Bara att bli lycklig

Har tänkt mycket på kommentaren som jag fick av NJ härom dagen kring om mina föräldrar vill att jag skall vara så duktig.

Berättade om svimningsepisoden för min väninna ikväll och hon tyckte att det var självklar situation att svimma i och hade svårt att förstå att jag över huvud taget kunde berätta om den så lugnt som jag gjorde. Själv använde hon ord som chock och trodde att hon mycket möjligt bara skulle skrikit rakt ut i panik. En sådan extremsituation är inte tillämplig på om vi kan ta hand om våra föräldrar eller inte, det kommer snarare att handla om betydligt vardagligare saker menade hon, som att handla åt dem osv.

Saken är att den enda dotter med en äldre mor som jag skådat är min egen mamma. Hon är sjuksköterska. Hon har kunnat hålla konstruktiva uppföljande samtal med alla som vårdade mormor och som nu vårdar mormors syster. Hon har kunnat hjälpa, konsultera andra läkare på jobbet för att få tips och råd om mediciner och annat att tänka på. Och hon har kunskapen, professionen och läggningen för att gripa in i första-förbands-situationer. Min kunskap, profession och läggning är en helt annan och att den kan bidra med något blev jag faktiskt inte medveten om förrän ikväll.

Nå, så angående funderingen angående huruvida mina föräldrar vill att jag skall vara så duktig. Jag vet inte riktigt. Deras förväntningar på mig har varit så luddiga sa jag till väninnan ikväll. De har velat att jag skall bli lycklig, men det är inte uttalat att jag skall bli något särskilt yrke eller ställa upp på något särskilt sätt.
- Det hade varit lättare om de pekat med hela handen, sa jag och insåg att förväntan på att bli lycklig troligen är den svåraste att bära, den går knappt ens att revoltera mot.
- Det är lättare att bli läkare än att bli lycklig, nickade väninnan.

Jag vet att deras förväntan är att jag skall göra MITT bästa, men att jag alltid tolkat det som att jag skall göra DET BÄSTA. Och den stora ångesten är den jag lever i, den som avslöjar sanningen; mitt bästa är inte det bästa som jag kan tänka mig, min förmåga når aldrig så långt.

Jag tror att jag är duktig i fall att. Jag har nämligen blandat ihop det lyckliga med det perfekta och det perfekta kan man väl inte uppnå utan en rejäl dos redighet?

Så målet återstår;
det är bara att bli lycklig nu