Pay back time som aldrig kommer

Under många många år har jag varit mina föräldrars barn.
Förmodligen är det något man alltid är så länge man lever.

De har offrat
och inte bara det där som jag alltid tyckte var så stort
med att mamma och pappa kunde avstå om det bara var två chokladbitar kvar på kakan och de lät mig och brorsan få dem,
utan betydligt mer än så.

Visst har man hört att detta med barn är något som berikar,
men det gäller väl knappast plånboken.
Och visst har man väl själv tänkt på barn som något man skaffar för att inte vara ensam när man blir gammal,
trots att man vet att det inte är nån som har tid för de äldre längre.

När mammas barnlösa moster och morbror bidde skrutt med så kändes det också tydligt att man behöver ha barn när man blir gammal, att det inte finns nån annan som kämpar om vårdplatser eller kan kliva in och ta beslut när man själv inte längre helt är vid sina sinnens fulla bruk eller bara har lite svårt att erkänna att man behöver hjälp för att klara sin vardag.

Naturligtvis behöver föräldrar sedan barnbarn som hämnare för allt de behövt stå ut med. Men mycket mycket har mina tankar kretsat i att jag vill finnas för mina föräldrar så som de alltid finns för mig och det kan jag inte göra 50 mil bort särskilt länge till. Det är i vardagen man kan göra skillnad, inte vid julbordet.

Det är mitt i alla de där tankarna som det plötsligt händer.
Jag blir liggande med 39 graders feber i mitt föräldrahem.
Och inget får mig tryggare än mammas oroliga blick från sängkanten där hon baddar min panna. Och pappas kolla-till-mig-men-ändå-hålla-distans-för-att-inte-bli-smittad ögonblick som nästan bara anas,
han finns där.

Så började hans hosta, så kom hans feber.
Och jag har inte ens märkt att jag varit sjuk efter det.
För det spelar ingen roll om jag dör, men dör han så vill jag inte leva,
kan inte tänka mig att leva utan honom,
hur överlever man en förälders död?
det är ju såååå naturligt att göra det,
men ändå...
Hur gör man när man föralltid kommer känna att något fattas?

Jag har alltid varit rädd att han skall dö,
ända sedan han själv hade sin noja när han fyllt 40
och började närma sig den åldern som farfar dog i.

Pappa är inte längre rädd,
han överlevde där farfar dog

efter alla hjärtoperationer och alla elkonverteringar så är han inte orolig,
han tror att det blir skönt,
bara det att han vill mycket i livet fortfarande
han är inte redo
han har mer han vill göra.

En natt i Göteborg förra veckan hörs dunsen.
Det var inte jag.
Mamma som lagt sig i sovrummet bredvid mitt (för att kanske undgå influensaviruset i deras gemensamma sovrum) rusade in.
- Det var inte jag! sa jag som höll på att rafsa ihop mitt täcke för att kunna vira det om mig och gå upp.

För mig fanns bara skräcken.
Nu händer det.
Det är pappa.

På toaletten låg pappa.

Hämta kudde, sa mamma
Jag hämtade kudde

På ingen tid alls hann mamma bulla upp kuddar, släpa ut en madrass om pappa behövde ligga kvar i närheten, hämta vatten och en handduk att badda hans panna med.

Jag skall finnas tillhands
tänkte jag
såg hans vita ansikte
han var medveten igen efter svimningen
men mycket medtagen

Jag skall finnas till hands
tänkte jag
om min axel kan vara till hjälp då han vill tillbaka till sovrummet.

Gå ni och lägg er
sa pappa
så fort han orkade börja prata
*tänk inte på mig*

Klart att jag inte lägger mig, när du ligger här
sa mamma

stark, beundransvärd, fantastisk, lugn, älskad

Då svimmade jag i hallen.
Mamma hämtade en stol att lägga min ben på och stoppade om mig där jag låg.

Hon fick pendla mellan mig och pappafar där i hallen vid 4-tiden på morgonen.

Och jag kände mig värdelös.
Omtöcknad förstås,
men mest

värde-lös

Jag är verkligen inte till någon hjälp
Jag har inte en vårdande ådra någonstans i min kropp.
Jag är totalt oförmögen att ge dem det de förtjänar.

Visst har man hört om föräldrar som känner sig otillräckliga,
men nu har ni även fått höra om ett otillräckligt barn.
Ett barn som inte blir vuxen.
Ett barn som aldrig kommer kunna ta hand om dem.

Ett barn som inte längre kan kalla sig barn och ändå likfullt inte heller har rätt att kalla sig något annat.

Att inte kunna återgällda känns inte bra.
Jag tror att de vet att jag älskar dem,
jag säger det ofta,

men det räcker inte.
ord utan handling är skit.

Jag vill i vanlig ordning mer
Mer än jag förmår.
Jag förmår fanimej ingenting

ps
Pappas svimning visade sig inte ha med hjärtat att göra
utan handlade om en stark hostmedicin som han sedan hållt sig borta från.
ds