Att döma ut
- Vad hade du gjort då?
Var standardfrågan i min uppväxt när jag sa att någon varit knäpp.
Felet med den frågan var att det blev lätt att lägga all skuld på sina egna axlar.
Rättet med den frågan är att det skapades ett sammanhang kring vad som sagts och gjorts.
Genom livet har jag sedan burit sammanhanget på mina axlar.
Det är inte bara det att jag genom att källsortera eller inte källsortera påverkar världen, inte bara det att en använd rösträtt är ett sätt att vidmakthålla ett demokratiskt system, inte bara det att jag genom en köpbojkott kan förändra dåliga produktions- och arbetsförhållanden i tredje världen utan också något mer...
En slags skyldighet att bära mina medmänniskor.
Hjälpa dem att vara goda.
Nu har jag halkat in i ett sammanhang med en problemperson i periferin.
Problempersonen har en bakgrund som gör att han är på minus när det gäller ungefär allt som man hoppas att en människa skall få med sig i sin uppväxt. De som är i min och hans närhet har försökt få upp det på plus igen har misslyckats
och jag har egentligen inte med saken att göra.
Mer än att det rubbar mina cirklar.
Får man ge upp om en människa?
Som det där systemet man hört om:
tredje gången gillt - då blir det utvisning.
Men vad skall man utvisa till?
Tillbaka till fosterstadiet?
Historia kan inte bli oskriven
- inte ens om man inför nån slags retroaktiv abort.
Jag har en vilja att ställa tillrätta.
Men det finns inget som tyder på att jag skulle kunna dyka upp ur periferin och lösa skivan.
Det är ur sådan här vilja som fängelse-flickvänner föds.
Typen: med min kärlek skall världen bli en bättre plats.
Jag kan göra gott.
Och om jag inte kan göra gott?
Om det inte räcker?
Som Kains fråga:
"Skall jag ta vara på min broder?"
Som man underförstått matats med att
JA, daaaaaaaaaah det borde du.
Hur mycket får en människa kosta en annan?
Vart blir tjänsten en björntjänst?
