Kärlek och rädsla sitter i samma båt

Pappa har haft flimmer igen i veckan och varit inne på Sahlgrenska och fått sig en kyss. Trots detta bakslag är humöret på topp. Han har verkligen fulländat konsten att peppa sig själv och tro på livet och framtiden. Det är så fantastiskt att se, jag menar i min barndom var det ungefär världens undergång om han inte hittade tofflorna och nu är det plattan i botten och klackarna i taket - vad gäller humöret. Kanske är det bara så att verklighetsuppfattningen brister, i vilket fall fortsätter han att vara min idol. Och jag är så rädd att förlora honom.

- Va nu rädd om dej, sa jag.
- Jag måste ju kunna GÖRA något! sa han i telefon igår.
- Nä, huvudsaken är att vi får ha dej kvar, tyckte jag, det räcker att du sitter på en stol och ser glad ut!

Egoistiskt av mig.
Så där egoistisk som kärlek blandad med rädsla kan vara.