Ensam
Jag har insett hur ensam jag känner mig.
Ensam i världen.
Och jag förstår inte riktigt varför,
för det är jag själv som tackar nej till mina vänner.
Behöver tid till ingenting, till sömn och till plugg, till vardag.
Men jag behöver tid till fler skratt också.
Det är viktigt. Det är där själva livsgnistan lever och återföds.
Men min ständiga vilja till mer.
Mer av allt.
Är det som fört in mig i den här fållan.
En fålla där jag tvingas att leva avskalat och prioriterat.
Begränsat.
Puss och kram från Bandhagen!
Ar inte skratt vardag? Kan du inte lagga in ett skratt pa en vardag?
Jag forstar din hunger och ensamhet, isolerade mig sjalv forrforra November. Det ar lattare om du vet att det ar for en viss period och att det finns ett slutdatum, da du hoppas att vannerna finns kvar. Men det gor de! Alltid! Annars var de inga vanner.
Sa har kommer en till kram - fran en annan isolant(?). Geografiskt. Puss over polen pa dig!