Tvåsamheten

Jag har aldrig upplevt detta förut.
Inte i uppväxtåren och inte i någon av de förhållanden jag försökt mig på.

Det är som att vara nyfrälst,
jag bara går omkring här med ett invärtes bubblande ja.
JA!

Men den där frågan är inte ställd.

Jag är inte rädd för någonting.
Allt som händer kan jag dela.

Ensamheten som tyngt mig i många tvåsamheter finns inte.
Innerlig närhet
bara
som smeker fram alla prestigefyllda stoltheter och försvarsställningar i dagsljuset så att de spricker.

Allt är möjligt.
Tillsammans.
Kan vi både stryka drömmar, förverkliga dem och skapa nya.
Samtalen går följsamt över stock och sten, genom skrämmande skogar och över vidder av oändligt ljus. Gränserna går där vi kan våga sätta dem.

- Du ser ut som att du är i sjunde himmelen!
- Om det räcker, sa jag

Detta är det mest fantastiska jag någonsin upplevt.
Min själ, kropp och ande bara bubblar av sprudel.
Det är så stort att det inte får plats inombords.

Vart skall man ta vägen när man är på så rätt plats?