Den som söker den finner - något helt annat

Jag är på jakt efter en cykelnyckel.
Min cykel står låst i källaren och nyckeln finns....?

Jag har kollat i alla små bös-förvaringar jag kan komma på och har just gått igenom alla väskors alla fickor och veck. Den låg inte där heller.

Däremot låg där ett par utskrivna mejl från en person som jag träffade på Mötesplatsen för nästan 2 år sedan...

Det var fantastiskt vilken kontakt vi fick och jag saknar honom i mitt liv. Hans liv blev för komplicerat för att ha med mig där och nu kan jag väl bara säga att det är lite ömsesidigt: det skulle vara komplicerat för mig att ha två män i livet som jag hyste lika mycket kärlek och respekt för, även om jag känner mig övertygad om att jag skulle ha rett ut det om det blivit så, eftersom den här personen lika mycket var en bror som en potensiell partner.

Jag hoppas bara att han finns därute nånstans och mår bra, bejakar sig själv och är lycklig. Om jag bad skulle han vara med i mina böner, nu gör jag inte det så jag kan bara säga att han i mitt hjärta har en plats för evigt liv.

Det känns väldigt märkligt när jag nu packar ner dessa mejl för att lägga dem i min lilla guldfärgade skattkista av positiv energi som jag har bredvid sängen i det skånska sovrummet.

Jag har fällt en stilla tår, men jag kan inte för mitt liv kalla den för otrohet för den här mannen var till alltför stor hjälp för att göra min väg in i ett förhållande med pågavännen möjlig. Han ställde de rätta frågorna för att leda min process efter skilsmässan vidare. Hans del i mitt liv skall kanske inte överskattas, men heller inte underskattas. Han bara finns med i mitt jag på ett starkare sätt än många andra möten, kanske för att han försvann så abrupt och jag inget kan veta.