Obemärkt rebell
Jag har länge haft en stark aversion mot att dela upp saker i manligt och kvinnligt beteende, men allteftersom åren går och jag kanske vet lite mer vem jag själv är i världen så har det blivit allt roligare att leka med fördomarna, att liksom hårddra för att förtydliga.
Allt gäller givetvis inte alla, man kan aldrig generalisera så. Jag tror alltid att det finns något litet undantag som en tuva som stjälper hela lasset när man försöker skapa för tydliga principer eller för enkla förklaringar i stora frågor.
Ändock undrar jag efter min märkliga morgon om detta är något som också händer män eller om det är rätt att fortsätta att klassa det som ett typiskt kvinnligt beteende:
Pågavännen skulle ringa vid 10-snåret (efter sin fisketur).
Jag gav mig hemifrån 10 i för att vädret var så strålande och jag var så pipig efter att inte ha varit utanför dörren på hela helgen och behövde komma ut och rastas.
Jag tog med mobilen. Tänkte att han ringer väl dit när det inte blir svar hemma.
Jag stoppade inte ner mobilen i fickan för då är det inte alltid som jag hör den utan gick med den i handen. Tittade på den gång på gång så att jag inte missat något.
Ingen ringde.
Mina tankar cirkulerade kring att jag ville att han skulle ringa för jag kunde inte tänka mig nått mysigare än att gå där kisande mot ljusreflexerna i den nyfallna snön blickande över den skidspårsprydda vidd som sjön är så här års. Det var vackert - så ring då!!!!!!!!!
Tankarna vältrade sig vidare till att bli arg, arg på honom förstås, för att han inte ringde så att jag kunde få njuta av min promenad.
E han så dum så att han inte ringer till mobilen utan tänker att jag fått andra planer och att vi hörs senare? Tja, det är ju ingen omöjlighet. Det är inte ens säkert att det är att anse om särskilt dumt att tänka så.
Jag drog på munnen där jag gick för detta kändes klart befängt. Min promenad var min, jag ägde den upplevelsen och borde alltså ha ett val att njuta av den oavsett sällskap eller accompanjemanget av kärleks-kutter.
Men även om jag inte uppslukades av ilskan eller de befängda tankarna utan kunde betrakta dem med viss distans, så lyckades jag inte bli av med dem. Jag tänkte på hans situation, inte så självklart att gå ifrån och ringa mig om de är ett galonklätt gäng som börjar rensa fisk. Jag vet ju själv med mig att jag inte tänker på honom när jag är uppe i något och tiden var inte så där stenaxakt menad och jag vet också att någon kan komma förbi och småprata när man kommit in med båten och då blir man fördröjd.
Jag vet allt det där. Men trots detta resonnemang med mig själv så slutade det med att jag ändå gled i mål med tanken att han inte ringt för att han inte tycker om mig. Och så började anledningarna till att jag inte duger att rasa som en lavin i hjärnbalken. Plötsligt kom bara gnolandet:
"Kommer du i håg mig
Kommer du i håg mig än
Tänker du också på mig ibland"
Sedan fick jag skoskav och tog mig hem.
Detta att sätta sitt liv på vänt utan att någon önskat det.
Att anpassa in sig till hans intressen och tider.
Och som nu idag: skuldkänslor och försvarsställning, när jag faktiskt INTE anpassade ihjäl mig utan gick på den där promenaden.
Sedan att det blev mer av en skuldtyngd obemärkt rebell än en njutbar upplevelse - är det en annan femma?
Leave a comment