Livet är evigt - men människorna växlar

Det var mycket märkligt att vara i Borås igen igår.
Det var ett stort starkt nostalgiskt vemod som pressade i tårkanalerna.

Likt
Men ändå olikt.
Satt en stund vid den där soffgruppen där jag träffade min föredetta uppsatskamrat första gången, hon som presenterade mig för mannen som blev kärleken. Men så mycket mer.

Det kändes så starkt och märkligt med allt vi gjorde i Borås.
Alla skratt och fikan jag levt med människor som nu är spridda som rön för vinden. En svunnen tid. Och en liten tår att nypa om i ögonvrån.

Lite som att vara ensam kvar.
Enda överlevande efter ett kärnvapenkrig
och en massa mutationer som rörde sig,
de nya är lika de som en gång var - men de är ändå inte vi.

Och jag klev in och lärde känna mutanterna.
Och det var också helt OK.
Bara inte riktigt riktigt samma sak...
Men nästan.

Det fanns ett sammanhang där jag som person var del,
igenkänd,
tillhörande
det finns inte kvar i Borås.
Det viet är missat.
Jag önskar att det varit annorlunda - men det är det inte.

Jag är försent ute - sådär som i en mardröms-sekvens där man missat tåget
Och allt känns förkrossat kört.

Men det går fler tåg.
Till både nya och gamla ställen.

Det finns kvar ett sammanhang där min roll som student är tydlig.
Det var oerhört skönt att flanera i det sammanhanget en hel dag.