur det VERKLIGEN ÄR och försökte slå den andre på fingrarna i vem av dem som sitter inne med SANNINGEN.

Det var ytterst obehagligt och ganska lögnaktigt att inte presentera att det de presenterar är olika sätt att se på världen, olika sätt att söka förklaringar till varför det är som det är och de därmed logiskt följande olika sätten att söka råda bot på det man uppfattar som fel.

Att inte bara tro på en absolut sanning utan dessutom säga sig vara dess förespråkare får nackhåren att resa sig. Ingen av dem får min röst.

De var båda goda slingrande retoriker och deras blickar mot kameran var väl inövade. Det var smör och raljerande. Jag följer inte med nån av dem hem.

Fantastiskt liv

| | Comments (0)

Jag hade en fantastisk dag igår. Låg på soffan och läste min nyköpta bok.

Boken har jag velat läsa sen jag hörde Lena Nevander Friström på bokmässan förra året. Nu gjorde jag det. Det var gött!

I föräldrarna idag så pratas det om pappor som inte kan välja abort när de ofrivillligt blir med barn. En man intervjuades som var rätt upprörd över att han blev pappa när han bara ville ha sex.

Det BORDE inte vara så!

Det är inte det att jag inte kan förstå det jobbiga i att livet inte blir som man tänkt sig och att man inte har kontroll över vad som händer eller de val som andra gör men som påverkar ens eget liv. Men samtidigt hur främmande kan det vara för en människa att sex kan få konsekvenser?

Det finns många som INTE ville få HIV/Klamydia/Gonorré/barn med just den personen men shit happens. Pappan i intervjun berättade att hans dotter idag var 4 år och han älskade ju henne, men han kunde ändå inte förlika sig med att han inte fått välja att hon fanns eller hur hans roll skulle se ut.

Och spontant känner jag bara att det är dags att komma över det och gilla läget. Man kan ju inte älta det där i all evighet.
Nu är det ju som det är.
(haha och det kommer från mig som kvalar in bland mänsklighetens mest ältande)

Framsteg?

| | Comments (0)

Slölyssnade på Kropp och själ idag där det konstaterades att läkarvetenskapen inte har gjort oss friskare utan snarare utvecklat fler diagnoser som vi kan få. Och det diskuterades om det inte i många fall är så att det är först när man fått en diagnos (dvs LÄRT sig att man har en sjukdom) som man börjar LIDA av sin åkomma. Till exempel nämndes fetma. Det har alltid funnits tjocka människor men nu är det en sjukdom - en abnormitet - en avvikelse från det friska och då bör man lida av det och försöka råda bot på det.

Nästa vecka skall de ta upp vad som händer när man har en åkomma som ingen finner någon diagnos till. Det är intressant och sätter dagens fråga i ett nytt perspektiv. Är det verkligen så att man frågar doktorn hur man mår snarare än att känna efter själv?

En annan aspekt var att tex vikt, högt blodtryck mm egentligen inte är en sjukdom, men KAN vara en orsak till att något går illa med ens hälsa i framtiden. Det är ju också rätt luddiga grunder måste jag säga. Särskilt med tanke på att det enda som vi människor med säkerhet vet är att vi kommer att dö på ett eller annat sätt, och det OAVSETT hur man ser ut och hur man lever.

Tomt men varmt

| | Comments (0)

Nu har han åkt.

Ingen hud förrän till midsommar.
Det är långt.

Det finns så otroligt mycket att se fram emot.
Jag är så orolig nu
att den framtid som vi bär i våra hjärtan på något sätt skall omintetgöras för oss.

Att byta framtid och mening är inget som låter sig göras smärtfritt.
Jag vill hålla hårt och nära
men vet att det bara blir vackert om man också släpper och litar på att livet skall återförena gång på gång på gång.

Nu är han på vägarna ett par timmar.
Hoppas alla kör snällt och beskedligt runt honom.
Att solen lyser upp hans väg utan att lysa i hans ögon.

Och att han inte glömmer bort mig.
Utan bär mig liksom jag bär honom.
Som ett tomrum att uppfylla
Som en uppfyllan att glädjas över

Som en varm känsla av tilltro till livet
och till kärlekens överseende med vår mänsklighet.

Grattis farmor!

| | Comments (0)

Idag är det 100 år sedan min farmor Lilly Julia föddes på Kungsholmen i Stockholm. Hennes pappa var renhållningsarbetare och hennes mamma vet jag inte så mycket om mer än att hon härstammade från södra Småland. Hennes storasyster blev gravid med en gästarbetande schweizare och de gifte sig och flyttade till hans trakter, medan farmor själv gifte sig ung med sin ungdomskärlek som sedan dog i TBC, jag vet inte exakt när men jag tror inte att farmor var mer än 20 år när det hände.

Hon var en filmstjärnevacker kvinna som arbetade bland annat på ett boktryckeri och en stolthet hon hade var att hon när Åhlen åkerlund hade 100-årsjubiluem hade dansat med Wilhelm Moberg (både kläningen och skorna hon bar den gången finns kvar i familjens förvar).

I slutet av 30-talet par år senare träffade hon en man i den orienteringsklubb som hon var aktiv med. Det var 30-tal och frisksporten var en stark del av vår kultur och plikt för oss själva och för fosterlandet. De fick två barn varav den yngste är min pappafar. Farfar var egen företagare med ett eget boktryckeri, först i lägenheten på Hornsgatan och sedan i en särskild lokal på Dalslandsgatan och farmor arbetade också en hel del och hennes pappa hjälte till mycket med barnen.

När farfar prasslade med sin svägerskas syster så flyttade de isär och i den vevan gjorde farfars hjärta sig påmint men han vägrade lägga om sitt liv för det, han dog en kväll på Berns innan skilsmässans prövoperiod (som man har i skilsmässor då man har barn tillsammans) gått ut. Farnor stod som ensamförsörjare och arbetade bland annat på pantbank innan hon gick i pension ungefär i den vevan som jag föddes. Hon hade då också tagit över sin pappas bostadsrätt på Fredhäll där hon bodde fram till 1985 då två trappor utan hiss blev övermäktigt och hon fick en servicelägenhet på Trossen vid Fridhemsplan där hon bodde tills hon gick bort 1991.

Igår var min farbror och hans familj här på en god middag.
Idag är ett ljus tänt vid hennes porträtt.

Man dör inte förrän man är glömd
Inte förrän ingen minns att älska en.
Farmor är på så sätt högst levande
- uti hundrade år!
- och mer

Därför vill jag sjunga

| | Comments (0)

"Att sjunga är ett sätt att besjäla det likriktade, ge liv och färg åt det stela och likgiltiga. Det är att säga ja till livet i hela dess fulla och ofta motsägelsefulla innebörd. Att ge både kärlek och svek, skönhet och maktlöshet, humor och smärta utrymme i rösten. Det är en om-sorg som handlar om att hålla om både det tragiska och komiska, båda viktiga beståndsdelar av livet. Sång är en kärlekshandling, och ut-tryck betyder ju faktiskt att trycka ut något, inifrån och ut. För mig är rösten en berättare och kroppen är röstens klangbotten och resonans, tillsammans är röst och kropp en helhet. Slår man upp ordet resonans i ordboken ser man att det betyder genklang och förståelse, det stämmer bra tycker jag. Ett autentiskt uttryck är förankrat i mitten av dig för att kunna göra sången levande och verklig. Det är kopplat till hela vårt 'resurssystem', till själen, intellektet, känslorna och kroppen. En inspirerad röst berättar och ett autentiskt uttryck gestaltar något som är förankrat i ditt inre."

Marie Bergman

700 i böter

| | Comments (0)

Igår fick pågavännen 700kr i parkeringsböter på min gata.
Det ÄR en korsning där, men alla har alltid parkerat där och det KÄNNS liksom inte som en korsning på DET sättet. Tydligen har dock p-lisan blivit en Flitig Lisa.

Och jag känner skuld och ilska för jag vill ju bara att pågavännen skall förknippa mig med nytta, nöje och förädiska begrepp såsom "billig i drift". Inte vill jag att NÅGON som besöker MIG skall mötas av denna gästovänlighet.

Själv släppte han det snabbt.
Onödiga pengar, men nu är det som det är.
Och rådet till mig var: Tänk inte på det!

Bah!
Nu klingar det som en hackigt skavande kugghjulsrytm rytm i bröstet på mig:
Tänk inte på DET, Tänk INTE på det, TÄNK inte på det, TÄNK INTE på DET

Skall väl egentligen le lite och inse att inget gynnar en sammanhållning mer än en yttre fiende och nu har vi ju fått en, bara det att världen inte blir lika rosenskimrande när det finns yttre fiender. Min kropp är en sträng på bristningsgränsen. Dovt mullrar dess klang och väsande ljuder det från sprickorna i min resonnansbotten. JAG behövde inte att HAN skulle råka ut för detta. Han vårdar mig så ömt denna vecka och jag vill att solen bara skall lysa över honom ALLTID.

Dagens stora fråga

| | Comments (0)

Hur ömma är Milantränarens käkar idag?

Jag tror aldrig att jag har sett någon tugga tuggummi så frenetiskt under så lång tid.

Men jag kan tänka mig att det är annat som smärtar mer än käkarna idag.

Iakttar en fördom

| | Comments (0)

Igår skrev jag om domaren som fick behålla jobbet trots att han köpt sex av en minderårig. Jag spann loss på två saker, dels att det är märkligt att ha en kriminell domare på högsta domarnivå och dels att jag inte vill att den kvinnosynen skall råda inom rättsväsendet.

Idag stod det i tidningen att han köpt sex av en ung man.

Det minskar inte den första kritiken, men den sätter den andra i blickfånget.

Dels att jag genast antog att det var en kvinna som var prostituerad och dels att jag genast reagerade som förorättat deloffer. Jag tycker att det säger en del om mig och om de influenser och erfarenheter som jag bär med mig. Om det könskrig som pågår som tolkningsram minst lika stark som klasskampstankarna.

Pratade med en kollega som snarast klev in just i klasstolkningsramen för det skedda. Kommer han undan för att han har den position han har? Skulle jag få behålla jobbet som bibliotekarie om jag stal böcker? Skulle en städare få behålla jobbet om han/hon ertappades med att bära hem grejer?

Det finns kanske fler saker att tolka det skedda utifrån (och fler ömma tår att känna sig kränkt i). Finns det NÅGON tolkningsram som på något sätt skulle göra att någon känner sig förorättad om han faktiskt INTE fick behålla jobbet?

I vilket fall så behåller jag min förorättade känsla men vidgar begreppet från att ha tagit illa vid mig kring hans kvinnosyn till att ta illa vid mig för hans människosyn.

Slapp?

| | Comments (0)

Varken föräldrarna eller bror min kommer och hälsar på i helgen. Vi skall tänka på vad vi orkar mer än på vad vi vill är temat.
Min farbror har ännu inte avbokat så vi får se, men i alla fall öppnaden plötsligt möjligheten för mig att dra med mig pågavännen till bloggforum. Han tyckte inte riktigt att det var hans grej, men... ok.
Så visade det sig att platserna var slut så jag ringde och sa att han slapp. Men då ville han inte kännas vid det ordet för han "hade faktiskt gått med mig om jag ville gå".

Och jag börjar fatta att jag skall bli sambo snart. Inte bara bo närmare någon och kunna träffas oftare, utan lika mycket ställas inför alla de där situationerna då man skall väga sina egna intressen mot de gemensamma. Såklart blir det extremt nu när vi ses så sällan, då hittar man ju inte på något riktigt på egen hand de gånger man har möjlighet att ses och den andra inte har riktigt lika lätt att roa sig på egen hand. Men sen hoppas jag på mycket sådant - främst från min sida! ;) - eftersom jag ser det som litet av ett tecken på och en möjlighet till att fortsätta ha ett eget liv även när man OCKSÅ har ett gemensamt och det tror jag är viktigt.

Döm aldrig mig

| | Comments (3)

Jag hoppas att mitt liv aldrig tar svängen via en rättssal.

Om högsta tupparna anser att det är rätt ok att köpa en intimitet av en annan människa så litar jag inte ett ögonblick på att allas lika värde är den rådande grunden för vårt rättsväsende.

Jag tycker inte att det är så bra (understatement) att i dessa könskrigstider få extra tillskott i uppfattningen om att de som leder en så viktig del av samhällsapparaten som vår rättspraxis anser att det är ok att se halva delen av medborgarskaran som objekt.

Kanske skall man skilja mellan privatliv och offentligt, men låter det sig verkligen göras? Det är ju som människor vi går in även i en yrkesroll - hur professionella vi än är. Och om någon väljer att snarare betala för sig än att bemöda sig om att söka ett samspel och en dialog så säger det dessvärre i mina ögon inte särskilt mycket positivt om den personen.

Och hur kan man räkna med att rättspraxis när det gäller följande av torsk-förbud skall uttolkas av en som själv verkar vara en rätt ful fisk?

Uttryck om sten dyker upp i mitt huvud,
det där om att han inte kommer att kasta sten i glashus
och det där om att bara den som har ryggen fri kan kasta sten på andra.

Om ingen kan dömas därför att HD själv inte är utan skuld så har ett stort steg tagits för att demontera hela rättsapparaten. Och det är mycket illa för ett samhälle.

Dåligt

| | Comments (0)

dåligt samvete och dålig ekonomi
Jag vill bara se mig själv i ögonen och säga det,

så här i ett ärlighetens ögonblick innan jag hemfaller åt min vanliga förnekelse och börjar tafsa på dagens lön och inbilla mig att jag är rik och duktig igen.

Natten blir till dag

| | Comments (0)

Hade precis viskat med min gamla högstadiekompis om att vi skulle gå fram till den mycket brittiska diskjockeyn och be honom spela Right Said Fred och I'm too sexy och vi var sååå himla uppspelta över att vi strax skulle få kasta loss på dansgolvet till denna goding.´

DÅ... ringde min väckarklocka.

Så vad skulle man göra?
Bara att traska ut i vardagsrummet och leta upp skivan. Körde låten ett par varv på repeat medan jag stuffandes kokade frukostgröten.

Och wow, jag känner mig verkligen på G idag!

Ser det man vill se

| | Comments (0)

En låntagare framför disken vill låna om sina böcker.
Jag fixar. Jobbarkompisen kommer förbi och när låntagaren gått säger hon att jag varit cool.

- Berör det dej inte alls när låntagare kommer in med ett basebollträ i handen för att låna om böcker?
- Öh! Va? jag trodde det var en presentpappersrulle!

klick klick

| | Comments (0)

Jag fann en tidskriften Forskning och hälsa från Hjärt-Lungfonden. En intervju med Clarance Crafoord som är läkare och psykoanalytiker. Han har skrivit boken Hjärtats oro efter att ha genomlevt en hjärtinfarkt och mötet med vården och dess betoning på kropp snarare än själ. Att man mår bättre om man förstår molekyluppbyggnaden och mekanismerna och att man glömmer att ge utrymme för den själsliga oron att komma till tals.

Han sa i intervjun att han insett hur rädd han är för döden.

Så har det inte varit för pappa, han är inte ett dugg rädd, men däremot vill han göra mer i livet. Om han inte kan göra det så tror jag inte att han kommer att tycka att livet har en poäng i sig självt.

Mitt tryck över bröstet har inte blivit bättre.
Och nu är jag plötsligt - efter bara ett par klick - medlem i hjärt-lungfonden och kommer att få den intressanta tidskriften i brevlådan med jämna mellanrum, som en påminnelse om min dödlighet, men kanske framförallt som ett tecken på min livsvilja.

Om jag betänker att pappa fick sina uttalade hjärtproblem 25 år längre fram i livet, mormor sina 10 år längre fram och farfar dog av sina också 10 år längre fram så borde jag väl ändå ha ett tag på mig att hinna komma på hur jag skall leva lite mer omhändertagande gentemot min lilla skållade ekorre som tappert strävsamt driver runt runt mina hjärtmekanismer i ur och skur och oavsett vilka dumheter jag hittar på. So help me God.

Bortskämd

| | Comments (2)

- Tänkte tacka för maten! Det var lika gott idag! sa jag när jag just ringde upp pågavännen som hade middagen klar igår när jag kom hem och hade anpassat den så att det räckte till en lunchlåda också.
- Roligt! Idag har jag handlat sill och bröd så att det kan bli en sillmacka till förrätt ikväll.
- Åhå blir det både för- och varmrätt alltså?!
- Japp *inte utan strålande stolt glädje i rösten*
- Lyxigt!!

(och jag ber till Gud att grabben skall hålla sig så här förälskad läääänge, för detta är verkligen verkligen underbart!)

Kaninens intresse i frågan

| | Comments (0)

Hörde på radio i morses om forskningsmaterial som en forskare inte ville och numera (då det är förstört) inte kan lämna ut. Frågan är verkligen intressant. Den innefattar den problematik som uppstår när man forskar på människor.

Deltagarna i studien är anonyma så till vida att deras namn och personnummer inte är tillgängliga, däremot innehåller den uppgifter som kan göra att de kan identifieras. Alltså lite som när tidningarna skriver 33-årig skolvaktmästare och trebarnsfar i Åmål, man får inte namnet rakt ut, men den anonymiteten hindrar inte att många ändå kan identifiera vem det handlar om.

Inom forskningen så är det inte bara resultaten som är poängen. Så sätt var det märkligt att intervjua en anhörigförening om hur man ser på saken eftersom man inte kan begära att de skall representera eller vara insatt i hur forskarsamhället ser ut. Saken är den att även om tidningar braskar ut rubriker med att en studie kommit fram till att x,y,z så blir det inom det akademiska samtalet ändå inte en sanning eftersom resultaten uppnåtts då man frågat person 1 fråga 2 i sammanhang 3 och tolkat det utifrån teori 4. Det vill säga om man hade frågat person 2 fråga 3 i sammanhang 4 utifrån teori 1 så hade man kanske kunnat säga att resultatet var det motsatta. För att verkligen kunna spinna vidare på det resultat man funnit behöver alltså hela proceduren kunna granskas.

Men samtidigt, när man väljer att vara med i en studie så gör man det utifrån just den studiens bakgrund, syfte och troligen också utifrån vilka forskare som utför den. Man tänker sig inte att just det jag sagt skall ligga under 15 andra forskares lupp i helt andra sammanhang. Som försökskanin så kanske jag också har ett visst syfte och intresse av just den studie som jag medverkar i.

Särskilt tydligt blir detta i de sammanhang där läkarvetenskapen inte riktigt har lösningen på ett medicinskt dilemma och forskningen är till för att söka svar och i slutändan kunna råda bot. Som patient i det läget finns alltå ingen egentlig hjälp att få för åkomman man lider av. Det är tröstlöst om man inte tänker positivt och hoppas att man i framtiden skall ha forskat fram en hjälp som man kan ha nytta av. Det är ju i detta mer eller mindre smådesperata läge som man går in som försökskanin, med lite idealistisk allmänmänsklig osjälviskhet men också till stor del som patient som tackar ja att bli försökskanin i hopp om att teorierna som skall testas innehåller den behandling som faktiskt hjälper en.

Om man kliver in i ett forskningsprojekt i egenskap av patient så är det också lätt att man faktiskt uppfattar sig som skyddad på samma sätt som patienter i behandlingssituationer som inte är på försöksnivå. Den uppfattningen borde tas ur den som medverkar i en studie på ett betydligt mer effektivt och medvetet sätt - särskilt om materialet skall vara öppet och tillgängligt på det sätt som det bör vara för att anses som godtagbar seriös öppen forskning.

Flyttat hål

| | Comments (0)

Nu är ett hål i tanden lagat,
men hur gör jag med det som i samma stund uppstod i plånboken?

Jag har definierat mig efter det jag vill
och föraktat mig för det jag inte förmått förverkliga.

Kanske är det först nu som jag är på väg att förstå

Förstå innebörden av det där med att acceptera sig så som man är,
som i avslappningsbandens förmedlande av koncentration, inte genom att undertrycka sina tankar utan acceptera dem och återgå till fokus.

Jag har så bråttom,
hinner inte med att stanna upp och vänta in mig själv.
Och jag föraktar mig för att jag inte kan hålla jämna steg
istället för att tålmodigt och kärleksfullt se till att möta hindren samlad.

Och ge mig själv en ärlig chans

att lyckas.
Lyckas vara människa

den mesta människa jag kan hoppas bli och vara

Viljekraft kräver inga offer

| | Comments (0)

Vi upplever den ofta som ett par ferrarinycklar som vi försöker sträcka oss efter för att kunna ta oss på en snabb och lätt färd mot våra mål, skriver Lisa Stephans och ger oss sedan ett annat sätt att se på detta med karaktär för att nå sina mål:

"Sann viljekraft lär dig att det aldrig är någon idé att du säger till dig själv: 'Jag skall tvinga mig till att göra det här.' Sådan kraft varar inte länge. Den åstadkommer en splittring hos dig själv och påfrestningen gör att ditt handlande oundvikligen misslyckas. Att tvinga sig att göra något fungerar kanske en eller annan gång, men då handlar det inte om viljekraft. Istället blir du ditt eget offer, sårad av den grymhet du visar mot dig själv. Och så kan man inte leva. På det sättet kan du inte heller vidareutvecklas och bli stark och trygg."

Hade det varit ett år sedan hade jag varit sur nu.
Istället ler jag - och älskar.

Jag har stora planer för nästa helg. Att samla klanen av avkommor till kalas på det som skulle varit farmors 100-årsdag.

Pratade med mamma och pappa.
Om disputationen igår. Mamma kände igen talen om att släkten inte förstår det som kollegorna typ förstår. (pappa disputerade ju i teoretisk fysik och det är min själ omöjligt att ta till sig hans avhandling, det är en viss skillnad på humaniora och avancerad algrebra). Pappa kände igen min fascination över disputationsformen. Så himla häftigt, sa jag, man blir ju sugen!
- Ja varför har du inte gjort det!? sa pappa

Och hela min kropp skrek att det ännu inte är försent,

men jag tror min sanning är att hur gärna jag än vill så kommer detta inte att vara min väg i livet. Jag vill inte tillräckligt mycket. Inte tillräckligt för att kunna förpuppa mig från mina närmaste där deras knyst - om så av omtanke - blir irriterande störningar i mina forskningsprocesser. Det blir inte så.

Nu var pappa osäker på om de kunde komma nästa helg, det är en disputation på fredag som han vill gå på. En doktorandkollega till hans egen doktorand och lite bra som förberedelse inför den egna doktorandens disputation om ett par veckor. Det är ett måste. Det är roligt, intressant och en klart vettig förberedelse inför det egna förberedelsearbetet, särskilt nu när han varit lite offside på banan de senaste åren. Klart pappsen skall gå!

Det är första gången som jag kunnat se hans beslut att låta jobb gå före familj som en logisk och vettig sak. Jag vill såklart säga att familjen ändå drar i honom, men jag vill inte göra dilemmat värre för honom. I tjugo år har annars min strategi varit att öka dilemmat för att få honom att välja mig/oss. Jag är osäker på om det är det som är kärlek.

Är inte kärlek att glädjas med någons intresse och glöd snarare än att ha som mål att vara det intresset och den glöden? Om kärlek vore att måna om att bli älskad snarare än att älska så skulle det inte vara något man ger utan bara något man vill ha.

Varför vill man så gärna ha, när det värmer en så mycket mer att känna förmågan att ge?

Kanske värmer det just för att det gör en till en lite större människa att ge...

Kanske skrämmer det för att det genast kan komma en Darth-näve om strupen som säger att man kanske utnyttjas då man försakar sin egen vilja.

Just nu är the force with me och jag skall tåga ner i tvättstugan med dess hjälp. Det är gott att vara vardagligt mycket människa.

Dagen efter dagen före

| | Comments (0)

Jag kom hem tidigt från festen igår, smet iväg när middagen var slut och det var gudomligt skönt att vara hemma sådär strax före midnatt - och att få skjuts halvvägs som fripassagerare på kompisens taxifärd.

Många tal och många tankar. Många människor.
Och allt detta kring en bok, en avhandling och de massiva imponerande (bara) fyraåriga arbete som krävts för att ro det hela i land.
Allt från en senkommen handledare som spänt ögonen i sin doktorand och fått honom att omdisponera allt arbete på 4 dagar, till polarn som kände igen sin vän i förordets text men sen inte kunde ta till sig resten. Och till föräldrarna omgivna av en främmande akademisk sfär och som kanske först denna dag på allvar kunnat ta till sig att det i en märklig del av världen finns människor som kan se och imponeras av deras sons göranden där bland alla pappershögar och böcker. Hans del i något annat och deras del av honom äntligen förenade i ett crecendo av stolta bröst, ryggdunk, skålande och fyrfaldiga hurranden! Det var fest helt enkelt.

Jag vaknade strax efter sex imorses och tänkte ta itu med mitt uppsatsarbete, men jag valde att öppna en annan bok. Lika bra det för jag somnade strax om och har haft en ljuvlig morgon. En sådan där i sängen som jag aldrig tar mig tid med när jag är ensam. Två gånger har telefonen ringt och nu är pågavännen på väg hitåt. Böckerna jag strosläst på morgonen har givit spännande infallsvinklar och kraft. Och det känns som att det lika gärna kan vara så att idag är dagen före, som dagen efter. Det är en skön känsla. Jag är inte rädd.

Disputationskåt

| | Comments (1)

jaha så är jag på min andra disputation på en och en halv månad.
Förra gången var det typ disputationsoskulden som försvann,
denna gången var det i ett ämne jag kunde relatera till och...

Jag går igång som in i h-e på teori- och metoddiskussionerna
Allvaret och spetsfundigheterna i kommunikationen.
Det är ett fantastiskt skådespel
och oerhört berikande att vara publik.

Någon gång måste jag nog ändå disputera.
Jag kan inte fly mitt öde hur länge som helst.

Det kommer från en som typ ALDRIG blir klar med magisteruppsatsen i Biblioteks- och informationsvetenskap och som vägrar utsätta min närhet för den akademiska bubbla som man inte är kontaktbar innanför. Men jag är ärligt talat mer tänd efter disputationen än vad någon porr i världen gjort mig och jag har ett gammalt VG(min c-uppsats i historia) som pulserar innanför rockärmen som bara väntar på att spelas ut.

Jag är rädd

| | Comments (2)

Började dagen med en ljuvlig promenad genom ett vackert Stockholm, från Skanstull vid 7.15 och en timme senare framme vid jobbet på Östermalm. Man kunde tänka sig alla möjliga musikpålägg på en sådan här promenad, Berghagen med Stockholm i mitt hjärta eller Zetterlunds Sakta gå genom stan, men inget av det.

Jobbarkompisen som jag mötte upp med hade läst metro. Massa våldtäkter på sista tiden. Och man är rädd. Man är rädd när man åker hemåt efter 8 på kvällen.

Försökte i helgen intala mig att det var fånigt när jag kände pulsen stiga och adrenalinet spruta ur öronen på väg till t-banan i kompisens förort, men jag visste att jag inte var fånig. På morgonnyheterna hade det hänt någon och hotet var reellt, rädslan befogad.

Och ikväll skall vi på fest, fira en kollega.
Jag VILL vara med och glädjas med honom.

Men samtidigt... förrutom att jag inte vill gå för att jag inte har nått att känna mig fin i så finns hela den där grejen med att jag vet att det kan bli sent, så där riktigt jäkla efterfestsent om man skulle vilja.

En del av mig vill det. När jag är stressad blir jag extra oerhört lycklig, befriad och otvungen när jag dricker alkohol så på det viset skulle min kropp gärna släppa loss i en rejäl bläcka. Men inte låter det som "the right thing to do" just för att det finns en förädisk lycka där och för att jag vill vara pigg imorgon. Jag har inte råd att vara utan en enda dag av mitt liv och dessutom skrämmer det att släntra sig hem till förorten onykter.

Varje begången våldtäkt/våldtäktsförsök är ett för mycket.

Och på varje ett av dessa finns förutom cirklar av närstående som direkt påverkas också tusentals människor som blir räddare för sina medmänniskor.

Det finns inte en hane över 10 som jag inte kan bli rädd för i en tunnelbanevagn eller på en gångbana.

Jag är rädd för det jag -mig veterligen- aldrig ens varit i närheten av att hända.
På något sätt har det ju då även drabbat även mig.

I can sense your fear! som Sithlorden skulle sagt med ett omsitligt äckelnöjt tonfall.

Och jag vill vara en sån där timotejreklam-tjej i vit klänning och långt böljande hår som springer över en sommaräng. Och samla ihop mig med andra Timotejkvinnor och tralla-spralla i horder på alla bakgator vi kan hitta och strö rosenblad och göra världen vacker. Reclaim genom att vara orädd och älskande.

Kan man tänka sig att killarna på stan skulle hänga på och tralla med?
Det är ju egentligen deras förtroende som behöver upprättas även om den som är rädd lider mer uttalat än den som andra är rädda för.

Om starwars trean

| | Comments (0)

- Jag gör saker som är fel, säger Anakin efter att han två gånger har gått över alla gränser.
- Vad har jag gjort?! säger han förtvivlat, när han för tredje och värsta gången har gjort riktigt rejält fel.

Det är sedan det mystiska händer. Och det sker snabbt utan att man egentligen förstår varför (eftersom det fanns förklaringar och förståelse till varför det blev mer fel än han avsett). Det fanns hopp, men han såg det inte, han gav upp om sig själv.

Han hade kunnat be om förlåtelse och på allvar sökt hjälp för att kunna reda upp alla motstridiga känslor och rädslor han bar. Han kunde fått mer hjälp med det han hade att bära om han vågat öppna sig kring sina svårigheter.

Vi kan bli starka utan försoning, men inte mänskliga.
Kanske är det detta som är sensmoralen?

Vi människor strävar ofta efter makt och kan lätt förblindas att tro att det är makten som sådan och makten över andra som är poängen, när det i själva verket är oss själva som vi vill ha befälet över, kunna påverka våra möjligheter och forma våra liv och bilden av oss själva, öppna upp och vara del av våra relationer och dela de ögonblick då det är tungt att bara vara människa - att ha gjort saker man vet att man inte borde.

All denna lugna närvaro i nuet utgår ur en en schysst andningsteknik,
och kanske är det just när den andningstekniken går förlorad som man själv är utom hopp, först då som den mörka sidan fångat oss i sin väsande mask.

En tydlig utveckling?

| | Comments (0)

Anakin Skywalkers hata-lista:
1. Sand

Darth Vaders hata-lista:
1. Obi-wan Kanobi

Visshet och tycklighet

| | Comments (0)

Insåg att det bara var något mellan mig och mig, skriver Jenny Diski i På tunn is - en resa till antarktis som reciterades i boktornet nyss, då hon kommit fram till antarktis och funderar på om hon skall gå i land eller inte.

Hon kopplade ihop begreppen: FRIHET - OVISSHET - GODTYCKLIGHET och jag blev nyfiken på att lära känna huvudpersonen i boken. Personen som känner en jublande stark frihet i att stänga av tv'n 2 minuter innan filmen är slut.

Själv kan jag inte släppa saker som jag inte vet hur de slutar,
söker visshet och... tycklighet.

ÄNTLIGEN!

| | Comments (0)

Utbrast jobbarkompisen och vidarebefodrade länken till mig!

I en brevlåda i nordvästra skåne

| | Comments (0)

... hamnar det numera post även till mej.

Jag tänkte börja smygändra adressuppgifter på lite tidskrifter och föreningsutskick innan jag drar igång den stora adressändringen i månadsskiftet juli-aug.

Tre postar har redan kommit.

Bloggeri

| | Comments (0)

Tänkte komma i säng tidigt, men fastnade först i en sån där freakshow maskerat som dokumentär om lidande som brukar sändas på onsdagar och så grät jag i vanlig ordning framför tv'n... kontentan i slutet var att en mamma kom fram till att hennes barn var en person, en människa och inte bara ett levande exempel på en udda sjukdom.

Det var så gott att känna att hon fick den kraften för den kan aldrig läkarvården ge, det ligger inte inom deras begreppsvärld att se en människa i sin helhet och det är ju förhoppningsvis inte för att bli sedd på det sättet som man går till doktorn.

SEN skulle jag sova men då kom TV-nyheternas rubrik om bloggar och det tyckte jag att jag måste se. Och ser man på, man kan bo på landet och ha ett vardagligt liv, prenumerera på ORDFRONT och skriva för bara 20-40 läsare. Det var knappast därför de hade med det på nyheterna, men man hänvisade ändå till en sida där man kan komma igång med en egen blogg.

Sliding doors

|

Vad hade hänt om jag istället för att åka vidare med tunnelbanan till jobbet imorses hade anammat den berusade äldre mannens erbjudande att följa med och hälsa på hans hustru då han vinglade av tåget med sin ölkasse vid tallkrogen?

Det får vi aldrig veta.

Klockan var 7 på morgonen och ingen tackade ja vare sig till att hälsa på hustrun eller följa med på en sup. Vissa saker i livet tvingas vi möta ensamma.

Förolämpad?

| | Comments (0)

Kluttade upp mina hårtestar i små bollar i ett försök att lite likna Leia så här dagen till ära. Och vad händer?

Jo när jag möter en jobbarkompis säger hon:
- Lite teletubbies över dej idag!

Dagens citat

| | Comments (0)

"Vi korsfäster oss mellan två tjurar
- ånger för det förflutna och oro för morgondagen."

Fulton Oursten
citerad i Nya Bränn inte ut dig

Tre goda vanor mot stress

| | Comments (0)

I boken Utbrändhet - den nya folksjukdomen skriver Krauklis och Schenström om tre goda vanor som fungerar som "säkerhetsbälte mot att slås ut av skadlig stress":

1. Ägna sig åt någon form av avslappningsträning

2. Röra på sig, tex (lägsta nivån) två halvtimmespromenader i veckan

3. Läsa skönlitteratur. Denna punkt kändes lite otippad, men ändå förståelig eftersom det är en aktivitet som liksom de andra "skapar en behaglig struktur i tillvaron och en känsla av välbefinnande".

Man kan föra dagbok över aktiviteterna genom att markera i sin kalender med en symbol för resp. punkt och så på sätt trissa sig till att få dessa goda vanor.

Låter som en bra idé och som ljuv musik i mina öron!

Se och lär

| | Comments (1)

Härom dagen frågade en låntagare efter en bok som var utlånad och köad på.

Den verkade inte finnas att få fram på något annat bibliotek i stan heller, dels fanns den inte på så många ställen och där den fanns var den utlånad.

- Tyvärr, sa jag, som vet hur folk kan stå och slita i sitt hår i desperationen kring att inte få fatt på det man vill ha - NU.
- Ingen fara, sa den unge mannen tröstande, det finns ju andra böcker!

Det sa bara klick

| | Comments (3)

Det är så lätt att shoppa på nätet.

Härligt härligt!
och lite farligt också kanske.

Detta blir gott - såå gott

| | Comments (0)

Intygad kärlek?

| | Comments (0)

Igår var min kommande hyresgäst och tittade på lägenheten och så skrev vi på en ansökan till Svenska Bostäder om att få hyra ut i andra hand.

Skälet är ju giltigt - att flytta ihop med någon.

Men vi hade lite roligt åt formuleringen:
"För att ge Er besked är det viktigt att Ni skriver orsaken till andrahandsuthyrningen. Intyg eller liknande skall bifogas."

Jag får helt enkelt be pågavännen skriva ett intyg i stil med: "Härmed intygas att jag är djupt förälskad i Linda och vill att hon skall bo ihop med mig". Kanske räcker det att bifoga ett foto där vi pussas medan vi bär in nån av mina prylar i hans hus.

Tror du att jag litar på dej?

| | Comments (0)

Detta är en fråga som jag inte fått,
men som man kanske borde ställa oftare - eller inte.
Den är inte så trevlig och ganska svår att besvara.

Hur skall jag veta om du litar på mig,
jag kan ju bara hoppas.
Jag kan ju bara försöka vinnlägga mig om att försöka agera så att jag uppfattas som pålitlig, trustworthy - värdig ditt förtroende.

Ibland lyckas man leva upp till förtroenden - ibland inte.
Sådant är det att vara människa,
de egna idealen är ju satta så att man skall försöka sitt yttersta
det som ibland nästan är omöjligt att klara - och ibland ÄR omöjligt att klara.

Därför är det så intressant att höra när politiker får frågan ställd till sig, tror du att alla affärer har skadat ditt och ditt partis anseende? Tror du att käbblet i stadshuset minskar väljarstödet inför valet nästa år?

Frågan handlar ju om ifall jag som väljare hade haft högre förväntningar än så. Och följdfrågan som ställs är oftast maktfrågor om hur man skall få MIG att tycka nått annat bättre, istället för att fråga sig hur mycket och vilken typ av arbete som DE behöver göra alt. tänker göra för att visa sig värdiga mitt förtroende.

Vad gör en människa värdig ett förtroende?
Oftast uppfattar vi det som att det bara blir så att vi litar på någon,
men det är ju inte riktigt sant, vi bevisar oss värdiga varandras förtroende i varje handling och uttalande vi gör - alltid.

Ibland har vi jobbat ihop ett förtroendekapital att ta av när vi inte hör av oss som vi sagt/tänkt. Ibland hamnar ett förtroendekapital på minus och då får man besluta sig för om det är värt att försöka jobba för att reparera det eller om man skall ge upp om den människans gunst.

Det värsta är när en persons förlorade trovärdighet sätter käppar i hjulet för andra som inte är värda ett misstroende. Och man slutar anstränga sig för att våga lita på folk utan istället hänger upp sin omvärdsbild på de generaliseringar som finns att göra. Det är lättast att göra så - utan tvekan - men jag tror att man förlorar något på vägen. Något viktigt.

Jag var ute efter det dåliga

| | Comments (0)

Inför torsdagens StarWars satt jag i lördagskväll hos jobbarkompisen och såg tvåan.

Av någon anledning kom jag aldrig iväg på den när den gick på bio så nu var det hög tid. De andra i gänget hade sett den, men när de nu såg om den så slogs de av hur mycket det måste ha varit stämningen i salongen de fallit för eftersom de tyckte att filmen i sig var kass. Särskilt i jämförelse med de äldre filmerna som vi också kom att kika lite på. Där fanns färre dataskapade effekter och mer snyggt och effektfullt rent stilistiskt.

Den unge Anakin hade i tvåan blivit en arrogant yngling som ville trotsa och gå sin egen väg. Kort sagt lite hade det blivit lite Tom Cruise-klassiker över honom. I min smak var det alltför tydligt att han hade gått från det goda barnet och blivit den till ondskan dragne ynglingen utan att man riktigt förstått hur det gått till.

Att avsnitten 3-6 överhuvud tagit kom till är för mig ett mirakel. Hade inte de filmerna gjorts först så misstänker jag att de aldrig lyckats få till någon födelse av Luke och Leia. Jag menar bara... hur rimligt är det att någon faller för repliker som: "Jag hatar sand, det är så strävt. Du däremot..."

Men i dagens City och Metro har de fått fatt på Lucas himself som säger att det är helt avsiktligt att dialogerna är träiga.

Genialt stilgrepp! men behövs verkligen så mycket budget till att göra saker lite kassare än nödvändigt?

För min del hade jag föredragit bra skådespelare med ett mer nyansrikt känsloliv där de olika frestelserna en människa kan möta och slåss mot blir dramatiskt illustrerade i dialoger och ansiktsuttryck lika mycket som i lasersvärdsdueller. Jag kan ändå inte låte bli att hoppas att jag skall få uppleva detta på torsdag - om inte annat så litar jag på stämningen på biografen!!

IGENKLIGEN

| | Comments (4)

Rubriken antyder det goa temat som råder idag - dagen då man skulle varit ledig om inte den klassiskt röda annandag pingst manuellt fått målas över till svart vardag i allas redan rödtryckta almanackor och kalendrar.

Den röda siffran 16 lyser provocerande mot en under dagen och ger många av oss det där svårhanterliga tankesättet att det finns ett alternativ till att ta sig upp ur sängen och gå till jobbet idag. Men det finns egentligen ingen anledning att säga vad man minsann IGENKLIGEN skulle ha gjort och fått. Nu e det som det är.

Och det är på något sätt ändå fascinerande att även de längsta traditioner kan (om de inte upprätthålls och fylls med betydelser) falla i glömska och försvinna. Till förmån för mer märkliga nymodigheter som att börja fira en regeringsforms införande ett antal år efter att den avskaffats.

Någon på radio undrade om det var NÅGON utanför Stockholm (rimlig Skansen-radie) som firade nationaldagen. Någon i min närhet undrade hur man skulle fira nu när man nu inte längre jobbar och hissar flaggan på skolgården under högtidliga former.

Visserligen har vi numera 5 personer i kungafamiljen (6 om man räknar med prinsessan Lillian) men det räcker ändå för att täcka hela landet med nationaldräktsprydd Skansenromantik. Om det nu är det som är Sveriges nationalitetstecken?

Nåväl, det är ett par veckor kvar till nationaldagen så jag hinner fundera på hur jag skall fira den.

Idag ägnar jag min arbetsdag åt att vara sekulariserat hänryckt och tala i tungor och vara så rödklädd det bara går för att demonstrera att detta kunde vara en röd dag om inte vår röda statsmakt gjort den vardagligt gråsvart.

Till allas lycka är det regn i stan idag så det där gudomligt leende vädret som rådde i helgen retas inte utanför arbetsfönstret. Det är helt OK med vardag. Varje dag är en gåva på sitt sätt.

Dilemman jag glömt

| | Comments (0)

Har nu suttit på en härligt sommarfylld balkong och pluggat idag igen.
Glass och martini utgör ett lyxigt studiekomplement som gör helgen lyckosam och studierna angenäma om än ej helt effektiva.

Nu känns det som att jag tagit färg därute och börjat bli lite för röd
och det är inte bra.

Men inte kan man väl sitta inne och plugga nu när det är så fint ute...

Med Gud som förklaringsmodell

| | Comments (0)

Jag är ytterst svag för att blanda in Gud och religion som förklaringsmodell för livet och tillvaron. Ett tag i mitt liv tyckte jag att det viktiga var om man kunde ställa upp till försvar för allt som den kyrkliga maktorganisationen och dess företrädare gjort genom tiderna och om jag kunde säga att varje ord i Bibeln är ett ordagrant återgivet ord von oben.

Idag är det på något sätt annorlunda. Allt det där rebellandet är nedplöjt och det som växer är inte behov av ifrågasättande utan behov av vila, träda för bördiga skördar.

Jag kunde fnysa föraktfullt åt det där med att göra det lätt för sig, bara bli förlåten och kunna göra samma elände igen i en evighetsmaskin. Nu kan jag skaka lite på huvudet åt det otroligt svåra i att förlåta sig själv (och andra), släppa gammalt elände och gå vidare med solsken i blick.

Jag ler åt min egen oförmåga att gå genvägar och min tro att den svåra vägen alltid är den rätta. Min starka känsloradar för att finna problem och leda mig till dem snarare än från dem. Och min sätt att snurra till en tillvaro som är gediget lycklig och tillfredsställande till att bli en oroshärd som jag knappt står ut med. Hur olycklig jag än säger att jag är just nu så kommer jag om ett halvår att säga att detta var en av mina lyckligaste perioder. Det är måhända ett sjukt beteende, men HÄPP, sån är jag!

Just nu slåss jag med mig själv för att finna kraft att ta tag i och ansvar för min hälsa. Och så hittade jag av en slump Sascha Qvortrup som beskriver vårt förhållande till vår kropp med termer vi känner igen från religiösa sammanhang. Där maten är synden vi utför, soningen sker i stairmastern på gymmet och förlåtelsen och försoningen finns i den goa duschen och bastun efter ett hårt pass. I den här synen på tillvaron är tjockisar som jag kättare. Vi lever i synd och vi gör inte bot och bättring. Vi är avskum, spetälska att undvika och fly - kanske tycka synd om - men mest av allt förakta.

Att själv leva i det här klimatet gör att det är svårt att få en alternativ syn på sig själv. Jag kämpar med förebilder som Zorns frodiga och Frejas livsbejakande fruktbarhetsbild av kvinnokroppen men det är ju det kristna försakelsens kvinnoideal som är starkast. Min kropp ser ut mer som nån slags bullmamma-modell än som en karriärkvinna i dräkt och klackar. Betyder det att mitt intellektuella jag skall försvinna i amningsdimmor och klemas bort med nybakt när jag ändå står vid spisen och föder barn?

Jag har faktiskt ingen aning om hur jag skall hantera de förebilder som finns och de känslor som dyker upp och den jag ÄR mitt i allt detta. Men än är jag inte riktigt redo att ge upp det jag ser som min mänskliga rättighet att ta tillvara alla mina tillgångar och potentialer (talenter).

Jag är bara inte beredd att sona något som jag inte ser som en synd utan som en del av min person. Lite granna vet jag att det är just själva den här tankemodellen som gör mig fetare eftersom jag får ett sådant innerligt och starkt behov av att provocera den.

Jag vill inte så gärna se en asketisk Gud, jag vill hellre se nått dionysosaktigt som liksom bjuder in alla att känna sig välkomna vid livets festbord att låta sig väl bekomma i alla mänskliga svagheters "hellre en bra"-visor för livet och kärleken. Jag tror att omåttlig livsglädje är ett plus i himlen och att måttlighet enbart är en dygd i de sammanhang då man begränsar sig själv för att ge andra en chans att få del av kakan. Om ingen annan är närvarande kan man äta upp den själv, tycker jag att Gud borde säga, men det gör han/hon inte. Inte en enda gång har jag hört det - jag prövat det åtskilliga gånger, men nää. Det är helt tyst och det enda som hörs är ett uschligt samvete nånstans innanför valkarna.

Detta ver mest mina egna tankar i frågan, nån gång skall jag läsa hela Sascha Qvortrups bok "Kroppens kulturhistorie" och för att jag skall hitta den igen så spar jag dess ISBN här: 87-7457-233-4.

Biokväll

| | Comments (0)

Var på bio igår och såg Den tredje makten (Kongekabale) som också har setts av JKL.

Det är oerhört skrämmande och samtidigt så vardagligt att det inte är särskilt svårt att tro på det. Man måste inte vara konspirationsteoretiker för att tro att journalister och politiker möjligen simmar lite väl mycket i samma vatten - och att det inte är samma vatten som det där s.k. "vanligt folk" lever sina liv.

Om nu journalister är den tredje makten som våra representater för att söka sanningen så kanske även de politiska journalisterna skulle tillsättas med fyraårsförordnanden?? Naturligtvis kan man behöva mer tid för att bli riktigt bra på sitt jobb, men på fyra år hinner man också - om kontakterna är täta - bli rätt god vän med dem man skall ifrågasätta.
Nu finns det ju något djupt opålitligt med journalister. Det måste vara otillfredsställande som politiker att känna sig nära en journalist som sedan hugger en i ryggen när drevet går åt det hållet. Men när politiker tappar förtroende för journalisterna så pratar/granskar journalisterna ogärna sitt eget värv utan gör som brukligt är i maktkretsar - byter fokus - och pratar om dalande förtroende för politikerna.

Vad är det som gör att demokratin ligger så risigt till i världen idag?
Politikerna? Journalisterna?

... eller kanske att vi alla håller på att gå under i alla val som vi ville ha, men nu inte vågar välja bort. Val som är både frihet och tvång, som ger både lycka och olycka, avundsjuka och möjlighet att säga till oss själva och varandra att vi får skylla oss själva. Det rätte eller det mest gynsamma? vilken princip skall vi ha vid beslutsfattande? Samtidigt som alla SKALL vara individuellt starka så misstänks alla för att bara vilja gynna sig själv och försöka lura andra. Hårdare regler, hellre utvisa än bli lurad, hellre göra rekryteringsprocvessen ogörlig med hundratals irrelevanta ansökningar än att någon är arbetslös utan att desperat söka alla jobb som finns.

Valen är ett opium för folket, man orkar inte ens vara konspirationsteoretiker.

Vi har fullt upp med att leva i ett samhälle med en samhälleanda utan förtroende, visioner, gemensamma gemenskaper, styrka, självförtroende och framtidstro.

Vilka val skall jag göra för att bara få ha det gott och harmoniskt gemytligt i skapande varm gemenskap med mina medmänniskor?
Nån sekt kanske, som logen på Kongekabale

Språka på kroppssignalska

| | Comments (0)

Språket är viktigt,
kanske blir det mest tydligt när man har ett språk och skall prata på ett annat, främmande. Man har en nyans man kan formulera på svenska, på engelska blir man mer nyanslös och tyska/franska blir det helt tillyxat utifrån de få glosor jag minns, typ "jag arbetar inte på hotell" istället för att kunna säga vad jag verkligen gör. Det blir så andefattigt att det blir tämligfen meningslöst och näst intill osannt.

När jag läste sociologi så nämndes hemspråksundervisning (eller vad det nu kallats när man inledningsvis får gå i en helt finsktalande klass för att stegvis integreras i en svensk) i detta sammanhang. Att det visat sig gå bättre för dem som från början kunnat utveckla en språkkänsla än för dem som fått hanka sig fram och liksom blivit mer halvsspråkiga än tvåspråkiga.

Och allt jag nu i mitt uppsatsarbete läst om lärande och informationskompetens stödjer tankegången. Att det man kan inom ett område formar ens möjligheter att ta till sig ett annat ämnesområde, eftersom man utgår från sina tidigare kunskaper och erfarenheter när man möter ny information i sitt kunskapande.

Det slog mig igår att det inom denna förklaringsram också inryms en annan sak som jag har problem med. Nämligen som följer:

När det gäller känslor - rent psykologiska - så har jag ett hyfsat språk där rätt nyans kan presenteras. Gentemot andra kan jag säga att jag tycker om och förmedla om det handlar om något som personen just gjort, ett personlighetsdrag eller helhet, om det är vänskaplig kärlek, romantisk eller ren sexuell attraktion. Men framförallt kan jag inför mig själv med hjälp av mitt språk försöka fånga exakt vad det är som känns bra eller fel.

När det gäller fysiska känslor så är mitt språk totalt kasst. Vad betyder allt det där med molande värk, stickande känsla, "som att det slår blixtar", domningar osv osv.

Hur lärde jag mig veta skillnad mellan begrepp som glädje, uppsluppenhet och övertrött fnissighet? Mellan förtvivlan, frustration och ilska? Hur lyckades jag relatera min egen upplevelse med det som andra benämnde?

Jag känner mig främmande för min kropp och dess uttryck. Jag har inte dess ord, och de speglas så sällan i andra.

Kanske är det där som kommer med åren, från det att kroppen inte gör sig så påminnd till den där ålderns höst då man bara pratar sjukdomar med sina vänner kanske just för att kunna relatera det man känner till något, liksom tolka och transkibera signalerna tillsammans med någon.

Just nu känner jag mig oändligt ensam i min kropp.
Jag förstår inte vad den säger mig,
och ändå är det jag som skall föra dess talan och ha ansvar för att den får det jag behöver.

Och jag har absolut ingen aning.
Om jag skall försöka på mitt knaggliga språk:

* Det känns som om händerna håller på att bli krumma.

* Och det känns som att Darth Wader beamar in sig i mitt bröst ibland, ett obehag innifrån och att jag måste koncentrera mig för att andas och då kommer andningen i Darth-lilknande andetag samtidigt som om det känns som om hela överkroppen stelnar i ett svart Darth-skal.

Jag hörde om läkarvetenskapen att det en gång i tiden var ett samtal mellan läkekunnig och patient där man tillsammans tolkade och diagnoserna var nära det man kunde relatera till lungsot och hjärtesorg. Därifrån gick utvecklingen till att patienten skulle vara tyst och läkaren ställa en allsmäktig diagnos med en expert-auktoritet som inte kan ifrågasättas och nu är det mer så att läkaren inte har tid så man måste själv komma in och säga vad man vill att de skall köra för tester och skriva ut för medicin.

Och jag vill inte ha nån medicin direkt.
Jag vill bara känna mig på banan.

Kanske är jag överdriven och det inte är så himla farligt,
men i nästa andetag läser jag nån av kvällstidningarnas "KAN VARA DÖDLIG SJUKDOM" om minsta plita och magkurr.

Antagligen skriver de om det för att vi köper det.
Och varför köper vi det?
Kanske för att vi inte kan kroppsignalska?

Och vi vet att vi är duktiga om vi ignorerar och kör på, som om själva livet var ett sådant där marathonlopp som man inte direkt njuter av men KAN pressa sig igenom om man bara är fokuserad och INTE lyder sin kropp...
Men samtidigt finns ett gnagande dåligt samvete för att det KAN innebära att vi en dag inte lever för att kunna säga "om jag bara lyssnat på kroppsignalerna så skulle mina arvingar inte sitta där och dela upp min skivsamling nu"

Jag var inte med

| | Comments (0)

I radioprogrammet Pick-up citerades just Ozzy:

"Den som minns 1988 var inte med"

Är jag normal?

| | Comments (0)

Den klassiska frågan i alla frågespalter...

Vill man veta om man beter sig om alla andra,
så måste man ju först veta hur andra beter sig.

Och vill man veta hur andra beter sig just här, på neeeeeeeetet så kan man läsa lite om det här.

Boktips om bilden av hälsa

| | Comments (0)

Den här boken av Qvarsell skall jag läsa någon gång när jag har tid. Den verkar intressant.

BOKTIPS för tonårsföräldrar

| | Comments (0)

En liknande dag

| | Comments (0)

Inte riktigt samma som igår,
men fortfarande tårar långt upp i bihålorna.
Men mest trösterikt runt om.

Den bästa tanken idag är att sluta jämföra med idealet.
Jag pluggar inte heltid. Punkt slut.

Och min jobbarkompis gjorde tanken än mer realistisk.
Att skriva uppsats på heltid innebär inte att man gör det mer effektivt.
Min uppsats tar en evighet, men det gör också att den kunskapen hinner sätta sig på ett annat sätt. ´
Och om jag så bara sitter 30 min om dagen med den så kommer jag ändå att stadigt komma framåt med den.

Och bli klar.

Allt det där andra återstår
med min hälsa,
allt jag vill hinna och behöver ta tag i innan flytt
och att på något sätt bunkra upp inför allt jag behöver kraft och självförtroende till i höst.

Och min ömmaste kärlek och oro för min mumsemamma och pappilappi.

Jag gör bara så rätt i att flytta närmre dem.
Och det är så tydligt att det glädjer dem
- och att jag kan ta emot den glädjen/kärleken utan att känna mig pressad av den.

Stolt syster

| | Comments (1)

Jag har sett det i min bekantsskapskrets och jag känner det nu själv,
den där stora varma stoltheten som man kan känna som storasyster när det går bra för lillebrorsan.

Härom dagen var min bror en sådan där expert som man fick chatta med i en av Sveriges stora tidningar. Jag är imponerad och pösande stolt över att han hållt fast i att gå sin egen väg och att han börjar göra sig lite namn i sina kretsar.

Grattis mormor

| | Comments (0)

Idag skulle mormor haft namnsdag,
eftersom jag numera är tf Märta så jag tänker fira lite å hennes vägnar.

En SÅN dag

| | Comments (1)

Det började igår.
Eller kanske tidigare.
Helgen gjorde stort intryck, pappas iver som gick över till att dra åt alla bromsar för att inte slå över i hjärtflimmer.

Och att jag - nu med pågavännen - börjat bli vuxen, kliver in mer. Och en kompis som uppmärksammade mig på den förändring som sker med våra fyrtiotalistföräldrar nu, de börjar bli äldre, inte orka riktigt på samma sätt. De är ju inte SÅÅ gamla, bara det att det börjar komma små små tecken att de är på väg åt det hållet, lite omständigare, lite gladare för hjälp, omsorg och att man bryr sig.

Pågavännen förlorade sin pappa för fem år sedan och jag inser hur otroligt otroligt rädd jag är att förlora min. Jag förstår inte hur man överlever att förlora en förälder, kanske gör man det bara för att man egentligen inte har något alternativ. För att dagarna går och tillslut fylls med liv värt att bejaka även om tomrummet aldrig riktigt fylls.

Jag har börjat SE mina föräldrar bättre.
Och det där att det är asjobbigt när de tycker saker och mitt behov av att hävda mig gentemot det de säger har bytts mot en nästan osläckbar törst efter att de skall förmedla så mycket av sig själva att de aldrig aldrig kan lämna mig.

Det där att skrämmas av att bli mer och mer lik mamma för varje dag,
har bytts mot en stolthet, jag är på väg åt rätt håll.

Och jag grät i min ensamhet igår.
Över all förändring som kommer att komma i min familj även om jag inte vill det. Och mitt behov att leta garantier för att pågavännen skall finnas där som en ljus trygg hamn när allt stormar inom mig och runt mig.

Så ringde jag upp.
Och han finns för mig.

Och det blev ett långt och sent samtal
och jag hade velat somna i hans famn, men den är fortfarande för långt bort.

Idag är jag stuptrött och gråtmild.
Åt för mycket till frukost, antagligen för att vakna till mer,
istället blev jag så däst och äcklig att jag stoppade fingrarna i halsen för att finna balans.

DET var länge sedan.

Öppnade en bok om hälsa innan jag gick till jobbet.
Där stod det att om varningslampan lyser så skall man stanna och kika i instruktionsboken.

Den lyser.

Och jag är omgiven av instruktionsböcker,
men jag fattar inget om vare sig min modell eller min färdväg så jag lyckas liksom inte gå från tolkning av åtgärder till att verkligen meka till min tillvaro. Jag behöver finna något serviceställe och kör liksom vidare i tunnelseende panik i denna allt högljuddare skramlande kärra.

Jag är bara ledsen
och rädd
och ensam
och liten liten i världen (även om det syns allt mindre hur liten jag är).

Och mitt i den sinnesstämningen ringer jobbtelefonen och det är en person som plötsligt förlorat en nära anhörig. Jag var professionell, men hjärtat gråter nu så att det skvalar i bröstet på mig.

Jag vill hem,
hem till min nalle,
eller ännu hellre hem till det andra hemmet, det lyckliga,
det med famntag och omtanke i.

Ett viskande hurra

| | Comments (2)

Man skall väl inte säga saker högt förrän man har alla papper klara osv, men jag viskar i alla fall fram ett litet hurra idag för jag verkar ha funnit en hyresgäst till min lägenhet. Och det känns skönt eller i alla fall på väg att kännas skönt. När alla papper är klara runt detta så kan jag börja att bara fokusera framåt.

Som det ser ut nu så kommer jag att ha lägenheten kvar till och med augusti.
Vilket i så fall medför det där trevliga med att jag kan ha en utflyttningsfest, men det återstår att se, jag kanske flyttar ner mina saker och lämnar lägenheten tidigare och då blir det ju svårt att ha fest.

Mycket mycket återstår
att se.
Och skräcken för allt som jag inte kan veta,
griper tag i mig i samma ögonblick som jag blundar och försöker njuta och slappna av i att det kanske - ja tillsynes - är påväg att ordna sig!

O ljuva tanke

| | Comments (0)

Tog ett bra tag att få ögon imorses också.
Låg där i sängen och försöker också få tag i den uppsatsmetod som fladdrar inom mig, försökte strukturera till det så att diskursordningen är på den här sidan sängen och diskurserna på den andra. men nån riktig klarhet kommer jag väl inte komma till idag heller för nu är jag på jobbet och har en arbetsdag, arbetsvecka, arbetsmånad(er) framför mig.

O ljuva tanke att få ägna sig åt uppsatsen på heltid!

Men så ljuv är inte världen,
läste i Metro imorses att Darth Wader stigit mer i värde än börsen de senaste åren (vilket iofs inte säger så mycket). Skulle jag verkligen satsa på mörkrets krafter även om de är starka och jag har en vinning att göra på det??

Bakåtblickande

| | Comments (0)

Jag tror att jag alltid varit bakåtblickande,
sökt vem jag är i de uttryck jag tagit mig i det förflutna.
Visserligen även velat använda det jag analyserat till att utvecklas,
men även om utvecklingen gått framåt med mig så är det som att jag hela tiden är vänd med ryggen mot framtiden.

Kanske för att den ger så många val att det skrämmer mig.
Kanske att den är så ljus att den bländar mig
Kanske för att jag helt enkelt inte kan se åt båda hållen på en gång och jag inte lyckats släppa taget om det bakomliggande,
den orsak som skall förklara verkan,
den mening som jag skall ge min tillvaro.

Lunchade med en tidigare jobbarkompis idag.
- Spännande att flytta?!! sa hon

Och jag har hört flera vänner uttrycka det så, medan det för mig betydligt mer handlat - och fortfarande handlar - om att avsluta den här fasen på ett sätt som kan ge mig lugn för framtiden. Med det perspektivet så är min tanke snabbt inne på att jag kommer att lämna, längta och sakna och inte på det där andra som också finns efter flytten, det där med att skapa, upptäcka, bygga tillsammans och leva.

Sommararbetstid

| | Comments (0)

Det är fantastiskt att vara hemma från jobbet innan klockan ens hunnit slå 6.

Att landa

| | Comments (0)

Jag drömmer otroligt mycket nu.
De senaste veckorna har jag behövt ligga kvar en halvtimme bara för att sortera bland nattens alla händelser och intryck. Det är spännande, jag ser det ju lite som en lägesrapport från min inre trädgård och där är det mycket nu kan man säga.

Inatt hade jag en båt som såg ut som en sådan där seightseeingbåt med fönster runt om. Jag hade ärvt den men inte fattat att den var så fin. Jag tänkte bo där men också ha det som en restaurang. Så gick jag ner en våning ner och hade trott att jag skulle finna en rörig mörk källare, men istället var det öppet och ljust, vita väggar smyckade med levande blommor och i lokalen satt det två vackra män vid varsitt bord och liksom väntade på sina dejter och hela stämningen var mild, lugn, vacker och romantisk.

Lite sugen var jag att slå mig ner framför nån av männen för att liksom inta platsen som den de skulle dejta, men det var så vackert som det var och jag behövde liksom inte tillskansa mig mer av rummet än jag redan ägde. Kände mig bara otroligt tillfreds och såg en stark potential och en ljus framtid för allt jag kunde tänka mig att drömma om.

Det var en spännande dröm.
Särskilt som hus brukar sägas innebära kropp
och källare vara det undermedvetna.

Livet, det är som det är

| | Comments (1)

Hörde dagens tanke på P1 strax före sju i morses. Det är ofta ett litet klokt tänkvärt ord - ett guldkorn - att ta med sig under dagen.
Kanske ännu längre.

Imorses var tanken att vi faktiskt inte har något att relatera livet till.
När vi säger att livet är svårt, hårt osv
så bör vi kanske fråga oss i förhållande till vadå?

Varför väljer vi att relatera till ett ideal och inte till det realistiska i att livet innehåller både sprudel och klurigheter, utmaningar och problem, lycka och olycka?

På något sätt uppstod mantrat "Det är som det är" i min familj när pappa blev hjärtsjuk och det är något väldigt helande i det.

Måndag

| | Comments (0)

En nystart
ny vecka,
ny struktur och prioritering utarbetad.

Men samma Linda.

Lite vårvädrad bara.
Som en fräsch möjlighet till förändring,
om man inte genast bor in sig på samma sätt som man brukar.

Nannyakuten minsann

| | Comments (1)

Har ni sett något avsnitt av nannyakuten.
En familj med problem att skapa en harmonisk hemmasituation behöver hjälp, en proffsuppfostrare rycker in, deltar och antecknar först ett par dagar för att sedan presentera en punktlista med förändringar som behövs och de är jättesvåra för mamman och pappan som ju har sina vanor och personligheter inarbetade sedan länge, men barnen börjar bete sig bättre efter ett tag av konsekvent behandling och det slutar med att alla är såå tacksamma för hjälpen samtidigt som man antar att de kommer att falla tillbaka på gamla beteenden - om så mot bättre vetande - så fort nannyn är ur sikte.

Anyway, så där känner jag mig just nu.
Som att jag förde anteckningar när jag var här förra sommaren och nu är tillbaka med nya spelregler utifrån vad jag tror är rätt och bäst. *hyvens trevligt*

I fredags fick jag en sista arbetsdag beslutad i Stockholm
läskigt och lite kalla fötter, särskilt för en person som mej som så lätt ser bakåt när jag borde vara NU och se framåt.
Och jag hade läst mitt horoskop innan jag for till Skåne, första veckan i maj skulle kärlekslivet vara kasst, medan det sista veckan i maj skulle reda upp sig igen. Inte för att jag tror på horoskop *?* men den där mening har etsat in sig och jag känner mig vedervärdigt instormande på skåneflanken nu som en bastant nanny som har avvaktat och bidat min tid och som nu presenterar allt jag tycker är viktigt att förändra.

Jag känner mig ond,
och jag har varit ond också...
Slängt koltrastens flera arbetsdagar stora fågelbo vid dörren och skrämt en sädesärla som av något sinnessjukt skäl boinkat i rutan som rutin och trots upprepade försök då den inte kommit in icke kan sluta detta tvångbeteende, men som också verkar tjura ihop över den bristande framgången och har bajsat ner hela balkongen. Sedan jag öppnade dörren och hytte med näven igår så har den dock bajsat nån annanstans, såg att den började gå på rutan på en båt så kanske är den där än?

I alla fall så förstärker detta bara min självbild som "peka med hela handen"-Nanny, samtidigt är jag totalt oproffessionell, allt jag påstår är djupt subjektivt.

Och pågavännen är för go för att vara sann då han bemöter det.

Vad skall du göra idag? sa pågavännen medan han frenetiskt försökte lära sig tycka om att äta havregrynsgröt till frukost.
Pluggaplugga! sa jag mellan tuggorna. Det är så fascinerande att jag känner mig helt religiös, den förklarings- och tolkningsmodell som jag läser in mig på nu är så överensstämmande med mitt sätt att se på världen!!

Jag skall inte återupprepa den förklaring som jag slank in på där över frukostgröten vid 6.15 imorse bara konstatera att det är så himla himla kul att plugga att jag önskar att jag inte behövde distraheras av arbete i onödan, men jag vet också att väl tillbaka i Stockholm och jobbet på måndag så kommer min ambitionsnivå på jobbet att skölja över mig också...

När det gäller plugget har jag 4 böcker och tre artiklar som jag har tänkt läsa och formulera mig utifrån på tre dagar. Jag vet faktiskt inte varför jag alltid ger mig en bordsplacering mellan ättestupan och misslyckande-ångesten. Hoppet, glädjen och inspirationen verkar ju ha det så mycket trevligare i sin ände av bordet...

Lite orolig för kokande släkt

| | Comments (0)

Pågavännens gudson skulle iväg och "sjuda" igår.

Man kan ju dö av för höga temperaturer!!!


(Det som lugnar mig något är att jag KAN ha missuppfattat situationen.
Han har jägarexamen
och hade en burk med skott med sig då han for iväg med sin jägarfar.
Hans mamma har inte heller ställt in kvällens fotbollstittande som hon säkert skulle ställt in om han kokat sönder igår)