April 2005 Archives

Glad Valborg!

| | Comments (0)

Om en knapp timme tänder vi brasan på stranden.
jag har under dagen pressat med Vintern Rasat på repeat och repeat igen, så att pågavännen blivit galen, men jag har bestämt hävdat att detta är av största vikt för att trumfa in sommaren.

Vi får se om det hjälper.

Idag har det varit varmt men grått vid sundet.
Och jag har målat lite i källaren, skruvat en Billy
och tvättat fågelskit från balkongmöblerna.

Mitt huvud är nedlagt

| | Comments (0)

... vid giljotinen.

Nu har just sagt att jag vill arbeta fram till den 17 aug.
Den 17 aug kommer sista meningen i det här kapitlet att skrivas.

Det känns som om jag dömt ut mig själv. Kanske har jag snarare tilldömt mig ett annat liv, i spänning, i trygghet, glädje och i kärlek.
Men jag har ju så svårt för uppbrott och avsked.

Jag har bestämt det själv och skulle kunna uppfatta det som att jag har befälet över situationen, istället väljer jag av någon anledning att känna mig som ett offer som just nu knäpper upp kragen för Bödelns skull, för att blotta halsen lite till och göra själva knipset effektivare.

Prioriteringens vikt

| | Comments (0)

"Det som betyder mest
får inte utelämnas på nåd och onåd
åt det som betyder minst"

Goethe

citerad i
"Att leva och verka till 100%"
s. 139

Ett liv tillsammans

| | Comments (0)

Det finns så mycket ledarskap och managementböcker. Det finns så mycket organisationsteori och projekt. Och varje gång jag läser något så tycker jag att det är tillämpbart på så många nivåer.

Den senaste tiden har jag hamnat i ett par radioprogram och en tidskrift där man pratat om kärnfamilj och parförhållandet och hur man kan få det att fungera. En återkommande problematik att förhålla sig till verkar vara den stora förändringen med att man inte längre är så ekonomiskt beroende av varandra. Kvinnorna tar klivet ut och vill ha ett givande yrkesliv samtidigt som männen inte riktigt i motsvarande grad klivit in i hemmet och värnar om att ett givande familjeliv. Generaliserat givetvis, men ändå, det är ju inte så svårt att märka att kvinnor på olika sätt organiserar sig i försök att skapa jämlika förhållanden på arbetsmarknaden, medan exemplen på att män slåss för sin papparoll, rätten till delad föräldraledighet, fördomar kring vem skall ha vårdnaden om barnen efter en separation osv.

En slutsats som jag dragit av mina erfarenheter är att man behöver ha en gemensam plattform för att reda ut en relation. Lite som med ett företag där man stenjobbar med visioner, målsättningar, utarbetande av rutiner som får vardagen att flyta på utan att alltför mycket hamnar mellan stolarna och överenskommelser utifrån de egna behoven, de gemensamma behoven och det man vill uppnå och hur man vill ha det i nuet. Naturligtvis MÅSTE man inte strukturera upp det i affärsmöten med sin partner, men det är inte heller nödvändigtvis fel att sätta sig ner och fundera över sitt gemensamma liv utifrån nån slags SWOT-MODELL om man ni insett att man som mål i sig har att hålla ihop det livet genom.

Det kluriga är som alltid att identifiera vem man själv är, vad man själv behöver för att känna livslust, tillfredställelse och harmoni. Det är oerhört lätt att halka in på hur man tror att det borde vara och vilka känslor som känns lättast att vara stolt över hos sig själv.

En annan sak som jag brottas med är den artikel som jag läste där man beskrev det livslånga förhållandet nästan som ett missbruk av livet självt, som att det är en motsättning mellan att bejaka sin egen utveckling och att ha en livskamrat som följer en hela tiden. Att de olika behoven i olilka faser av livet kräver olika typer av partner. I artikeln i senaste numret av tidskriften Leva nämns också talet tre, en under fasen då man finner sig själv, en då man funnit sig och en då man åldras.

När jag gifte mig en gång i tiden så var det en jobbarkompis som sa "Jaha grattis, men andra gången är bättre" och jag kände mig rätt ledsen över det, för jag kände att för mig så fanns ju bara denna gång.

Nu när jag i och för sig inte står i begrepp att gifta mig, men ändå känner att jag har valt en livskamrat en andra gång så har de där orden förvandlats till ett hoppingivande löfte, och nu skrämmer det mig att det där som jag läste i artikeln skall gå samma väg som det arbetskamraten sa. Men det kan ju behövas ett litet ess i rockärmen om livet bär utför med mig igen.

Just nu känner jag bara vid minnet av skillsmässan att jag nu - liksom då - tycker att det är ett jädra slöseri med värdefull energi som man kan lägga på andra saker. Samtidigt som jag också tycker att allt det tankearbete som skillsmässan förorsakade har utmynnat i att jag är en bättre människa. Det är lättare att leva med mig nu än det var då. Samtidigt så är det alltid det svåraste som finns att leva i en öppen och ärlig relation - så kanske är det inte så konstigt att jag ger mig in på det, min ambitionsnivå ligger ju alltid på det realistiska gånger 100.

Idag skall jag åka hem till Skåne och vara där till på torsdag. och jag är så lycklig för det. Jag inser dock att jag har min egen agenda långt före den gemensamma och det känns ok, men ändå kymigt. Särskilt när jag hör mig själv säga att detta att jag skall få ha tre hela pluggdagar nu är det jag längtar mest efter. Pågavännen skrattade och tackade för den massiva kärleksförklaringen efter att vi inte setts på tre veckor.

Vi får se hur länge han skrattar.

Än så länge är det i alla fall gott om kärlek
och villighet från hans sida att coacha och ta hand om mig.
Och jag som har så svårt att ta emot känner skuld och undrar om jag över huvud taget ger någonting själv.

Jag har en hel del höga murar, men jag döljer det och tror att de flesta ändå uppfattar mig som öppen. Kanske öppnar jag mig rätt långt in, men det som är därinnanför är en hög mur och vad som finns därinne som jag håller så hårt att det aldrig ser dagens ljus, det vet jag inte.

Men jag tror att den här mannen har nyckeln och att vi tillsammans kommer att kunna göra mig fri.

Lossa på knuten man slagit på sig själv

| | Comments (1)

Jag har inte läst böckerna om Flow, men jag har associerat fram bilder i mitt huvud och tycker att det låter rätt gott att liksom hitta ett flöde att följa med i. Lite som att ligga på en luftmadrass ute på sjön och småguppa lite dit vinden för en i världen.

Jag har hört tankarna - som i feng shui - att om man litar på världen och livets inneboende kraft och är tydlig i sina behov så kommer universum också se till att understödja och tillfredsställa en. Lite som i det där uttrycket; var försiktig med vad du önskar dej - du kan få det!

Om det är man själv som söker upp eller världen som möter upp och ens egna perseptioner ser nya saker låter jag vara osagt. Men jag vet att jag själv mår bäst av att slappna av lite och att allt har en underfundig förmåga att liksom bara lösa sig. Mycket därför att man klarar det man måste klara, men också lite som Faith Popcorn skrev i en av sina framtidsrapporter att de farhågor vi har om framtiden aldrig kommer att besannas för vi kommer aldrig att låta det gå hela vägen åt helvete utan istället söker vi alltid nya vägar och lösningar som leder oss vidare eftersom överlevnad är vår främsta instinkt.

Har sedan igår tagit ett djupt andetag och insett att det omöjliga är omöjligt. Att jag behöver strukturera upp och ta befälet innan jag går in i väggen. Sådär som Kristina Lugn uttryckte det i Sommar-programmet i somras: Om man är på väg in i väggen måste man börja leta efter en dörr!

Och när jag väl stannade upp och började spana efter dörrar så är det som att flera öppnats för mig. Nu gäller det för mig att stå kvar här i andetaget och inte genast rusa runt runt för att kika in i alla dörrar.

Det säger väl sig själv att lösningen finns i att ta det lite lösare, istället får jag lätt det där krampaktigt fasthållande i kontrollbehovet när en liten knut uppenbarar sig i min tillvaro.

En pusselbit till

| | Comments (0)

Jag samlar pusselbitar inför flytten.
De är av de mest märkliga slag. Men det känns rätt gott när de faller på plats.

De som jag nu söker efter har följande former:
1. Slippa tapetsera om ett sovrum
2. Ha tid till allt jag vill hinna innan jag flyttar
3. Sätta ett datum för flytten.

Fick just en bit till nummer 2:
Ringde A-kassan för att höra vad en tjänstledighet skulle göra för min ersättningsnivå. Och fick svaret att det i alla fall inte var något gott. Så det lutar mot att ånga på i 150 fram till flytt för att sedan eventuellt istället ha 150% ångest för att man inte har något jobb att gå till. Livet är en paradox.

Ägnade mig lite åt nummer 1 igår och skall fortsätta idag:
Det har alltså blivit fläckar på tapeten eftersom jag inte kostat på mig en sänggavel och tapeten verkar vara överkänslig. Det är brunt och det är inte vackert. Och jag har varit inne på att tapetsera om, men inser nu vilken tid ett sådant projekt tar (men låter jag Svenska Bostäder göra det så kostar det 3000kr). Därför började jakten efter husmorstips. Förra veckan sa en jobbarkompis att vinäger och ättika var bra mot/för allt och även rengöring. Det luktade ättika i hela sovrummet - men fläcken den var kvar. I en husmorsbok jag hade hemma gavs tipset att trycka en boll vitt bröd mot fläcken. Det gjorde jag igår och fnissade för mig i själv vid tanken på hur detta egentligen såg ut. Jag tyckte lite att fläcken kanske kanske blev bättre, men när jag reste mig upp igen så var det absolut ingen skillnad.
Så ikväll följer nästa tips i boken, mycket avancerat i flera steg:
- Värm fläcken med hårtork
- Lägg på en absorberande trasa eller läskpapper
- Stryk med strykjärn
- Upprepa
- Och avsluta med lite rödsprit.
(jag återkommer med rapport)

Vill ÄGA

| | Comments (2)

En sån här ram skulle jag vilja ha. Kommer inte att ha tillräckligt med vägg för att sätta upp alla foton jag vill ha nära tillgång till.

Ljuv hämnd

| | Comments (0)

I senaste numret av PC för alla tipsar man om ett sätt att spamma spammarna knepet är att länka till Spampoisons sida och därmed låta spamspindlarna få med sig en oändlig slinga oanvändbara adresser. Mer info finner du här.

Kurs i kärlek

| | Comments (0)

Jag lyssnar på radio om förebyggande familjerådgivning. Att man lär sig konflikthantering innan ett förhållande gått för långt i utförsbacken och inte går att rädda. Metoden kallas för Prep och hittar lite mer om metoden här

CV som rockar lite gött

| | Comments (1)

Jag har i helgen även fått ihop en uppdaterad CV. Och det har varit en del pyssel för sist jag skrev en var 98 och allt som är intressant att visa att jag gjort har jag gjort efter det.

Men nu är den klar.
Och det känns skitbra!
Mycket för att det liksom mejlsar fram en annan bild av mig själv att se den där uppställningen av konkreta fakta kring mitt liv. Privat brukar jag göra listan som en CV över olika kärleksrelationer. Detta lärde jag mig av det och detta upplevde jag och si och så länge varade det. Men det karriäraktiga har jag liksom inte haft nån riktig bild av, mer än att jag liksom inte blivit miljonär och inte verkar ha några utsikter att bli annan kung än den i baren - en omgång.

Jag har ju gjort massor!!
Och roliga saker!!
När jag läser det så blir jag himla nyfiken på att träffa mig...
... hoppas nu bara att nån arbetsgivare känner likadant.

På sikt ska jag veta både in och ut.

| | Comments (0)

Just nu sitter jag med tre inspirerande böcker framför mig.
De innehåller bara sådant som är så intressant att det vattnas i munnen på mig, men inte desto mindre... Det låter sig inte göras på en helg så här...

Problemet är inte att jag skall ta mig igenom böckerna, utan att de skall ta sig igenom mig. Bli till mina ord, min plattform och utgångspunkt. Den processen är fantastisk, men den kräver förutom intresse också ... just det... tid.

Fråga en mamma

| | Comments (0)

Det finns en tjänst som heter Fråga biblioteket men det borde finnas en som heter Fråga en mamma, jag har inte provat Fråga biblioteket men varje gång som jag - när jag bodde hemma - frågade min mamma om något som jag inte hittade så brukade hon ta två steg in i mitt rum och lyfta på ett papper (som jag tyckt mig lyft på 10 gånger) och där låg det.

Att jobba på bibliotek utbildar en faktiskt rätt mycket för mammarollen inser jag just, för det där händer nån gång i veckan: "Jag har tittat på hyllan, men jag ser den inte där" och jag lyckas svara med ett par steg och en snabb skanning av hyllan och kan sedan med en smidig armföring dra ut boken och riktigt känna hur det svider i låntagaren. Jag vet aldrig riktigt vad jag skall säga i sådana där lägen. Jag får kontakta Fråga en mamma för att få svar kanske...

Igår efter all cykelnyckelsletning for jag in en snabb till stan för att fika med en kompis och hennes mamma som var på besök från Saltön(Skaftö alltså) och vad passade väl bättre än att fråga dessa två mammor om vart cykelnyckeln kunde finnas. Den kan ligga i soporna, var det snabbaste svaret, och jag tror att jag skall ta fasta på det för varför inte? Det var minst 3 år sedan cykeln användes, sedan dess har det rört sig inom hemmets väggar där jag nu sökt på alla ställen jag kan komma på, jackor, väskor och små burkar med småbös...

Innan jag helt ger upp skall jag
1. Det jag just gjort: Blogga om det så att nån annan mamma out there kan få chansen att tipsa mig om sökvägar.
2. Dubbelkolla det andra förslaget jag fick - att den sitter kvar i låset. Det som talar mot det är att jag till skillnad från rådgivaren INTE bor på Skaftö, men man vet aldrig... Eftersom det bara är 12 lägenheter som har tillgång till cykelrummet så vore det ju en lösning att chansa lite där. Cykeln är visserligen i 1000-kronors klassen, men inköpsåret var 1984 så jag kanske har tagit ut svängarna lite.

Den som söker den finner - något helt annat

| | Comments (0)

Jag är på jakt efter en cykelnyckel.
Min cykel står låst i källaren och nyckeln finns....?

Jag har kollat i alla små bös-förvaringar jag kan komma på och har just gått igenom alla väskors alla fickor och veck. Den låg inte där heller.

Däremot låg där ett par utskrivna mejl från en person som jag träffade på Mötesplatsen för nästan 2 år sedan...

Det var fantastiskt vilken kontakt vi fick och jag saknar honom i mitt liv. Hans liv blev för komplicerat för att ha med mig där och nu kan jag väl bara säga att det är lite ömsesidigt: det skulle vara komplicerat för mig att ha två män i livet som jag hyste lika mycket kärlek och respekt för, även om jag känner mig övertygad om att jag skulle ha rett ut det om det blivit så, eftersom den här personen lika mycket var en bror som en potensiell partner.

Jag hoppas bara att han finns därute nånstans och mår bra, bejakar sig själv och är lycklig. Om jag bad skulle han vara med i mina böner, nu gör jag inte det så jag kan bara säga att han i mitt hjärta har en plats för evigt liv.

Det känns väldigt märkligt när jag nu packar ner dessa mejl för att lägga dem i min lilla guldfärgade skattkista av positiv energi som jag har bredvid sängen i det skånska sovrummet.

Jag har fällt en stilla tår, men jag kan inte för mitt liv kalla den för otrohet för den här mannen var till alltför stor hjälp för att göra min väg in i ett förhållande med pågavännen möjlig. Han ställde de rätta frågorna för att leda min process efter skilsmässan vidare. Hans del i mitt liv skall kanske inte överskattas, men heller inte underskattas. Han bara finns med i mitt jag på ett starkare sätt än många andra möten, kanske för att han försvann så abrupt och jag inget kan veta.

"Begreppet bildning har från sin historiska uppkomst utvecklats ifrån huvudsakligen två aspekter. Ordet 'bildning' kan associerad till 'bilda' och 'bild'. 'Bilda' har att göra med människans aktiva skapande av sin egen personlighet och ligger nära orden 'skapa' och 'forma'. 'Bild' ligger däremot nära 'förebild'.
Dessa två delar har sina motsvarigheter i hur vi kan uppfatta bildningens sammansatta karaktär. Sett ur ett perspektiv kan bildning uppfattas som en fullkomligt fri utvecklingsprocess som människan genomgår under sitt liv, utan avseende på förebilder och mål. Sett ur ett annat finns det genom den historiska utvecklingen skiftande meningar om olika former av förebilder och mål för vartåt bildningsprocessen skall leda.
Under vissa skeden i historien uppfattas bildning övervägande som en fri, oändlig process, under andra som en målinriktad process med klara förebilder och klart utstakade mål. Även i vår tid finns båda tendenserna.
(...) ...bildning [har] fungerat som ett dynamiskt inslag i samhällsutvecklingen när båda dessa delar av begreppet funnits med. Det betyder att i de skeden då bildning uppfattas och hanteras som en dynamisk helhet, sammansatt av båda dessa inslag, så verkar bildningen som en levande företeelse i kultur och samhälle."

Skriver Bernt Gustavsson i Bildning i vår tid, s. 16f

Nollsummespel

| | Comments (0)

Jag vill gärna komma isäng i tid för att känna mig i balans och bra.
Jag vill gärna INTE vara ute i sista sekunden för att känna mig i balans och bra.

Jag lyckades deklarera i god tid! Hurra!
Men jag gjorde det halv två i natt, vilket gör mig aningens seg i huvudet idag.

Inget gott som inte har nått ont med sig och vice versa.
Hittade en massa papper som jag borde haft koll på tidigare när jag satte mig igår. Gott att jag fann dem nu, men det ger mig en hel del att ta i. Som tex meddela a-kassan att jag bytte arbetsgivare 2002. Sånt skall man sköta bättre tycker jag, men mina sorterade papper sitter fint i pärmarna så lite lite nöjd kan jag ändå unna mig att vara tycker jag.

Att inte jämföra sig

| | Comments (0)

Nyckeln till ett harmoniskt liv verkar vara att inte jämföra sig med andra.
Att mäta sig utifrån sina egna förutsättningar och förmågor.
Men det är sååå in i ** svårt.

Kanske för att det redan från barnsben inpräntas i oss från våra föräldrars oroliga blick eller stolta röst med vännerna.
- Min lille Ludde går redan
- Hmf
- Lilla Ida är så duktig och gör allt på pottan nu
- HRMF

Hörde i påskas en reflektion i påsktid på radion om att det är gott att vi alltid försöker göra det bästa, men att det är ett elände att så fort vi hittat nått som funkar för oss även måste försöka övertyga alla andra om att gå samma väg.

Igår pratade jag uppsats med pappafar i telefon. Han handleder en doktorand på sluttampen, så han är i samma branch fast från andra sidan. Och så undrade han varför jag inte utnyttjat honom. Han kan ju vara till hjälp, korrekturläsa osv.

- Jo, sa jag och kände att jag rodnade, jag har allt tänkt det, men det är inte tillräckligt bra ännu!
- Bra! stönade pappa, ÅHH man tror alltid att alla andra gör allt så himla bra. Om du bara visste hur mycket skit jag läst. Alla andra är inte bättre. De är oftast sämre.

Oj.
Visst känns det ändå gott att jämföra sig så länge det utfaller tills ens fördel.
Men låt inte den sötman bedra dig.
Det är bara tomma kalorier som gör dej pösig utan innehåll.

Konstatera bara att du duger och är bra just för att du är du och försöker det bästa du kan och förmår.

Kärlek och rädsla sitter i samma båt

| | Comments (0)

Pappa har haft flimmer igen i veckan och varit inne på Sahlgrenska och fått sig en kyss. Trots detta bakslag är humöret på topp. Han har verkligen fulländat konsten att peppa sig själv och tro på livet och framtiden. Det är så fantastiskt att se, jag menar i min barndom var det ungefär världens undergång om han inte hittade tofflorna och nu är det plattan i botten och klackarna i taket - vad gäller humöret. Kanske är det bara så att verklighetsuppfattningen brister, i vilket fall fortsätter han att vara min idol. Och jag är så rädd att förlora honom.

- Va nu rädd om dej, sa jag.
- Jag måste ju kunna GÖRA något! sa han i telefon igår.
- Nä, huvudsaken är att vi får ha dej kvar, tyckte jag, det räcker att du sitter på en stol och ser glad ut!

Egoistiskt av mig.
Så där egoistisk som kärlek blandad med rädsla kan vara.

Räkna fel med mina pengar

| | Comments (0)

Det skall genomföras en räkning av hemlösa.
Morgan Johansson, vår minister, skall uppdra räkningen åt socialstyrelsen och fick i radio just språka med "dem i branschen". De hade invändningar som att det finns människor som inte har något med myndigheterna att göra och därför inte kommer att bli räknade. Och de ideella organisationer som man tänker ta hjälp av i räkningen menar att en del hemlösa dyker upp med flera månaders mellanrum och därför kommer många inte att ingå i räkningen/undersökningen eftersom den kommer genomföras under en kortare tidsperiod.

Och Morgan svarar:
- Vi får ta de här invändningarna sedan när vi har resultatet att utgå från.

Resultatet på frågan om hur många hemlösa det finns?
Nej, just det, det kanske inte blir det man kan säga något om.

Jag vet inte hur jag skall uttrycka detta på ett vettigt sätt. Jag sitter som en fågelholk här och medan min hjärna mal med tankar som: tänk om jag skulle vänta med att ta reda på om min metod verkligen mäter det jag tror mig mäta tills efter min D-uppsats är klar! Det skulle inte bli godkänt. Det skulle kanske kunna gå att ordbajsa sig ur det med diverse avgränsningar och ändringar av frågeställningen i efterhand osv men... det där är ju en fjuttig D-uppsats i världshistorien, utan ett underlag för hur 9 miljoner människors gemensamma budget skall fördelas, och det hanteras som en lek med människors liv. En insats som kunnat läggas på något annat sätt för att nå målet att människor skall kunna veta från en natt till en annan vart de skall sova.

Vad är meningen med detta?
Jag blir stum.

Det finns ju faktiskt en kunskapsbas i det här landet som vi alla är med och finansierar just för att man skall kunna veta saker och kunskapa nya sammanhang. Om det hela inte används ens på den högsta nivån så är det meningslöst att över huvudtaget ha en statsfinansierad akademisk värld.

Detta enda ord jag finner för detta är:
Men HALLÅÅÅÅ!
(inte så akademiskt uttryckt kanske,
men man får prata med ministrar på ministrars vis och med lärda på latin)

Man vill ju inte vara dum

| | Comments (0)

Ett förstahandskontrakt i Stockholm.
Det är inget man bara släpper.
Och eftersom ingen "bara släpper" ett kontrakt så finns det heller inte stor chans att få ett. Folk utelämnas till att hyra i andra hand.

Det kostar extra.
Det kan kosta svart.

Det finns pengar i den här svängen.

Och jag är dum om jag inte passar på.

Men jag har faktiskt ingen lust.
Ingen lust att vara med i detta system.

När jag pratat om vad en andrahandsuthyrning innebär så inser jag dock att jag kommer att sitta med en hel del risker på halsen. Redan nu är det ett rum som troligen behöver tapetseras om och om man inte kan göra det själv så kostar det drygt 3000. Jag inser ju vad det lätt skulle komma upp till om nån hyresgäst skaffar katt eller gör något annat oförståeligt (som cocacola-krig kanske som jag och x:et hade i förra lägenheten). Det går ju inte gardera sig för att det skall ske, bara att gardera sig för kostnaderna...

Det bästa vore ändå om någon riktigt riktigt bra och skötsam hyrde lägenheten.

Det näst/allra bästa vore att skita i att hyra ut den och vara smart och istället säga upp den,
helt enkelt bränna skeppen och dra vidare.

Det skulle jag må bättre av, men vad är det värt...
För går det åt pipsvängen vet jag hur stark den där onda balrog-rösten inom mig kommer låta: Du borde vetat bättre!

Och hittills har jag aldrig kunnat drämma den i huvudet med nått coolt tillhygge och säga - haha jag visste bättre, men jag fullkomligt sket i det. OCH DET är jag STOLT över!!

HAGEL!!

| | Comments (0)

Bisarrt och orimligt väder.
Detta har jag ICKE varit med och bestämt.
OCH LITE VITT lägger sig också!!
USCH!
eller som det heter på Robinsonspråk: Skämmes ta mig faan!

Och ta mig tusan om inte det hjälpte,
detta ihop med att chiifen öppnade fönstret och hytte med näven.

Ordningen är återställd.

Det finns ju annat

| | Comments (0)

... än Göran Persson.
Säga vad man vill men det finns väl två väldigt tydliga aspekter av hans liv just nu. Han är
... en person med ett förtroendeuppdrag.
... en person med arbetsbörda

Varför gläfser alla journalister som galna hundar för att han reflekterar över den situationen.

Är vi verkligen så hungriga på en stark ledare som pekar med hela handen - alltid? Som aldrig visar mänskliga blottor?

Exakt vem skulle en sådan person representera i vår representativa demokrati? Vem av oss är sådan?

Jag tycker att det finns något djupt skrämmande i den här mediarapporteringen. Och jag tycker att det finns annat som behöver vår uppmärksamhet mer.

Vårtecken

| | Comments (0)

Nu när borstas gruset bort på gatorna och vitsipporna huttrar i skuggan vet man att det äntligen är vår och vad passar bättre då än att fundera över cykelköp?

Här är ett tips hämtat från cykeltidskriften Hjulridt 1897:

"Låt icke narra er att köpa någon kulört maskin. Den kulörta lacken håller sig icke så bra som den svarta och ser icke på långt när så prydlig ut."

Fåret

| | Comments (0)

Läste Catharinas ord om Gudsbilden med herren som vår herde.

Jag tror att den bilden lever starkt i mig.
Och att den herden sett olika ut genom mitt liv.
I grunden har den varit trygg och positiv.

Men ett litet barn blandar lätt ihop sina föräldrar och Gud.

Och på mina strövtåg fanns alltid en final där någon varit orolig och grät.
Och jag borde ha vetat bättre och hade ju gått och sjungt och upplevt världen på egen hand i köpcentrumen helt utan en omtänksam tanke på att någon kunde ta skada. Ond? Skall fåret ta vara på sin herde? Hur skall en fårskalle klara det som måste klaras för att man utan herden är totalt chanslös?

Sedan har jag prövat hur långt jag kan gå med herdens tålamod, överinseende och kärlek i behåll. Det finns alltid mycket skuld i varje steg, man kan också uttrycka det som att den omtänksamma tanken infunnit sig. Inte ett steg kan jag ta utan att undra om herden gråter.

Och samtidigt. Har jag ändå gått, med skuld och i försvarställning, men jag har sökt ströva, försökt leva.

Jag har gjort mig mycket illa i hopp om att herden då skall gripa in och bli synlig för mig. Och i fruktan att herden skall överge mig, lacka ur och slakta mig före kvällen. Rätt åt mig.

Herden har aldrig sprungit efter mig, aldrig fångat upp eller försvarat mig.
Och man kan undra om det finns nån herde, om han uteslutit mig ur skocken för min självsvådlighets skull. Men alltmer uppenbarar sig svaret för mig. Herden är trygg med mina strövtåg, inget jag gjort eller tänkt har varit anledning att utesluta mig. För skocken kan inte utesluta. Skocken kan virra och splittras och vilsna, men herden ser, överblickar och vänder oss (nästan)obemärkt tillbaka så att vi tror att vi valt det själv. Så att vi alltid har chans att välja själv. Ett får är ett får även om det vandrar själv en stund, men visst ser man på alla herdebilderna att det är det lilla lammet i herdens famn som alltid verkar få den största kärleken, den som inte går - den som sig tydligt tyr. Inte konstigt att man försöker forma sig som ett ullegulligt lamm när man känner sig liten eller i behov av extra omtanke och kärlek, men farligt nära den Lolitakult som idag verkar råda när man vill vinna ett hjärtas gunst. Och tvåsamhet.

Så lätt att hålla sig lammlikt ung och ansvarslös då vi längtar efter att få vara i våra kroppar, känna och kännas, beröra och beröras istället för att undra hur det egna jagets kropp tar sig ut för andra. Det är herdens känsla vi vill åt inte hans blick. Och hur många gånger har jag inte strävat efter det ena i tron att det skall ge mig det andra.

Men när jag nu irrar och förhåller mig till herden, som ett objekt istället för ett subjekt så känner jag någonstans inom mig att frågorna (Är jag rätt? Är jag på rätt väg?) möts med en lugn varm (välsignande?) hand. Och herden är inte längre någon utanför mig som alltid följer mina steg, redo att bedöma, döma. Herden är inte heller någon som är med mig i bemärkelsen vandrar bredvid mig. Ett uns herde finns inbyggt i mitt navigationssystem. Man skulle kunna tolka det som att vad jag än gör så är det rätt, men det är för mycket för en människa att bära, det blir liksom inte helt sant i alla lägen utan mer förmätet. Istället kan man se det som att herren är min kompass, och det betyder inte att intet skall fattas mig i livet - bara att jag begåvats med en underlättande förutsättning. Att vara en del i skapelsen.

Ibland frestas jag att tro att det är jag som är själva herden, jag vallar runt mitt liv i de frenetiska försöken att få allt att hålla ihop. I det panikartade sökandet efter närhet där närheten egentligen redan finns. Närheten äger vi i det att vi är del i allt, tillhörande och ägande av sitt eget nu.

Bäbis-sug

| | Comments (0)

Förra veckan träffade jag tre ytterst minderåriga inom ett och samma dygn.
De var alla ljuvliga.
Så där så att man bara vill hålla, känna, lukta.

Nämnde dem för pågavännen. Och vi kom att prata om ifall män och kvinnor är olika när det gäller detta. Han tycker också att det är rart med bäbisar, men det uppstår liksom inget sådant där fysiskt behov när han ser en.

Sedan drömde han att vi fick trillingar. Och det hade varit skrämmande även om det funkat förvånansvärt bra. Detta är den första dröm som han berättat om, han brukar inte minnas dem. Och han var rätt bestämd, om han får bestämma så blir det inga trillingar.

Och jag låter gärna honom bestämma i just det här fallet! ;)

Hur blir om när?

| | Comments (0)

Det är mycket att landa i just nu, därav sådana där långa reflektioner som igår.
Drömmer mycket om nätterna och försöker ta mig samman om dagarna.
Det konstiga är att jag inte kan ta på vad det är som skulle vara så komplicerat med det som händer. Bara det att jag inte längre kan undvika min vanliga roll att fly ansvar och tro att saker bara händer. Jag konfronteras nu med mitt eget kontrollbehov. Och det är skrämmande starkt.

Det är, som pågavännen mycket riktigt påpekade i morses, inte så att jag aldrig fattat några beslut förr. Du har ju flyttat till Stockholm och du har gift dej.

Det är klart, men jag gjorde det inte samtidigt. Och vad gäller flytten var den inte så definitiv den gången. Med äktenskapet så var det delvis ett naturligt steg i sambolivet och tankarna kring kommande familjebildning för mig och delvis ett övervägande kring vad jag trodde mig om att kunna lova. Jag var 24 år och tänkte mer i termer av sexuell trohet än i termer av livskamrat att ha utrymme att utvecklas och växa i ett liv tillsammans med.

För mig är det inte längre frågan om OM jag skall flytta utan när.
Det där OMet har stegvis blivit utsuddat och något jag står för, men det är inte lätt för jag vet att det kommer att innebära att en massa människor inte längre kommer att kunna finnas i min vardag på samma sätt som idag. Jag vågar inte heller på allvar bolla allt med dem eftersom jag skäms över att jag lämnar dem. Jag saknar trovärdighet om jag säger att jag inte vill lämna dem men ändå gör det. Faktum är ju ändå när man hårddrar det att jag prioriterar något annat över tiden i närhet med mina vänner. Det känns krasst och hårt och jag vill inte på något sätt stå för det. Mina vänner är viktiga för mig.

Det är när NÄRET bestäms som jag blir tvungen att stå för detta fullt ut.
Och kanske är det mest det jag bävar för.
För jag vill verkligen välja,
men jag är inte särskilt förtjust i att välja bort.

Jag och Gud - bara så

| | Comments (0)

Var dig själv! hur många gånger har det klingat från svaren till osäkerhetens frågespalter.
Älska dig själv, det är en grundförutsättning för att älska andra. Eller som Bibeln uttrycker det Älska andra så som dig själv.

Skall man lyda råden så skall man inte bara vara sig själv, man skall också tycka om det man ser. Mycket begärt.

En annan sak som är en grundförutsättning för dessa båda tycker jag är att känna sig själv. När man känner sig själv, vet man vem man är och vad man kan. Man kan leva och vara, utifrån de förutsättningar man har och behöver inte längre ständigt jaga efter de mål man satt upp på fel premisser och som kanske egentligen inte ens är mina.

Hur vet man vad som är den rätta nivån av utmaning?
Den som utvecklar en vidare, tänjer ens gränser och vidgar ens vyer ELLER den andra galna, som antingen är en dom till misslyckandekänslor eller till ett alltför torftigt liv utan drömmar, planer och utveckling.

Någonstans är det kanske så att man inte föds människa, att det är något man blir. Och det är svårt. Det handlar om att inte alltid göra det lätta. Det handlar om att följa sina egna övertygelser och vägar och samtidigt stanna och lyssna. Jag hörde en fantastisk predikan i söndags, den kom som en befrielse när jag pluggade in hörlurarna i X2000-radion. Prästen sa att vi så lätt följer tidsandan eller håller fast vid en princip eller låser fast oss i en förutfattad mening.

Men att vi om vi skall följa kärleken måste göra mer, vara mer, våga mer.
Kärleken är impulsiv, sa prästen.

Att följa hjärtat är således, som jag tolkar det att släppa kontrollen. Att låta det flyta. Att frångå regler när de är fel och hålla i dem när vi behöver dem. Men hur kan vi förhålla oss till detta när vi ju alla kan göra så olika val och vi är så måna om att vi skall kunna lita på vad andra gör att vi riskerar att tro att en struken regel skulle vara som en förlorad ryggrad. Utan regeln kan vi inte veta om vi kan lita ens på oss själva.

Jag tänker på det i så många sammanhang.
I stunderna där jag inte vågar tro.
I stunderna när jag ser människor fara illa.
I stunderna då det känns som att världen är påväg fel med oss vilsna ensamma som inte har något sammanhållande kitt utan alla försöker uppfinna hjulet var och en på sitt håll. Det är onödigt, men det värsta är att vi samtidigt upplever varandra som hot.
Jag hör politiker prata om reglerna för människor att få vara på den del av världen som vi kallar vår, Sverige. Det behövs tydliga regler, säger en, annars kommer alla att hota oss, stjäla från oss och göra oss illa. En annan säger att medmänsklighet behövs mer än principer. Ingen regel är värd att offra en människa för.

Är det så?
Finns det principer som är mer värda än ett människoliv?

Och blir svaret annorlunda om man istället frågar:
Finns det principer som är mer värda än just mitt - eller ditt - liv?

Rädsla eller kärlek.
Ofta är jag vilsen
Vilsen trots att jag har det så klart för mig.
Kärleken är det goda, är Gud och det som jag vill skall sjunga över världen.
Men hur skall man veta vilket som är vilket?
Är jag rädd för att jag inte vill förlora kärleken?
Är jag villig att leva i en kärleksrelation för att jag är rädd för ensamheten?
Ja, ni hör, skillnaden är så hårfin att den nästan är meningslös.

Om det inte fanns ett behov av att finna en mening just i detta.

Är det något som jag lärt om mig själv, om jag skall betrakta mig med en stunds genomträngande ärlig blick, så är det att jag inte är god. Att jag vill väl innebär inte att jag gör väl. Att jag tycker att man som princip skall vara ärlig och ha största respekt för sina ordval innebär inte att jag själv alltid gör det.

Min definition av god är kanske snäv, men jag tror inte att jag är ensam om att ha en så snäv definition att jag inte kan leva upp till den. Kanske är det just det som är själva grejen. Att vara en god människa är kanske att vara människa, en människa med fel och brister, en människa som strävar efter att bli bättre.

Jag vill bli den bästa Linda jag kan bli.
Lite som fröet som växer till en blomma.
Jag vill gärna matcha min formtopp med soluppgångens rytm, för det är då det verkligen är fantastiskt att se de utsträckta kronbladens alla färger spela i solens sken och vindens lek.

Jag är så oerhört stolt just nu.
Så stolt att det gör mig förlägen,
för jag har aldrig sträckt på kronbladen så här förrut.
Jag är så otroligt lyckligt lottad,
Jag är så rik på förutsättningar.
Mina drömmar går i uppfyllelse

och ändå
eller kanske just därför,
har jag aldrig unnat mig att vara räddare än nu.

Som om jag är på väg att spränga ljudvallen och inte vet om sådant går att överleva. Och jag mår lätt illa för ljusets hastighet är för mycket för mitt begränsade balanssinne.

Är jag gjord för denna lycka?
Är denna lycka för mig?
Och vet jag över huvud taget om det är lycka?

Det är en så otroligt spännande fas.
För allt det som är jag, kan bli jag och har varit jag
har mött en livskamrat.
Och han är olik mig och lik mig.
Han är trygghet och lugn.
Där jag ser problem, ser han utmaningar.
Där jag undrar om jag gillar att skapa mig problem
ber han mig luta mig mot honom för han gillar att lösa dem.
Vi kan vara som en evighetsmaskin tillsammans,
med en ständig växelverkan av liv, lust och fundering.
Idéer och förverkliganden. Arbete och vila. Skapande och omskapande.

Och för första gången ser jag i överdriven tydlighet,
mig själv.
Hur lite jag kan av att ta emot kärlek,
hur mycket hans blick betyder för min självbild.
Som om jag finns i betraktarens öga.
Och mitt i allt det där offerlika beroendet
så blir jag arg.

Och jag tror för en gångs skull inte att det är en befängd försvarsställning mot rädslan, utan kanske är det helt enkelt det som är jag, ilskan. Det kanske är just den som visar att jag är något mer än bara en spegling i betraktarens öga. Och stryker man det faktum att jag är lyckligt lottad som är så starkt älskad av någon. Inte stryker kanske, men bortser från det ett kort ögonblick, så kan jag avslöja...

Jag är inte särskilt lycklig just nu.
Det är en svår tid.
Jag vill för mycket.
Vill så mycket att jag inte längre vet om det är jag som vill det.

Som när jag vaknade i söndags morse och mina första ord var
"Gud vill inte att jag skall åka till Stockholm idag"
Och det VAR SÅ.
Pågavännen skrattade och sa att det verkar som att SJ är mäktigare än Gud.
Det kan jag inte gå med på, men jag vet att jag inte heller skulle ha kunnat stanna kvar och strunta i jobbet och tro att mitt samvete skulle underhålla min nattsömn.

Jag kan inte finna någon regel att följa, ingen ledsagare eller vän.
Jag har bara mig själv.
Och en brytningstid att rida ut.

Det är klart att jag kommer klara det.
Men jag tycker att det är svårt.
Betänk att jag velat flytta från Stockholm i åtta och ett halvt år utan att lyckas eller funnit att tiden eller omständigheterna varit rätt. Det är lite chockartat att plötsligt inse att jag faktiskt kan ta befälet här.

Att jag kan liksom trycka på knappen när som helst nu

och allt förändras.

... och ändå inte.

Fångad? när jag simmade lugnt

| | Comments (0)

Idag simmade jag före jobbet vilket gjode att jag kom lite senare än vanligt. Men inte så sent att det fanns anledning till oro.

Men det hade inte hindrat min chef från att ihop med jobbarkompisen ha målat upp vad som kunde ha hänt därnere i Skåne i helgen. Chiifen sa att han varit orolig för att något i stil med "inte utan min dotter" skulle ha hänt.

..men nä-hä-rå...
Jag är så välbehållen och lycklig så

Piffig Steffanie

| | Comments (1)

Igår ringde pappa.
- Du... gå in på www.svt/vastnytt! sa pappa
- Säg inte vad det är (hör jag mamma i bakgrunden)
Jag hörde men förstod att det var nån hemlighet om nån som varit på tv.
- Du måste hitta det där, för vi såg det just, sa pappa, när datorn väl startat upp sig och sidan laddat, det är en intervju
- Säg inte mer (sa mamma i bakgrunden igen hemlis-fnissande).

- Jaa, Steffanie!

- Ja, sa pappa, hon pratade om podcasting och hon såg väldigt piffig ut!

Så nu kollar jag på intervjun och kan bara hålla med pappsen, hon är piffig den bruden!

Svart är en färg

| | Comments (0)

Jag har själv både svarta byxor och svart tröja idag och jag känner mig inte fel klädd bara för att reklamen om Nogger Black synts på annonstavlorna i stan.

Svart är i sig inget värderande ord bara ett beskrivande. Och därför kan jag inte förstå eller undvika att fascineras över detta med Noggerdebatten. När jag själv såg reklamen så tänkte jag mest: "Oj en ny smak, den vore kul att prova", men andra har reagerat på annat sätt. Läs mer till exempel här och här

En länk till Marx-citat - Groucho alltså

| | Comments (0)

"Ice Water? Get some Onions - that'll make your eyes water! "

"If I held you any closer I would be on the other side of you. "

Tjuvlyssnade på t-banan

| | Comments (0)

Igår när jag for hem hörde jag följande på släpig stockholmska, från mannen bakom som pratade mobil:

- Jorå, den hänger kvar
- 4-5:e månaden ere väl nu, ser ok ut på ultraljud o allt vare heter.
- Hon ångar på. Verkligen, som en ångbåt
- Närå, de e inge fel på henne
- Juli augusti. I skiftet där blire nedsläpp

Upp till kamp för 4-åringarna

| | Comments (0)

Nyheter på radio.
Känslig fråga.

Väldigt många svenska 4-åringar är överviktiga enligt undersökning.
De har mätt och vägt alla fyra åringar i (jag tror det var) Öebro län.
Räknat ut BMI och ploppat in i normalkurvor.
Fyraåringarna är fetare nuförtiden.
Vad skall vi göra?

Min egen självbild som tjock vet jag precis när den började.
Jag var 5.

Jag var på sjukhus för att jag skadat mig och det var prat om ifall jag behövde sy. Jag skulle ligga på en brits medan de kikade på mitt blödande sår. En sjuksköterska som såg snäll ut log och sa att jag var en knubbig tjej. Hon menade inget illa, vad jag kan bedöma, men jag förstod varken då eller nu egentligen vad hon sa eller varför.

Min fråga är förstås frågan kring nyansering i hur forskningsresultatet används. Om en fyraåring väger 60kg eller så så bör man sända hela familjen på en omfattande hälsosatsning som sjukvården inte har resurser för. Om man är så tjock att man inte orkar leka som 4-åring så är otroliga värden och självbilder på väg att gå om intet. Och det är viktigt att agera.

Men som tjockis själv så kan jag bara säga att det inte finns något som jag kan bedöma som svårare än att vara nära en tjockis och försöka hjälpa. Att stoppa en när begäret är som störst är visserligen för ens eget bästa - men kommer aldrig att tas väl upp. Nyanserna i tonfall och hur man gör/säger det är avgörande.

I min bekantskapskrets finns det få som inte funderat på sin vikt. De där kilona på vågen som egentligen är ointressanta. Ofta sänker fixeringen vis siffran livskvalitén mer än det fysiska hälsoläget. Men ändå är det så att vi lever i en tid där de som någon gång bantat eller hört om bantning fortfarande förknippar den med att äta LITE (dvs en överviktig som äter ett äpple är misstänkt, för att inte tala om ifall man äter en efterrätt av samma storlek som de andra på en bjudning) och gärna skall man ha nån diet i form av att man hört nån som gått ner JÄTTEMYCKET genom att leva på 5 bananer om dagen - det handlar ju om KARRAKTÄR. Alla dessa bilder finns inte inom forskningsvärldens resultat, men det är den världen som uppfostrar 4-åringar.

Den värld som uppfostrar 4-åringar består också av trötta, stressade vuxna som gärna slappar framför tv'n när man kommer hem och gärna äter framför tv'n och gärna sätter sig en stund med nått snabbvispat än att lägga tiden på en matlagningsaktivitet på kvällen.

Så snälla snälla
Skona 4-åringarna.
Det är vi andra som skall fundera på hur vi kan göra vardagsaktiviter typ "vara ute och göra vid gärdsgårdarna" på kvällarna i en tid när inte många har några gärdsgårdar att göra vid.

Historierevisionist

| | Comments (2)

Kanske kan man inte riktigt kalla sig historiker bara för att man läst 60p och gillar släktforskning och läste Svedelids historiska ungdomsromaner på mellanstadiet. Men med i alla fall en lättare touch av historieintresse så måste jag säga att jag är emot revisionism och för det autentiska sanningsenliga.

Men jag tänker inte leva som man lär.
Jag håller nämligen på med ett förvandskningsprojekt när det gäller mina fotoalbum. Insåg att detta med foton exploderat med min generation. Jag menar: Min mammas farmors far finns på ett foto i en för liten hatt som man fick låna av den kringresande fotografen, efter min farmor fanns det två album, efter mamma och pappa finns hittills kanske 15 och jag är redan uppe i 15 trots att jag ligger 25-30 år efter dem. Detta är inte hållbart.

När jag blev singel sist så slog det mig hur samlarbenägen min mamma är. Om jag dog skulle hon inte kunna förmå sig att slänga foton. MAN SLÄNGER HELT ENKELT INTE FOTON! Och vad skulle hon med allt till? Det är ju sååå mycket dynga.

Så nu slänger jag foton...
36-rullar som avverkats på fester i 20-årsåldern är inte uppbyggliga för eventuella barn och barnbarn - eller mödrar heller för den delen (om livet skulle välja en sådan vänding). Foton på ett knä som liknade en gubbe (innan man såg det framkallade fotot och inte fattar hur man fick till en gubbe av knäskrynklorna) och expojkvänner i skumbad.

Jag tänker på det nu när jag börjat packa lite smått inför flytten (som inte kommer bli förrän i augusti - jag börjar landa i ett NÄR nu). Jag vill inte ha med mig nån skit. Bara ha med det vettiga. Jag vill äntligen ÄNTLIGEN välja mitt bagage och resa lätt, börja på nytt.

Men när skall jag hinna sortera allt? Jag är nämligen oförmögen att resa helt utan bagage. Jag är min historia och det var nog inget som de där 60 universitetspoängen lärde mig.

Mitt piller

| | Comments (0)

Trött och grinig.
Så landade jag hemma idag.
Ringde pågavännen som inte kunde prata för att hans syster just dök upp.
Blev ännu mer grinig. Barnsligt, visst, men avfärdad kände jag mig.
Hata-allt-grinigheten blommade ut.

Så ringde han upp igen, den lille gynnaren.
Hade anat min tonartssänkning.

Och gav sig sjutton på att ge mig energi.
Hans smittsamma sprittande fredagsfridsamma livsglädje
Och jag kunde inte undvika att smittas.

Tillslut -efter kanske fem minuter - fick vi konstatera att han lyckats.

- Jag är ditt vitaminpiller, sa han stolt, din egen Iprenman som dyker upp när du behöver det!

Typ, kärlek, va!?

Gött

Och sanslöst vanvettigt gott att det förunnats mig

Jag beundrar personlig mognad

| | Comments (0)

Det finns en egenskap som fyller mig med en oerhörd respekt.
Det är den att ha kunnat se mig utifrån mig, istället för utifrån sig själva.

Att ha sett bakom det jag säger och liksom lyckats se min andemening.
Som kan läsa mig mellan raderna och formulera mitt jag.

Inte bara älskar jag människor med den här förmågan för att de kan ge mig mycket. Jag respekterar dem framför allt för att jag tycker att den egenskapen säger något om personen som har den, och den personens egen personliga mognad. En mognad som jag beundrar oerhört.

Vårtecken

| | Comments (0)

Musik spelades inne på Stadion.
Det ger lika mycket sommarvibbar som vilken sippa som helst.

Infotopia

| | Comments (0)

"För mig är det goda informationssamhället - Infotopia - ett samhälle där kunskapen dominerar som livsform. Övergången till informationssamhället är alltså mer fråga om en mental än en materiell revolution. (...)
Men det är också ett samhälle där alla kan delta i denna livsform. Och det är på denna punkt man kan känna oro. Industri- och tjänstesamhället formades i spänningen mellan arbete och kapital. Det finns mycket som talar för att den nya spänningen kommer att uppstå mellan informationsrika och informationssvaga."

Citat från sidan 94 i Infotopia av Drambo 1988

Livet är evigt - men människorna växlar

| | Comments (0)

Det var mycket märkligt att vara i Borås igen igår.
Det var ett stort starkt nostalgiskt vemod som pressade i tårkanalerna.

Likt
Men ändå olikt.
Satt en stund vid den där soffgruppen där jag träffade min föredetta uppsatskamrat första gången, hon som presenterade mig för mannen som blev kärleken. Men så mycket mer.

Det kändes så starkt och märkligt med allt vi gjorde i Borås.
Alla skratt och fikan jag levt med människor som nu är spridda som rön för vinden. En svunnen tid. Och en liten tår att nypa om i ögonvrån.

Lite som att vara ensam kvar.
Enda överlevande efter ett kärnvapenkrig
och en massa mutationer som rörde sig,
de nya är lika de som en gång var - men de är ändå inte vi.

Och jag klev in och lärde känna mutanterna.
Och det var också helt OK.
Bara inte riktigt riktigt samma sak...
Men nästan.

Det fanns ett sammanhang där jag som person var del,
igenkänd,
tillhörande
det finns inte kvar i Borås.
Det viet är missat.
Jag önskar att det varit annorlunda - men det är det inte.

Jag är försent ute - sådär som i en mardröms-sekvens där man missat tåget
Och allt känns förkrossat kört.

Men det går fler tåg.
Till både nya och gamla ställen.

Det finns kvar ett sammanhang där min roll som student är tydlig.
Det var oerhört skönt att flanera i det sammanhanget en hel dag.

Jag är värd en blarra

| | Comments (2)

En kompis sa att jag skulle unna mig en blarra på tåget mot pluggdagen igår. Att livet inte är till för att lidas. Jag mejlade tillbaka att jag nog tyvärr inte kunde köpa nån eftersom jag i unga år skrivit på nån slags masochist-avtal. Hon hävdade att hon gjort det också men att hon var rebell och att det rebelliska går allt bättre med åren.

På vägen hem igår så gick jag in med bestämda steg i pressbyrån för DÅ var jag förtjänt av en blarra.

Såg en puff på ETC framsida: "Gör om dig - allt är ditt fel"
Men jag stod emot trots att det kändes intressant och tilltalande.

Istället köpte jag ÄNTLIGEN tidskriften som jag sneglat på i ett år nu men aldrig unnat mig: Magasinet Skåne .

När jag och jobbarkompisen såg den första gången undrade vi vad den kunde handla om. Våra fördomar sa oss att den kanske kunde döpas om till det klatschiga namnet "Raps och Rasism" för det var väl ungefär vad vi visste om Skåne.

Men jag måste säga att jag gillade tidskriften. Den verkar vända sig till typ stockholmare med hus på Österlen och har rubriker som "Latte va e de? introduktion till skånskt kokaffe" som talade rakt in i min lattefixerade Stockholmsvardag och puffen "199 tips på hur du blir en bättre skåning" gjorde pågavännen osäker i telefon igår då han undrade om jag skulle gå om honom nu... (ingen risk kan jag säga)

Jag kommer högst troligt att börja prenumerera för att introduceras och bättre lära känna min nya hembygd. Jag kommer inte erkänna det, men det kan även (aningens) ha att göra med min vilja att tillhöra tidskriftens läsarkategori. I tidningen presenterades en marknadsundersökning som tidskriften gjort där man funnit att de som läser tidskriften ligger över genomsnittet vad gäller intelligens.

Bra fråga

| | Comments (0)

Idag är en dag som känns osm att jag vandrar genom åkrar av slime.
Allt är blä och mitt fokus och mina nerver står i givakt inför morgondagen så starkt att ingen kraft återstår till nuet.

Det var då jag fick frågan om det känns jobbigt för att det är jobbigt imorgon, eller om jag tycker att det är jobbigt att tycka att det känns jobbigt.

En mycket bra fråga.
Det gjorde att jag snabbt slutade att klanka på mig för att det inte finns fog för rädsla. Jag vet ju att det inte gör det och det är det som det handlar om. Det är bara obehaget som är obehagligt.

Det är över imorgon vid den här tiden.

Hur skall jag bygga upp?

| | Comments (0)

Drömde inatt att jag kom till landet.
Landet som är så mycket grundtrygghet för mig.

Stormen hade blåst sönder fönster och en del plankor hängde från tak och väggar. Det var miserabelt. Och så illa ansatt att jag undrade om det inte var förstört i grunden. Hur mycket fukt hade trängt in och hur skulle det som hamnat skevt kunna rätas upp och spikas fast.

Pågavännen skulle komma senare.
Och jag stod och såg på byggnaden och slets mellan att vilja rusta upp allt själv så att det var tipptopp när han kom eller att vänta in och ordna till allting tillsammans. Jag var mest frestad och inne på spåret att kunna visa upp det i perfekt skick. Men jag kände mig handfallen och att det skulle vara väldigt gott om jag vågade slappna av, vänta, visa och finna lösningar tillsammans med honom istället.

Frågade honom vid vårt frukostsamtal imorse vad han tyckte att jag skulle gjort i drömmen. Och han ville gärna att jag skulle vänta på honom och att vi skulle greja tillsammans. Det känns gott.

Ännu mer utökat ordförråd...

| | Comments (0)

Jag vill börja benämna min bakdel som mitt rara lilla "behind"

Jag fann uttryckssättet i följande mening:
"Förr skulle jag ha skrattat, om någon försökt slå i mig, att gymnstik kunde ta bort lite av extraransonen på ens rara lilla 'behind' och sätta det på ens förargligt platta bröst och seniga hals i stället."

Fortsättningen finns att läsa
och öva sig till i boken
"I stället för svält och dynamitpiller" från 1935

Kopplingar jag inte gjort

| | Comments (0)

Fann följande stycke i en bok:

"Hos qvinnan är den motsvarande ålder, 'slynåldern', rodnande och älskvärd. Hos mannen är 'slyngelåldern' svårhandterlig. Allt jäser, allt är i revolution och lärareumgänget med mannen i denna ålder är lika mödosamt och stundom oangenämt som det med qvinnan är behagligt."

Åldern som avses är 17-20, men det som slog mig är kopplingen mellan orden slyngel och slyna som då (1880-tal) verkade vara ganska oproblematiska ord att använda i ett kapitel om lärarkallet (även de iofs skrevs med citationstecken). Slyngel är ju inget positivt laddat ord nu heller, men slyna känns väl ändå snäppet mer nedsättande. Att det är behagligt att umgås med rodnande älskvärda slynor klingar väl aningens aningens gubbsjukt i år-2005-läsarens öron?

Ordkarameller

| | Comments (0)

På en hastigt nedskriven lapp på mitt skrivbord står ett citat som jag hörde på radio för flera veckor sedan. Jag tror att ursprunget var någon vid namn Birman, men mer vet jag inte. Även om alla omständigheter runt uttalandet är glömda så tycker jag att orden förtjänar att sparas:

"Bara den människa som förmår förändras kan bli sig själv trogen"

The ultimate afternoon

| | Comments (0)

Med Metallica S & M i spelaren
och lavendel i aromalampan
kröp jag ner i skumbadet ihop med Profeten.

Och det finns så många karameller att suga på,


vad sägs om dessa ord om ont och gott:
"Om det goda inom er kan jag tala, men inte om det onda.
Ty vad är det onda annat än det goda plågat av sin egen hunger och törst?
(...)
I er längtan efter ert största jag ligger er godhet;
och denna längtan finns hos er alla
."

eller dessa ord om skönheten:
"... skönheten är livet när livet lyfter slöjan från sitt heliga ansikte.
Men ni är livet och ni är slöjan.
Skönheten är evigheten som betraktar sig själv i en spegel.
Men ni är evigheten och ni är spegeln
."

eller dessa om njutningen:
"Och några av era gamla minns njutningen med ånger,
likt försyndelser begångna under rus.
Men ångern förmörkar endast sinnet och renar det inte.

De borde minnas sin njutning med tacksamhet,
såsom de minns sommarens skörd.
Men om det tröstar dem att känna ånger, låt dem ha sin tröst.

Och det finns de ibland er som varken är unga nog att söka eller gamla nog att minnas;
Och i sin fruktan för att söka och minnas skyr de all njutning, för att inte försumma livets ande och förbryta sig mot den.
Men i sitt fördömande har även de sin njutning.

(...)
vem kan förbryta sig mot livets ande?
Kan väl näktergalen förbryta sig mot nattens stillhet eller eldflugan mot stjärnorna?
Och kan er eld och er rök tynga vinden?"


Men mest av allt talar kanske Profetens ord om kärleken till mig:
"När kärleken kallar er, följ honom,
Om än hans vägar är svåra och branta.
Och när hans vingar omsluter er, låt det ske,
Om än svärdet som är dolt i vingarna kan såra er.
Och när han talar till er, tro honom,
Om än hans röst må krossa era drömmar såsom nordanvinden ödelägger trädgårdarna.

Ty liksom kärleken kröner er, skall han även korsfästa er
Liksom han hjälper er att växa, skall han även tukta er. .

(...)
Allt detta skall kärleken göra med er för att ni skall lära känna era hjärtans hemligheter och i denna kunskap bli en del av Livets hjärta.

Men om ni av fruktan bara söker kärlekens frid och kärlekens njutning,
då är det bättre att ni skyler er nakenhet och träder ut ur kärlekens tröskloge,
Ut i en årstidslös värld där ni skall skratta,
men inte allt ert skratt, och gråta, men inte alla era tårar.
..."

Karameller som räcker längre än tills reklamen är slut, eller hur?!

Att döma ut

| | Comments (0)

- Vad hade du gjort då?
Var standardfrågan i min uppväxt när jag sa att någon varit knäpp.

Felet med den frågan var att det blev lätt att lägga all skuld på sina egna axlar.
Rättet med den frågan är att det skapades ett sammanhang kring vad som sagts och gjorts.

Genom livet har jag sedan burit sammanhanget på mina axlar.
Det är inte bara det att jag genom att källsortera eller inte källsortera påverkar världen, inte bara det att en använd rösträtt är ett sätt att vidmakthålla ett demokratiskt system, inte bara det att jag genom en köpbojkott kan förändra dåliga produktions- och arbetsförhållanden i tredje världen utan också något mer...

En slags skyldighet att bära mina medmänniskor.
Hjälpa dem att vara goda.

Nu har jag halkat in i ett sammanhang med en problemperson i periferin.
Problempersonen har en bakgrund som gör att han är på minus när det gäller ungefär allt som man hoppas att en människa skall få med sig i sin uppväxt. De som är i min och hans närhet har försökt få upp det på plus igen har misslyckats

och jag har egentligen inte med saken att göra.
Mer än att det rubbar mina cirklar.

Får man ge upp om en människa?

Som det där systemet man hört om:
tredje gången gillt - då blir det utvisning.

Men vad skall man utvisa till?
Tillbaka till fosterstadiet?

Historia kan inte bli oskriven
- inte ens om man inför nån slags retroaktiv abort.

Jag har en vilja att ställa tillrätta.
Men det finns inget som tyder på att jag skulle kunna dyka upp ur periferin och lösa skivan.
Det är ur sådan här vilja som fängelse-flickvänner föds.
Typen: med min kärlek skall världen bli en bättre plats.

Jag kan göra gott.

Och om jag inte kan göra gott?
Om det inte räcker?

Som Kains fråga:
"Skall jag ta vara på min broder?"
Som man underförstått matats med att
JA, daaaaaaaaaah det borde du.

Hur mycket får en människa kosta en annan?

Vart blir tjänsten en björntjänst?

Inte nu men...

| | Comments (0)

Världen väntar ut påvens livsande.
Jag minns inte någonting om hur det gick till när påven utsågs och tillträdde. Det skall bli spännande att följa - hoppas jag.

Det låter i alla fall obeskrivligt spännande med att alla kardinaler är på väg till Vatikanen. Kanske är även Mylady där nånstans för att inte tala om musketörerna...

Fick frågan idag om jag trodde på Bono som påve ...
och varför inte?

Alla som är arbetsföra borde kunna axla manteln och den coola luvan med bravur efter alla år med skröppel som ledare i de viktiga frågorna. I DN idag fanns en intressant artikel om att påven varit oförmögen att hänga med i de frågor som är verklighet för människor idag.

Och varför inte,
tänker man bort verkligheten så är det ju betydligt lättare att betrakta livet. Det är just komplexiteten och alla å ena och å andra sidan som gör att det inte fungerar att dela upp världen i onda och goda, även om Hollywood och andra inavlade sektsystem fortfarande gör sitt allra allra bästa för att vidmakthålla sådana betraktelsesätt.

Samtidigt...
är det inte väldigt väldigt märkligt att prata om någons förestående död på det här sättet. I alla fall känns det oerhört ovant för mig. Jag är mer van vid det där "det-är-klart-att-du-kommer-bli-frisk-igen-och-leva-föralltid"-förljugna, som egentligen påven själv också stått för de senaste åren när han inte lämnat sin post trots att det varit uppenbart att en person med bättre vigör skulle kunna göra mera av påve-ämbetet.

Utan överlevnadsinstinkt igen

| | Comments (0)

Om ett 50-tal människor springer bort från det håll dit du är på väg,
är det då inte naturlig överlevnadsinstinkt att vända om och springa med?

Sådana där sekundsnabba instinktiva vändningar som räddar liv.

Men inte mig.
Jag fortsatte strosgå runt Kungsholmen i lite kall vind, men varm sol och blåblå himmel.

Kanske var det något i de springande människornas uppenbarelse som lugnade mig. De sprang liksom inte i panik. Jag tolkade det som att de sprang av anledningar som jag inte är i närheten av och därför heller inte behöver ta i beaktande.

Lite ve och bedrövelse

| | Comments (0)

Ja, jag är för utvecklingen med utbildningar på distans.
Men då får man fanimej ha tänkt igenom hur studenternas situation är.

Visst är jag medansvarig och medskyldig till situationer som uppstår,
men så är det också en jädra massa situationer som kan hinna uppstå då man gett sig in i en distansutbildning på halvfart på 4 år. Och dessutom är med i sista versionen av en utbildning så att man inte kunnat ta ett sabbatsår eller så.

Det har blivit lite bättre nu,
med webbkonferenser och sån't har jag hört
men för min del hänger jag löst som en förtorkad lönn-näsa i organisationen.

Nu har mitt konto avslutats för att jag inte varit inne på ett år.
Detta ordnas lätt NÄR JAG KOMMER DIT.

Jaha, men när jag kommer dit nästa gång
(en semesterdag och 1000kr i reskostnad)
så skall jag ha läst de texter
som jag behöver lösenord för att hämta ut
så:
ÄT SKIT!

Vuxen

| | Comments (0)

Det är ungefär 15 år sedan de började smyga sig på,
tillfällena när jag hörde min mammas ord komma ur min mun.

Då tyckte jag att det var skrämmande,
så skrämmande att det var värt att mobilisera för att bekämpa.

Nu är det nån slags ny fas.
Nu hör jag mig tänka det jag tror min mamma stått för

- och hålla med.

Ensam

| | Comments (2)

Jag har insett hur ensam jag känner mig.
Ensam i världen.

Och jag förstår inte riktigt varför,
för det är jag själv som tackar nej till mina vänner.

Behöver tid till ingenting, till sömn och till plugg, till vardag.
Men jag behöver tid till fler skratt också.
Det är viktigt. Det är där själva livsgnistan lever och återföds.

Men min ständiga vilja till mer.
Mer av allt.
Är det som fört in mig i den här fållan.
En fålla där jag tvingas att leva avskalat och prioriterat.
Begränsat.

Mer än 8 timmar av våren

| | Comments (0)

De senaste två nätterna har jag sovit mer än 8 timmar.
Jag är så trött på kvällen att jag fullkomligt stupar i säng vid 21.
(Igår hann jag tydligen inte ens ställa mina klockor ordentligt)

Och jag drömmer och drömmer och drömmer.

Så jag behöver väl den där sömnen.
Jag hade en fundering på om det kunde komma sig av jag nu har ett par dagar fritt (på riktigt eftersom jag inte kan göra så mkt när nu texten är bortlämnad) från att jobba med min uppsats och ett par dagar av rätt hyfsad nervositet.

Men så kom jobbarkompisen och sa att det nu är tillåtet att börja skylla på vårtrötthet, så jag vet inte vad jag skall tro eller lägga tyngd på i mina analyser av dagsläget.