Huvudstupa men långsamt

Härom veckan när jag och en väninna hobbypsykologiserade över en kopp te fick jag analysen att jag behöver trygghet, men att jag också behöver känna att möjligheten till äventyret alltid finns där.

Det tar en viss sträcka för mig både att bromsa och att vända.
Jag tar stort intryck som behöver landa i flerstegsanalys- och grubbelprocesser till delar av mig. Ibland tolkar jag detta som att jag är osedvanligt trög, ibland till att jag är osedvanligt rädd och behöver osedvanligt mycket kontroll över sakernas tillstånd. Ibland får jag storhetsvansinne och tolkar det som att jag är den ende som gör information till kunskap, som bygger bildning och vishet på det där gamla hederliga sättet i en annars snabb, ytlig och förflackad värld. Den mest intressanta teorin jag har är att det är för att jag är så tjock som mina signalsubstanser har så lång väg att färdas innan jag uppfattar läget och kan reagera på det.

Men vad jag än tolkar in i det så är det bara så att sträckorna är långa för mig.

Tydligt har det blivit nu i veckan när jag insåg att min framflyttade Skåneflytt innebär att jag flyttar ner 2 år efter att jag träffade pågavännen första gången. TVÅ ÅR!! Det låter ju typ som en lång och seriös relation!!!!!!!!!!!!

Jag går ju fortfarande runt och lallar i tanken att jag är wooho typ jättecrazy som bara så där huvudstupa kastar mig iväg till Skåne, vill ju inte göra nått förhastat så jag håller mig i hampan men e ju RIKTIGT illa ute som gör något så här stort, så här plötsligt, impulsivt.

Och därnere - in the home to be - hade han besök av en kompis i veckan, som beskådade och beundrade våra renoveringar, nyheter och ommöbleringar. Kompisen hade sagt något om min förestående flytt, att det väl borde vara dags snart, det är ju inte så nytt längre!

Pågavännen skrattade när vi pratade om det.
- Det är väl typiskt oss!

Och minsann om det inte är så. Vi gör nog inte sådana här saker så oövervägt. Men det vi gör må vara hur genomtänkt, sammanvävt och välplanerat som helst och ta hur lång tid som helst. Det killar ändå i magen inför den här framtiden!

Blunda och försök själv att i ett djupt andetag innefatta tvåsamhetens storhet, värme och sårbara avgrund och gränsförtydligande närhet för att inse att ögonblicken av äkta möte aldrig kan sluta äventyrspirra, hur långsamt man än för det framåt så blir tanken ändå en smekning som lockar fram ett bubblande leende över milsväga avstånd, nedanför den skärmsläckta blicken som speglas i rusningstidens tunnelbanefönster.