Man vill ju inte vara dum

Ett förstahandskontrakt i Stockholm.
Det är inget man bara släpper.
Och eftersom ingen "bara släpper" ett kontrakt så finns det heller inte stor chans att få ett. Folk utelämnas till att hyra i andra hand.

Det kostar extra.
Det kan kosta svart.

Det finns pengar i den här svängen.

Och jag är dum om jag inte passar på.

Men jag har faktiskt ingen lust.
Ingen lust att vara med i detta system.

När jag pratat om vad en andrahandsuthyrning innebär så inser jag dock att jag kommer att sitta med en hel del risker på halsen. Redan nu är det ett rum som troligen behöver tapetseras om och om man inte kan göra det själv så kostar det drygt 3000. Jag inser ju vad det lätt skulle komma upp till om nån hyresgäst skaffar katt eller gör något annat oförståeligt (som cocacola-krig kanske som jag och x:et hade i förra lägenheten). Det går ju inte gardera sig för att det skall ske, bara att gardera sig för kostnaderna...

Det bästa vore ändå om någon riktigt riktigt bra och skötsam hyrde lägenheten.

Det näst/allra bästa vore att skita i att hyra ut den och vara smart och istället säga upp den,
helt enkelt bränna skeppen och dra vidare.

Det skulle jag må bättre av, men vad är det värt...
För går det åt pipsvängen vet jag hur stark den där onda balrog-rösten inom mig kommer låta: Du borde vetat bättre!

Och hittills har jag aldrig kunnat drämma den i huvudet med nått coolt tillhygge och säga - haha jag visste bättre, men jag fullkomligt sket i det. OCH DET är jag STOLT över!!