Mitt huvud är nedlagt

... vid giljotinen.

Nu har just sagt att jag vill arbeta fram till den 17 aug.
Den 17 aug kommer sista meningen i det här kapitlet att skrivas.

Det känns som om jag dömt ut mig själv. Kanske har jag snarare tilldömt mig ett annat liv, i spänning, i trygghet, glädje och i kärlek.
Men jag har ju så svårt för uppbrott och avsked.

Jag har bestämt det själv och skulle kunna uppfatta det som att jag har befälet över situationen, istället väljer jag av någon anledning att känna mig som ett offer som just nu knäpper upp kragen för Bödelns skull, för att blotta halsen lite till och göra själva knipset effektivare.