Fåret

Läste Catharinas ord om Gudsbilden med herren som vår herde.

Jag tror att den bilden lever starkt i mig.
Och att den herden sett olika ut genom mitt liv.
I grunden har den varit trygg och positiv.

Men ett litet barn blandar lätt ihop sina föräldrar och Gud.

Och på mina strövtåg fanns alltid en final där någon varit orolig och grät.
Och jag borde ha vetat bättre och hade ju gått och sjungt och upplevt världen på egen hand i köpcentrumen helt utan en omtänksam tanke på att någon kunde ta skada. Ond? Skall fåret ta vara på sin herde? Hur skall en fårskalle klara det som måste klaras för att man utan herden är totalt chanslös?

Sedan har jag prövat hur långt jag kan gå med herdens tålamod, överinseende och kärlek i behåll. Det finns alltid mycket skuld i varje steg, man kan också uttrycka det som att den omtänksamma tanken infunnit sig. Inte ett steg kan jag ta utan att undra om herden gråter.

Och samtidigt. Har jag ändå gått, med skuld och i försvarställning, men jag har sökt ströva, försökt leva.

Jag har gjort mig mycket illa i hopp om att herden då skall gripa in och bli synlig för mig. Och i fruktan att herden skall överge mig, lacka ur och slakta mig före kvällen. Rätt åt mig.

Herden har aldrig sprungit efter mig, aldrig fångat upp eller försvarat mig.
Och man kan undra om det finns nån herde, om han uteslutit mig ur skocken för min självsvådlighets skull. Men alltmer uppenbarar sig svaret för mig. Herden är trygg med mina strövtåg, inget jag gjort eller tänkt har varit anledning att utesluta mig. För skocken kan inte utesluta. Skocken kan virra och splittras och vilsna, men herden ser, överblickar och vänder oss (nästan)obemärkt tillbaka så att vi tror att vi valt det själv. Så att vi alltid har chans att välja själv. Ett får är ett får även om det vandrar själv en stund, men visst ser man på alla herdebilderna att det är det lilla lammet i herdens famn som alltid verkar få den största kärleken, den som inte går - den som sig tydligt tyr. Inte konstigt att man försöker forma sig som ett ullegulligt lamm när man känner sig liten eller i behov av extra omtanke och kärlek, men farligt nära den Lolitakult som idag verkar råda när man vill vinna ett hjärtas gunst. Och tvåsamhet.

Så lätt att hålla sig lammlikt ung och ansvarslös då vi längtar efter att få vara i våra kroppar, känna och kännas, beröra och beröras istället för att undra hur det egna jagets kropp tar sig ut för andra. Det är herdens känsla vi vill åt inte hans blick. Och hur många gånger har jag inte strävat efter det ena i tron att det skall ge mig det andra.

Men när jag nu irrar och förhåller mig till herden, som ett objekt istället för ett subjekt så känner jag någonstans inom mig att frågorna (Är jag rätt? Är jag på rätt väg?) möts med en lugn varm (välsignande?) hand. Och herden är inte längre någon utanför mig som alltid följer mina steg, redo att bedöma, döma. Herden är inte heller någon som är med mig i bemärkelsen vandrar bredvid mig. Ett uns herde finns inbyggt i mitt navigationssystem. Man skulle kunna tolka det som att vad jag än gör så är det rätt, men det är för mycket för en människa att bära, det blir liksom inte helt sant i alla lägen utan mer förmätet. Istället kan man se det som att herren är min kompass, och det betyder inte att intet skall fattas mig i livet - bara att jag begåvats med en underlättande förutsättning. Att vara en del i skapelsen.

Ibland frestas jag att tro att det är jag som är själva herden, jag vallar runt mitt liv i de frenetiska försöken att få allt att hålla ihop. I det panikartade sökandet efter närhet där närheten egentligen redan finns. Närheten äger vi i det att vi är del i allt, tillhörande och ägande av sitt eget nu.