Att vara elak- bara på skoj

Satt igår och pratade namn tillsammans med ett par goda vänner som väntar tillökning. I ett nummer av tidskriften MAMA för småbarnsföräldrar hade de ett reportage om vad olika kändisar kallar sina barn och det var allt från Pilot Inspector och Apple till Tristan From Avalon.

Och någon sa appropå något namn:
- Men då BER man ju om att få sitt barn mobbat!

Och jag tycker att det visserligen är märkligt att vilja ge sitt barn ett namn som inte är ett namn, men att det oftast när det kommer till udda (men traditionella) förnamn är så att man efter något år verkligen tycker att ett namn ÄR rätt namn på en person och inte kan tänka sig att personen skulle kunna heta något annat. Och att den stora risken för mobbning ligger i att andra föräldrar sitter och tycker att ett namn är en något sånär befogad anledning till mobbning.

- Men barn kan vara så elaka. Klimatet i skolorna är så hårt.

Hörde på p1 imorses om mobbning om att man nu upptäckt att det inte bara är genomonda bråkiga barn som mobbar utan lika mycket kan vara roliga och duktiga barn som gör det. Förvånande? Kanske inte, men det försvårar ju ändå vår bild av verkligheten, helst vill vi ju att det skall vara i Disneyfilmerna, de onda är svartmuskiga och man kan se på dem att de inte går att lita på. I verkligheten kan det vara leende blonda människor som sviker och man kan aldrig veta vem man kan lita på. I vilket fall som helst så sades det att det är den våldsamma mobbingen som är lättast att upptäcka medan allt det andra, tystnaden, utfrysandet och det där att göra sig rolig på någon annans bekostnad är svårare för vuxenvärlden att se och råda bot på. Kanske för att vi gör likadant själva och inte vill se det som något illa.

Tanken går till melodifestivalomgången med Henrik Schyffert och Erik Haag. Jag antar att man skall tycka att de är roliga, (likaväl som att man skall tycka att Rolf Nygård var det). Men det är en märklig humor ändå. Att direktsändning hoppa på och utelämna en artist, en människa och att beskriva röstförfarandet med avslutningen det där är så enkelt att det fattar ju alla, kanske till och med du.

Det är inte trevligt helt enkelt. Och varför har trivsel blivit så eländes fult att man till och med pratar om trivselfascister när det kommer till människor som värnar om en go stämning?

Jag kan själv skratta åt elakhet.
Att det går över gränser, provocerar så att jag ramlar av stolen och/eller kommer så oväntat att det liksom blir ett skratt i ren förbluffning.

Men någonstans ändå så är det inte roligt.
För jag skulle aldrig vilja att det drabbade mig.

Det är roligt att skratta med andra - befriande, närmande, gemenskapande.
Det är inte roligt att skratta åt andra - avfjärmande, låsande, avskiljande.

Det är viktigt att vi tänker till lite och är försiktiga med våra ord
och med varandra.
Kanske illustreras det bäst av den historia som cirkulerade i mejl för något år sedan och gick ungefär så här:

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg. Hans pappa gav honom
en näve full med spik och sa till honom att varje gång han blir arg ska
han gå bakom huset och slå i en spik i staketet.

Det var bra gjort, min gosse, men titta på alla dessa hål. Det här
staketet blir aldrig mera som det har varit. När du säger något i
vredesmod lämnar det just sådana här ärr. Som om du skulle sticka in
en knivi en människaoch dra ut den igen. Det spelar ingen roll hur
många gånger du ber omförlåtelse, skadan är redan skedd. En skada
orsakad av ett ovänligt ordgör lika ont som ett fysiskt slag.