Jag och Gud - bara så

Var dig själv! hur många gånger har det klingat från svaren till osäkerhetens frågespalter.
Älska dig själv, det är en grundförutsättning för att älska andra. Eller som Bibeln uttrycker det Älska andra så som dig själv.

Skall man lyda råden så skall man inte bara vara sig själv, man skall också tycka om det man ser. Mycket begärt.

En annan sak som är en grundförutsättning för dessa båda tycker jag är att känna sig själv. När man känner sig själv, vet man vem man är och vad man kan. Man kan leva och vara, utifrån de förutsättningar man har och behöver inte längre ständigt jaga efter de mål man satt upp på fel premisser och som kanske egentligen inte ens är mina.

Hur vet man vad som är den rätta nivån av utmaning?
Den som utvecklar en vidare, tänjer ens gränser och vidgar ens vyer ELLER den andra galna, som antingen är en dom till misslyckandekänslor eller till ett alltför torftigt liv utan drömmar, planer och utveckling.

Någonstans är det kanske så att man inte föds människa, att det är något man blir. Och det är svårt. Det handlar om att inte alltid göra det lätta. Det handlar om att följa sina egna övertygelser och vägar och samtidigt stanna och lyssna. Jag hörde en fantastisk predikan i söndags, den kom som en befrielse när jag pluggade in hörlurarna i X2000-radion. Prästen sa att vi så lätt följer tidsandan eller håller fast vid en princip eller låser fast oss i en förutfattad mening.

Men att vi om vi skall följa kärleken måste göra mer, vara mer, våga mer.
Kärleken är impulsiv, sa prästen.

Att följa hjärtat är således, som jag tolkar det att släppa kontrollen. Att låta det flyta. Att frångå regler när de är fel och hålla i dem när vi behöver dem. Men hur kan vi förhålla oss till detta när vi ju alla kan göra så olika val och vi är så måna om att vi skall kunna lita på vad andra gör att vi riskerar att tro att en struken regel skulle vara som en förlorad ryggrad. Utan regeln kan vi inte veta om vi kan lita ens på oss själva.

Jag tänker på det i så många sammanhang.
I stunderna där jag inte vågar tro.
I stunderna när jag ser människor fara illa.
I stunderna då det känns som att världen är påväg fel med oss vilsna ensamma som inte har något sammanhållande kitt utan alla försöker uppfinna hjulet var och en på sitt håll. Det är onödigt, men det värsta är att vi samtidigt upplever varandra som hot.
Jag hör politiker prata om reglerna för människor att få vara på den del av världen som vi kallar vår, Sverige. Det behövs tydliga regler, säger en, annars kommer alla att hota oss, stjäla från oss och göra oss illa. En annan säger att medmänsklighet behövs mer än principer. Ingen regel är värd att offra en människa för.

Är det så?
Finns det principer som är mer värda än ett människoliv?

Och blir svaret annorlunda om man istället frågar:
Finns det principer som är mer värda än just mitt - eller ditt - liv?

Rädsla eller kärlek.
Ofta är jag vilsen
Vilsen trots att jag har det så klart för mig.
Kärleken är det goda, är Gud och det som jag vill skall sjunga över världen.
Men hur skall man veta vilket som är vilket?
Är jag rädd för att jag inte vill förlora kärleken?
Är jag villig att leva i en kärleksrelation för att jag är rädd för ensamheten?
Ja, ni hör, skillnaden är så hårfin att den nästan är meningslös.

Om det inte fanns ett behov av att finna en mening just i detta.

Är det något som jag lärt om mig själv, om jag skall betrakta mig med en stunds genomträngande ärlig blick, så är det att jag inte är god. Att jag vill väl innebär inte att jag gör väl. Att jag tycker att man som princip skall vara ärlig och ha största respekt för sina ordval innebär inte att jag själv alltid gör det.

Min definition av god är kanske snäv, men jag tror inte att jag är ensam om att ha en så snäv definition att jag inte kan leva upp till den. Kanske är det just det som är själva grejen. Att vara en god människa är kanske att vara människa, en människa med fel och brister, en människa som strävar efter att bli bättre.

Jag vill bli den bästa Linda jag kan bli.
Lite som fröet som växer till en blomma.
Jag vill gärna matcha min formtopp med soluppgångens rytm, för det är då det verkligen är fantastiskt att se de utsträckta kronbladens alla färger spela i solens sken och vindens lek.

Jag är så oerhört stolt just nu.
Så stolt att det gör mig förlägen,
för jag har aldrig sträckt på kronbladen så här förrut.
Jag är så otroligt lyckligt lottad,
Jag är så rik på förutsättningar.
Mina drömmar går i uppfyllelse

och ändå
eller kanske just därför,
har jag aldrig unnat mig att vara räddare än nu.

Som om jag är på väg att spränga ljudvallen och inte vet om sådant går att överleva. Och jag mår lätt illa för ljusets hastighet är för mycket för mitt begränsade balanssinne.

Är jag gjord för denna lycka?
Är denna lycka för mig?
Och vet jag över huvud taget om det är lycka?

Det är en så otroligt spännande fas.
För allt det som är jag, kan bli jag och har varit jag
har mött en livskamrat.
Och han är olik mig och lik mig.
Han är trygghet och lugn.
Där jag ser problem, ser han utmaningar.
Där jag undrar om jag gillar att skapa mig problem
ber han mig luta mig mot honom för han gillar att lösa dem.
Vi kan vara som en evighetsmaskin tillsammans,
med en ständig växelverkan av liv, lust och fundering.
Idéer och förverkliganden. Arbete och vila. Skapande och omskapande.

Och för första gången ser jag i överdriven tydlighet,
mig själv.
Hur lite jag kan av att ta emot kärlek,
hur mycket hans blick betyder för min självbild.
Som om jag finns i betraktarens öga.
Och mitt i allt det där offerlika beroendet
så blir jag arg.

Och jag tror för en gångs skull inte att det är en befängd försvarsställning mot rädslan, utan kanske är det helt enkelt det som är jag, ilskan. Det kanske är just den som visar att jag är något mer än bara en spegling i betraktarens öga. Och stryker man det faktum att jag är lyckligt lottad som är så starkt älskad av någon. Inte stryker kanske, men bortser från det ett kort ögonblick, så kan jag avslöja...

Jag är inte särskilt lycklig just nu.
Det är en svår tid.
Jag vill för mycket.
Vill så mycket att jag inte längre vet om det är jag som vill det.

Som när jag vaknade i söndags morse och mina första ord var
"Gud vill inte att jag skall åka till Stockholm idag"
Och det VAR SÅ.
Pågavännen skrattade och sa att det verkar som att SJ är mäktigare än Gud.
Det kan jag inte gå med på, men jag vet att jag inte heller skulle ha kunnat stanna kvar och strunta i jobbet och tro att mitt samvete skulle underhålla min nattsömn.

Jag kan inte finna någon regel att följa, ingen ledsagare eller vän.
Jag har bara mig själv.
Och en brytningstid att rida ut.

Det är klart att jag kommer klara det.
Men jag tycker att det är svårt.
Betänk att jag velat flytta från Stockholm i åtta och ett halvt år utan att lyckas eller funnit att tiden eller omständigheterna varit rätt. Det är lite chockartat att plötsligt inse att jag faktiskt kan ta befälet här.

Att jag kan liksom trycka på knappen när som helst nu

och allt förändras.

... och ändå inte.