Historierevisionist

Kanske kan man inte riktigt kalla sig historiker bara för att man läst 60p och gillar släktforskning och läste Svedelids historiska ungdomsromaner på mellanstadiet. Men med i alla fall en lättare touch av historieintresse så måste jag säga att jag är emot revisionism och för det autentiska sanningsenliga.

Men jag tänker inte leva som man lär.
Jag håller nämligen på med ett förvandskningsprojekt när det gäller mina fotoalbum. Insåg att detta med foton exploderat med min generation. Jag menar: Min mammas farmors far finns på ett foto i en för liten hatt som man fick låna av den kringresande fotografen, efter min farmor fanns det två album, efter mamma och pappa finns hittills kanske 15 och jag är redan uppe i 15 trots att jag ligger 25-30 år efter dem. Detta är inte hållbart.

När jag blev singel sist så slog det mig hur samlarbenägen min mamma är. Om jag dog skulle hon inte kunna förmå sig att slänga foton. MAN SLÄNGER HELT ENKELT INTE FOTON! Och vad skulle hon med allt till? Det är ju sååå mycket dynga.

Så nu slänger jag foton...
36-rullar som avverkats på fester i 20-årsåldern är inte uppbyggliga för eventuella barn och barnbarn - eller mödrar heller för den delen (om livet skulle välja en sådan vänding). Foton på ett knä som liknade en gubbe (innan man såg det framkallade fotot och inte fattar hur man fick till en gubbe av knäskrynklorna) och expojkvänner i skumbad.

Jag tänker på det nu när jag börjat packa lite smått inför flytten (som inte kommer bli förrän i augusti - jag börjar landa i ett NÄR nu). Jag vill inte ha med mig nån skit. Bara ha med det vettiga. Jag vill äntligen ÄNTLIGEN välja mitt bagage och resa lätt, börja på nytt.

Men när skall jag hinna sortera allt? Jag är nämligen oförmögen att resa helt utan bagage. Jag är min historia och det var nog inget som de där 60 universitetspoängen lärde mig.