Jag har såå fel

Jag har en tro att om jag bara vet att något blir jobbigt så skall det inte bli det på riktigt. Som om jag skulle få en starkare rustning bara jag är mentalt förberedd. Men hittills har det aldrig funkat så.

Hittills har det bara lett mig att gå in i strider som jag inte riktigt är kvinnan att föra.

Någon gång skall jag lära mig det där.
Och ta en genväg, på soligare stigar.

Men tills dess vadar jag i snåriga träsk, med ständiga hot om att falla, stilla sjunka och bli ett mysterie för arkeologer om 500 år eller så. Och hur romantiskt skimmer jag än lyckas anamma kring mig själv som nått slags Bockstens-mysterie-lik så har ändå livets NU en tjusning som skimrar mer.

Någon gång skall jag ta till mig det där.
Välja lyckan ända in i min hjärtas slag
för deras takt är till för lite afrikansk dans,
inte som stadigt hetsande trumma på slagfältet.

Men inte nu.
Nu skall jag klara att göra precis allt ett tag.

Det närmaste halvåret är min tanke att jag skall klara att vara på två ställen samtidigt, fördjupa mig på två håll, vara delaktig och engagerad. Men hotet om att jag kommer splittra mig tills jag steglas mellan mina olika ambitioner är verkligt.

Och jag vill att Gudarna skall viska varmt i örat på de krafter som sliter mig i stycken att se mig med kärlek, men jag viskar sällan ord om kärlek till mig själv. Och det gör mig till ett viljelöst offer.

Oftast är det just det där formulerandet av en riktning som ger mark under fötterna och kraft att vara människa.

När det uteblir finns intet.

(I begynnelsen fanns ordet? Du måste inse för att kunna förändra. You have to name it to claim it)