Ett liv tillsammans

Det finns så mycket ledarskap och managementböcker. Det finns så mycket organisationsteori och projekt. Och varje gång jag läser något så tycker jag att det är tillämpbart på så många nivåer.

Den senaste tiden har jag hamnat i ett par radioprogram och en tidskrift där man pratat om kärnfamilj och parförhållandet och hur man kan få det att fungera. En återkommande problematik att förhålla sig till verkar vara den stora förändringen med att man inte längre är så ekonomiskt beroende av varandra. Kvinnorna tar klivet ut och vill ha ett givande yrkesliv samtidigt som männen inte riktigt i motsvarande grad klivit in i hemmet och värnar om att ett givande familjeliv. Generaliserat givetvis, men ändå, det är ju inte så svårt att märka att kvinnor på olika sätt organiserar sig i försök att skapa jämlika förhållanden på arbetsmarknaden, medan exemplen på att män slåss för sin papparoll, rätten till delad föräldraledighet, fördomar kring vem skall ha vårdnaden om barnen efter en separation osv.

En slutsats som jag dragit av mina erfarenheter är att man behöver ha en gemensam plattform för att reda ut en relation. Lite som med ett företag där man stenjobbar med visioner, målsättningar, utarbetande av rutiner som får vardagen att flyta på utan att alltför mycket hamnar mellan stolarna och överenskommelser utifrån de egna behoven, de gemensamma behoven och det man vill uppnå och hur man vill ha det i nuet. Naturligtvis MÅSTE man inte strukturera upp det i affärsmöten med sin partner, men det är inte heller nödvändigtvis fel att sätta sig ner och fundera över sitt gemensamma liv utifrån nån slags SWOT-MODELL om man ni insett att man som mål i sig har att hålla ihop det livet genom.

Det kluriga är som alltid att identifiera vem man själv är, vad man själv behöver för att känna livslust, tillfredställelse och harmoni. Det är oerhört lätt att halka in på hur man tror att det borde vara och vilka känslor som känns lättast att vara stolt över hos sig själv.

En annan sak som jag brottas med är den artikel som jag läste där man beskrev det livslånga förhållandet nästan som ett missbruk av livet självt, som att det är en motsättning mellan att bejaka sin egen utveckling och att ha en livskamrat som följer en hela tiden. Att de olika behoven i olilka faser av livet kräver olika typer av partner. I artikeln i senaste numret av tidskriften Leva nämns också talet tre, en under fasen då man finner sig själv, en då man funnit sig och en då man åldras.

När jag gifte mig en gång i tiden så var det en jobbarkompis som sa "Jaha grattis, men andra gången är bättre" och jag kände mig rätt ledsen över det, för jag kände att för mig så fanns ju bara denna gång.

Nu när jag i och för sig inte står i begrepp att gifta mig, men ändå känner att jag har valt en livskamrat en andra gång så har de där orden förvandlats till ett hoppingivande löfte, och nu skrämmer det mig att det där som jag läste i artikeln skall gå samma väg som det arbetskamraten sa. Men det kan ju behövas ett litet ess i rockärmen om livet bär utför med mig igen.

Just nu känner jag bara vid minnet av skillsmässan att jag nu - liksom då - tycker att det är ett jädra slöseri med värdefull energi som man kan lägga på andra saker. Samtidigt som jag också tycker att allt det tankearbete som skillsmässan förorsakade har utmynnat i att jag är en bättre människa. Det är lättare att leva med mig nu än det var då. Samtidigt så är det alltid det svåraste som finns att leva i en öppen och ärlig relation - så kanske är det inte så konstigt att jag ger mig in på det, min ambitionsnivå ligger ju alltid på det realistiska gånger 100.

Idag skall jag åka hem till Skåne och vara där till på torsdag. och jag är så lycklig för det. Jag inser dock att jag har min egen agenda långt före den gemensamma och det känns ok, men ändå kymigt. Särskilt när jag hör mig själv säga att detta att jag skall få ha tre hela pluggdagar nu är det jag längtar mest efter. Pågavännen skrattade och tackade för den massiva kärleksförklaringen efter att vi inte setts på tre veckor.

Vi får se hur länge han skrattar.

Än så länge är det i alla fall gott om kärlek
och villighet från hans sida att coacha och ta hand om mig.
Och jag som har så svårt att ta emot känner skuld och undrar om jag över huvud taget ger någonting själv.

Jag har en hel del höga murar, men jag döljer det och tror att de flesta ändå uppfattar mig som öppen. Kanske öppnar jag mig rätt långt in, men det som är därinnanför är en hög mur och vad som finns därinne som jag håller så hårt att det aldrig ser dagens ljus, det vet jag inte.

Men jag tror att den här mannen har nyckeln och att vi tillsammans kommer att kunna göra mig fri.