Hur blir om när?

Det är mycket att landa i just nu, därav sådana där långa reflektioner som igår.
Drömmer mycket om nätterna och försöker ta mig samman om dagarna.
Det konstiga är att jag inte kan ta på vad det är som skulle vara så komplicerat med det som händer. Bara det att jag inte längre kan undvika min vanliga roll att fly ansvar och tro att saker bara händer. Jag konfronteras nu med mitt eget kontrollbehov. Och det är skrämmande starkt.

Det är, som pågavännen mycket riktigt påpekade i morses, inte så att jag aldrig fattat några beslut förr. Du har ju flyttat till Stockholm och du har gift dej.

Det är klart, men jag gjorde det inte samtidigt. Och vad gäller flytten var den inte så definitiv den gången. Med äktenskapet så var det delvis ett naturligt steg i sambolivet och tankarna kring kommande familjebildning för mig och delvis ett övervägande kring vad jag trodde mig om att kunna lova. Jag var 24 år och tänkte mer i termer av sexuell trohet än i termer av livskamrat att ha utrymme att utvecklas och växa i ett liv tillsammans med.

För mig är det inte längre frågan om OM jag skall flytta utan när.
Det där OMet har stegvis blivit utsuddat och något jag står för, men det är inte lätt för jag vet att det kommer att innebära att en massa människor inte längre kommer att kunna finnas i min vardag på samma sätt som idag. Jag vågar inte heller på allvar bolla allt med dem eftersom jag skäms över att jag lämnar dem. Jag saknar trovärdighet om jag säger att jag inte vill lämna dem men ändå gör det. Faktum är ju ändå när man hårddrar det att jag prioriterar något annat över tiden i närhet med mina vänner. Det känns krasst och hårt och jag vill inte på något sätt stå för det. Mina vänner är viktiga för mig.

Det är när NÄRET bestäms som jag blir tvungen att stå för detta fullt ut.
Och kanske är det mest det jag bävar för.
För jag vill verkligen välja,
men jag är inte särskilt förtjust i att välja bort.