Kvinnodagen

Apropå kvinnodagen så kanske man skall göra ett kvinnoinlägg.
Men vad skall man skriva, vad har människor som är kvinnor gemensamt?

Att vi har bröst?
I så fall, slutar man vara kvinna om man opererar bort dem?

Att vi kan bli gravida och föda barn?
I så fall slutar vi vara kvinnor om vi inte kan få barn?

Att vi är underordnade männen?
I så fall, slutar vi att vara kvinnor om vi blir chef över en man?

Att vi är annorlunda än männen?
I så fall, slutar vi att vara kvinnor om vi finner likheter?

En del anser förstås nånstans i botten att det är ja-svar på dessa frågor. Är inte just sin kvinnlighet som ifrågasätts om man är järnlady, spelar fotboll eller som man själv måste förhålla sig till när barnlösheten uppenbaras eller bröstcancern kräver sina åtgärder?

När man ser kvinnor bli frågade på stan om jämlikhet så finns hela skalan, de som tycker att den är obefintlig och de som tycker att den är välutvecklad.

Finns det några sanningar här?

För min del har det handlat en del om ålder.

Först när jag kom i puberteten uppstod krisen, killarna fortsatte att vara som vanligt och min kropp förändrades och jag ville inte det, jag ville fortsätta leka. Brösten hängde där de gjorde och de syntes och det kändes som att jag ville gömma hela mig för jag ville inte att de skulle skymma MIG, människan. Jag ville bli kille. Det var bökigt med mens, det var konstigt att tänka sig att killarna kunde fortsätta springa runt i skogarna och leka medan jag var rädd för mörka passager för att få min kropp, sexualitet och person kränkt. Jag ville inte bli mindre, jag ville inte bli offer. Jag var i försvarsställning. Jag var arg.

Sedan i 20-års-åldern lekte jag. Hade lärt mig hantera menseriet och utnyttja attributen. Jag kämpade för att vara ett subjekt och kände ett slags individuellt ansvar för att inte vara offer utan istället stark och ta plats på arenan som sparringpartner till vilken man som helst. Och jag är så glad att inte dokusåporna fanns på min tid, för jag hade velat vara med. Under den glättiga ytan fanns hela behovet av att visa och duga kompletterat av livs- och experimentlust och på osäkerheten pålagd leklust. Att skapa mig en roll i verkligheten var allt, och jag trodde att det var upp till mig att skapa den exakt som jag ville ha den.

Nu är jag 30+, folk runt mig har börjat bilda familj. Killens chef är inte van vid pappaledighet och förlägger sådana samtal ihop med lönesamtalem, killen är egen företagare och kan inte ta ledigt hur som helst, killens arbete kräver ihärdighet och kontinuitet personlig kontakt med kunder tål inte ett halvårs frånvaro. Rekryterare förvånas över frågan om hur företaget ser på pappaledighet. Tjejens arbete är lättare att ta ledigt från, men det sliter hårt att komma hem vid 6-tiden och ha 1,5 timmes umgängestid fram till läggdags vid 7.30 och att gå till jobbet efter att ha lämnat ett barn på dagis som tycker att mamma är borta för mycket och veta att det är sant. Det är inte en fråga om kvinnor eller män, det är en fråga om att vårt samhälle inte är gjort för barn. Nån behöver ha möjlighet att snabbt ta sig hem om barnet är sjukt för inte vill dagis ta emot sjuka barn som smittar de andra...

Och samtidigt som nån skall kunna rycka in och finnas där för hemma-arenans alla krav och förväntningar så skall alla jobba, inte minst för att förändra samhället. Som om kvinnokampen skall betalas av barnen.

Ekonomin, amningsförmågan och gamla strukturer styr, kvinnan är oftast hemma. På nära håll ser jag nu det som statistiken tidigare sagt mig, det jämställda förhållandet är klurigare att uppnå när barnen kommer.

Men jag vet inte om jag skall bli arg. Om jag skall spela med i detta spel, eller om jag helt enkelt skall hoppa av. Om jag nu kan få barn och får barn nångång så kanske man skulle göra som mamma gjorde - vara hemma. När hon var hemma på 70-talet fick hon höra att hon var en parasit på sin man. Tillhör våra familjelösningar samhället fortfarande? Hon var inte parasit, hon var lycklig att kunna följa mig och min bror, men hon får naturligtvis betala för det med sina pensionspoäng. Mina föräldrar har hållt ihop och pappa ser till att det vägs upp i olika sparanden nu när mamma jobbar igen och ekonomin börjat tillåta det, men den livslånga familjesamordningen gäller inte alla. Läste nånstans rådet att inte skaffa barn om man inte var beredd att bära lasset själv.

Jag kan undra ibland varför man bildar familj om den skall vara splittrad större delen av tiden, om det är andra som skall se de första stegen, höra de första orden och föra de första samtalen.

Tillbaka till spisen, är inte min paroll, jag har aldrig trott att jag skulle må så bra av det livet i längden, men jag hörde inlägget i debatten att kvinnor idag får barn senare och att många då faktiskt tycker att det kan vara mysigt att vara hemma ett tag. Och jag kan själv se nyheterna och dra slutsatsen att samhällets ansvar både för barn och gamla brister. Visst skall vi alla kunna förvärvsarbeta, men lösningen på vem som skall göra resten är ännu inte löst på ett fullgott sätt. Är jag beredd att offra mina närmaste för kvinnokampen? Gör det mig lycklig?

Och är argumentet mot att göra det bara att jag inte gör det för att jag tycker att nån man borde offra sig istället. Om inte han gör det så skall inte jag göra det?

Och behöver det nödvändigtvis vara att offra sig?

Kanske är det bättre för mig och mina närmaste att jag inser mig slagen, inrättar mig i det urgamla kvinnoledet och tar hand om familjen som det sammanhållande och kulturbärande kitt som kvinnor i alla tider varit.

Det är väl inte fel att vara kvinna på det sättet?
Det är i den rollen lika mycket som i de förvärvsarbetande pionjärerna som vi finner förebilder, styrka och kvinnor att beundra och älska.

Saken är väl helt enkelt bara den (så här i kvinnoparti-pratar-dagar) att jag inte kan prata för alla kvinnor, lika lite som någon annan kan göra det.

Huvudsaken är att alla får möjlighet att bli salig på sin tro, att leva och verka på det sätt som de känner sig trygga, tillfredsställda och lyckliga med. Hur det sedan ser ut måste kunna vara öppet för individuella lösningar annars förtrycker vi varandra lika mycket som män förtrycker oss. Och är det någonstans man verkligen kan känna trycket så är det från andra kvinnor.

Oftast vill vi ha bekräftelsen från varandra att vi gör rätt, som om alla livsval är ett konsensus i kollektivet. Skall jag som kvinna få lov att vara människa bland människor så måste det fria valet även välja mig, även om det inte passar in i systemen.

Suck,
frågan är för komplex för ett blogginlägg egentligen
så jag avslutar det här i ett helt olöst skick.